På kvällens första lektion stod jag uppskriven på Arnica. Arnica är ett mörkbrunt sto med mycket ögonvita, lite långsmal, stel och ”plankig”. Min relation till Arnica har en väldigt brokig historia. När hon först kom till ridskolan och jag red henne så skar det sig mellan oss direkt. Jag försökte väl sitta på henne några gånger, men det funkade verkligen inte utan jag tyckte att hon var rent läskig och valde till och med tillslut hellre att åka hem än att rida henne om jag stod uppskriven på henne fler gånger... Nu när jag började på ridskolan igen efter ett par års uppehåll och stod uppskriven på henne, så bestämde jag mig för att testa att rida. Och den här gången funkar vår relation bättre. Jag kan ju inte säga att vi passar jättebra ihop, men nu kan jag åtminstone rida henne utan att hon känns tokförbannad på mig, och jag har kommit att tycka att hon är helt OK. Annars så har hon många beundrare och är en av dom populärare hästarna på ridskolan skulle jag nog påstå. Men riktigt där är jag alltså inte...
Ridläraren började lektionen med att säga att hon inte accepterar att vi vänder över, lägger volter eller rider självständigt, utan alla ska följa lektionens övning på sin plats i ledet. Som hon la fram det så lät det som att det alltid har varit så, men jag har ändå ridit i gruppen i över två terminer nu och aldrig hört dom reglerna förut. Är väl inte helt förtjust i det måste jag erkänna. Nu funkade det bra på den hästen jag satt på just den här gången, men det är ju inte alltid det funkar... Om man tex sitter på en häst som är helspänd och skulle behöva ligga och rulla ett tag på en volt för att slappna av och få till kommunikationen, medans ridläraren vill att man gör galoppslutor, då är det ju helt meningslöst.... Ridhuset är tillräckligt stort för att tillåta lite självständigt arbete, så det är inte utrymmesbrist det handlar om heller. Hmm.
Jag upplever i alla fall Arnica som väldigt mycket bussigare nu än när hon precis hade kommit till ridskolan. Om jag skulle beskriva Arnica som person så tycker jag att hon är lite avvaktande, en sån som står lite vid sidan av och tyst iakttar folk och tänker i sitt stilla sinne ”men gud vilka idioter” och rynkar lite på näsan, lite prinsessaktigt...
Jag får inte riktigt grepp om hon är nöjd eller missnöjd eller glad eller sur, men hon gjorde det jag bad om, följde lektionens övningar och gick i trevlig form, så jag måste säga att jag var helt nöjd. Jag kunde till och med bitvis rida ihop henne lite mer än jag lyckats med förut, dvs ”spänna bågen” lite mer och korta upp hennes långa hals med bibehållet mjukt sug in i min hand, vilket var väldigt trevligt. Så det var OK.
På andra lektionen för kvällen skulle jag rida fina gulingen Mighty. Mighty är en snygg kille, men med en stark personlighet och mycket attityd. Skulle jag beskriva hans personlighet så skulle jag säga divig, egoistisk, lurig, tuff och lite full i fan, och kanske lite respektlös också... Sist jag red honom gick han på hackamore och då är han helt hopplös att rida – då vältrar han sig emot ryttaren och gör lite vad han känner för, men nu gick han som tur var på bett igen. I boxen har han bestämda åsikter om hur han vill bli behandlad, och i ridningen kan han också bli ganska sur på ryttaren och blixtra till. Det här är ju en personlighetstyp som jag skulle säga spontant att jag INTE skulle gå ihop med, men konstigt nog så GILLAR jag ändå Mighty när jag är i hans närhet, ja - för det mesta i alla fall. Han har en slags odräglig charm som jag har fallit för. I boxen tycker jag att jag har funnit ett sätt att hantera honom på som funkar, och i ridningen också. Jag är väldigt mjuk mot honom, mjuk men bestämd. Jag upplever honom som väldigt känslig, trots allt. Och känslan i slutet av lektionen var att jag tror tamejfan att han trivs med mig på ryggen också – även om han aldrig skulle erkänna det själv!
Lektionens övning var ställning och böjning åt alla möjliga och omöjliga håll och kanter och längs med både böjt och rakt spår, och Mighty är väldigt mjuk och fin och lättsam i övningarna. Jag upplevde honom visserligen som lite nonchalantare än vanligt i början av lektionen när det gällde att gå fram för mina hjälper, det sket han lite i, men sen lyckades jag få igång honom lite bättre. Jag skulle möjligtvis kunna rida ihop honom ett snäpp till mer än vad jag gör, men i feedbacken från ridläraren i slutet av lektionen så sa hon att han var så avslappnad och lättsam och med på noterna, så det gjorde ingenting att jag ”stannade” där. Hade jag försökt skruva åt skruvarna ett snäpp till och försökt rida upp mer samling i honom så hade jag förmodligen lockat fram hans humör, och då var det bättre att jag höll kvar den positiva andan hos honom - vilket jag själv håller med om, för det är ju det som är min taktik. Det var i alla fall en trevlig lektion på den gula divan.
Ridläraren började lektionen med att säga att hon inte accepterar att vi vänder över, lägger volter eller rider självständigt, utan alla ska följa lektionens övning på sin plats i ledet. Som hon la fram det så lät det som att det alltid har varit så, men jag har ändå ridit i gruppen i över två terminer nu och aldrig hört dom reglerna förut. Är väl inte helt förtjust i det måste jag erkänna. Nu funkade det bra på den hästen jag satt på just den här gången, men det är ju inte alltid det funkar... Om man tex sitter på en häst som är helspänd och skulle behöva ligga och rulla ett tag på en volt för att slappna av och få till kommunikationen, medans ridläraren vill att man gör galoppslutor, då är det ju helt meningslöst.... Ridhuset är tillräckligt stort för att tillåta lite självständigt arbete, så det är inte utrymmesbrist det handlar om heller. Hmm.
Jag upplever i alla fall Arnica som väldigt mycket bussigare nu än när hon precis hade kommit till ridskolan. Om jag skulle beskriva Arnica som person så tycker jag att hon är lite avvaktande, en sån som står lite vid sidan av och tyst iakttar folk och tänker i sitt stilla sinne ”men gud vilka idioter” och rynkar lite på näsan, lite prinsessaktigt...
Jag får inte riktigt grepp om hon är nöjd eller missnöjd eller glad eller sur, men hon gjorde det jag bad om, följde lektionens övningar och gick i trevlig form, så jag måste säga att jag var helt nöjd. Jag kunde till och med bitvis rida ihop henne lite mer än jag lyckats med förut, dvs ”spänna bågen” lite mer och korta upp hennes långa hals med bibehållet mjukt sug in i min hand, vilket var väldigt trevligt. Så det var OK.På andra lektionen för kvällen skulle jag rida fina gulingen Mighty. Mighty är en snygg kille, men med en stark personlighet och mycket attityd. Skulle jag beskriva hans personlighet så skulle jag säga divig, egoistisk, lurig, tuff och lite full i fan, och kanske lite respektlös också...
Sist jag red honom gick han på hackamore och då är han helt hopplös att rida – då vältrar han sig emot ryttaren och gör lite vad han känner för, men nu gick han som tur var på bett igen. I boxen har han bestämda åsikter om hur han vill bli behandlad, och i ridningen kan han också bli ganska sur på ryttaren och blixtra till. Det här är ju en personlighetstyp som jag skulle säga spontant att jag INTE skulle gå ihop med, men konstigt nog så GILLAR jag ändå Mighty när jag är i hans närhet, ja - för det mesta i alla fall. Han har en slags odräglig charm som jag har fallit för. I boxen tycker jag att jag har funnit ett sätt att hantera honom på som funkar, och i ridningen också. Jag är väldigt mjuk mot honom, mjuk men bestämd. Jag upplever honom som väldigt känslig, trots allt. Och känslan i slutet av lektionen var att jag tror tamejfan att han trivs med mig på ryggen också – även om han aldrig skulle erkänna det själv! Lektionens övning var ställning och böjning åt alla möjliga och omöjliga håll och kanter och längs med både böjt och rakt spår, och Mighty är väldigt mjuk och fin och lättsam i övningarna. Jag upplevde honom visserligen som lite nonchalantare än vanligt i början av lektionen när det gällde att gå fram för mina hjälper, det sket han lite i, men sen lyckades jag få igång honom lite bättre. Jag skulle möjligtvis kunna rida ihop honom ett snäpp till mer än vad jag gör, men i feedbacken från ridläraren i slutet av lektionen så sa hon att han var så avslappnad och lättsam och med på noterna, så det gjorde ingenting att jag ”stannade” där. Hade jag försökt skruva åt skruvarna ett snäpp till och försökt rida upp mer samling i honom så hade jag förmodligen lockat fram hans humör, och då var det bättre att jag höll kvar den positiva andan hos honom - vilket jag själv håller med om, för det är ju det som är min taktik. Det var i alla fall en trevlig lektion på den gula divan.
