Trött

Var iväg till nya ridskolan igen för ridlektion. Tyckte att det skulle bli lite intressant att se lite mer av hur systemet för att välja hästar fungerade, men det visar sig att man bara väljer var tredje gång. Sedan rider man samma häst dom övriga gångerna. Så jag fick alltså fortsätta på den finlemmade trötta fuxkillen.
OK, det spelar ingen jättestor roll, men innan jag anmälde mig till ridskolan så ringde jag och frågade om just såna saker, bl.a. hur länge man får rida samma häst. Då fick jag svaret att det var olika – det kunde vara en gång eller flera gånger i rad, och inte ett ord nämndes om samma häst tre gånger i rad och väljarsystem. Inte heller nämndes att man har stalltjänst ca var 7:e vecka och måste stanna kvar längre i stallet efter ridlektionen på sin stalltjänstdag. Sånt kan ju vara himla bra att veta innan man bokar upp sig på något, kan jag tycka...

På den här ridskolan försöker jag att tänka annorlunda inför ridningen. Förut har jag haft så mycket åsikter och ambitioner – jag har så gärna velat att jag ska få ut något av umgänget med hästen, få ut något av ridningen, känna att jag utvecklas ryttarmässigt och känna samspel och kommunikation med hästen. Få en bra känsla. Men den här gången försöker jag mer se det som att gå till gymmet. Jag kom på mig själv att tänka att det inte är roligt alls att flera hästar står och krubbiter i stallet, att hästen jag rider grinar illa och viftar ben efter mig och mest verkar tycka att jag är en böld i arslet på honom, och att känslan av samspel med en annan individ inte direkt är närvarande på något sätt, för han är verkligen inte ett dugg intresserad av att lyssna på mig utan snarare hatar att jag är där. Men då försökte jag rätta mig själv, tänka om och intala mig ”Jag är på gymmet nu. Jag gör det här för min motions skull. Det här är trots allt bättre än att sitta och dra i gymmaskiner.”

Nu kanske jag låter negativ, men det är inte min mening. Så negativ känner jag mig inte. Det var roligt och trevligt att rida, och dom negativa tankarna ovan överröstade trots allt inte det roliga i att få sitta på en hästrygg (trots att hästen inte ville ha mig där, hmmmm...). Jag vet ju att ridskola inte kan ge mig det jag söker i samvaron med häst, utan bara är ett substitut.

Det gick faktiskt mycket bättre för mig på fuxkillen den här gången. Problemet förra gången var ju att han var dödsseg och hängde med huvudet nere vid framknäna. I början av den här lektionen fick jag ridlärarens fulla uppmärksamhet en stund och hon instruerade mig rappt och exakt hur jag skulle göra, vilken hjälp jag skulle använda när, var jag skulle ha hjälperna och hur hårt jag skulle använda dom. Och jag är övertygad om att hästen visste exakt vad hon höll på med och krävde, för plötsligt funkade det bara. Han kom upp med huvudet, blev mer reglerbar, kom någorlunda hyfsat in i handen på mig och hade aningens mer motor än sist. Han kan ju. Och han är trevlig när han är i det läget, då känns han verkligen som en klassisk svenskhalvblodsdressyrmaskin, och det är inte konstigt att han har vunnit flera klubbmästerskap. Men kan kräver rätt teknik, ganska mycket envishet och jävlaranamma av ryttaren, och STÄNDIGT engagemang. Det är verkligen inte min typ av häst. Jag fick ingenting gratis, utan jag var nästan tvungen att uppbåda ilska för att bli tillräckligt ettrig i mina krav så att han ”gav med sig” och med en suck gjorde som jag ville. Och jag har ju inte den sortens energi i mig...

Men jag är verkligen jätteglad att ridläraren gav mig den tiden i början av lektionen! Jag kom fram till att det var oerhört länge sedan jag fick en såndär ”privatdust” av en ridlärare. SÅ värdefullt, verkligen!!

Så det var ändå med en ganska nöjd känsla av att ha åstadkommit något som jag klev av och åkte hem.

Idag är jag dock helt slut. Totalt. Träningsvärk överallt.
Och det ska jag väl vara nöjd med...