Jag behöver råd från någon som upplevt liknande. (Inte, ”jag har aldrig haft ont av min kopp, möjligen obehag, det går skitsmidigt, du gör fel). Jag är smärttålig och detta var nog en åtta. Kan man komma runt problemet eller är det bara att vänta på bättre tider när kroppen är mer avslappnad?
Tur man har självdistans, för någonstans såg jag humor i det hela även om det var chockartat.
Jag fick äntligen mens igår och blir lite entusiastisk (första gången DET händer!!) eftersom jag nu kan inviga min nya menskopp som ska revolutionera mitt liv. Kul med ett projekt! Fram med den nya koppen som blöts och viks enligt instruktionerna i asken.
Fiffi blir djupt överraskad av att en jävla plastbit ska komma på besök och stänger butiken när koppen nästan är på plats. Kraftigt. Det får inte plats fingrar och kopp. Menskoppehelvetet fäller ju upp sig ändå efter bästa förmåga och suger sig fast i panik på första bästa yta. Inte livmodertappen tror jag. Fiffi har ju också panik och vägrar släppa taget. Jag får bända loss koppsatan och det gör rent ut sagt ont så in i helvete.
Kroppen tror att den är med om något helt annat, och jag försöker bara rädda mig så snabbt det går och det är så obehagligt att jag nästan vill spy.
Jag blev chockad att det gjorde så djävulskt ont att jag tänker att det nog bara var en engångsincident. Nästan exakt samma scenario en gång till och kroppen reagerar jättekraftigt, och det gör verkligen jätteont igen. Tredje försöket inser jag det absurda i situationen, det är kanske inte helt smart att tvinga sig på sig själv såpass att man blir gråtfärdig. Fiffi vann och det blev en traditionell lösning.
Fem timmar senare vågade jag mig på ett nytt försök efter att ha googlat fram skonsammast möjliga insättningsmetod och istället för att överrumpla mig själv helt empatilöst föreslog jag ett nytt försök för Fiffi, och nu fungerade det. Nu på morgonen skulle koppen ut igen, lyckades till sist lossa vacuumet, men innan dess hade det börjat göra lite ont, så halvvägs ut blir det panik-kramp igen så jag tappar taget och den fälls upp otroligt smärtsamt igen!
Alltså fy-helvete-ont. Bytte till binda när jag väl lirkat ut koppen. Nu måste mina stackars slemhinnor vila. Är fortfarande lite darrig, och illamående! Hade inte en tanke på att jag skulle kunna råka väcka så mycket känslor med en liten oskyldig menskopp!
Detta har aldrig hänt med tamponger. Jag borde kanske ha försökt andas igenom smärtan och därmed kanske lyckats slappna av, men fick nästan panik och skulle behöva en kram, te och choklad. Känner fortfarande av att det blev lite brutalt.
Minsta storlek av organicup var det. Den är relativt hård, kanske en mjukare kopp tas emot bättre. Glidmedel skulle nog hjälpa lite också. Och en större är kanske lättare att lossa vacuumet på, men det frestar INTE att gå upp i storlek.
Har ni några goda råd? Det hade varit så smidigt att kunna använda koppen.
Tur man har självdistans, för någonstans såg jag humor i det hela även om det var chockartat.
Jag fick äntligen mens igår och blir lite entusiastisk (första gången DET händer!!) eftersom jag nu kan inviga min nya menskopp som ska revolutionera mitt liv. Kul med ett projekt! Fram med den nya koppen som blöts och viks enligt instruktionerna i asken.
Fiffi blir djupt överraskad av att en jävla plastbit ska komma på besök och stänger butiken när koppen nästan är på plats. Kraftigt. Det får inte plats fingrar och kopp. Menskoppehelvetet fäller ju upp sig ändå efter bästa förmåga och suger sig fast i panik på första bästa yta. Inte livmodertappen tror jag. Fiffi har ju också panik och vägrar släppa taget. Jag får bända loss koppsatan och det gör rent ut sagt ont så in i helvete.
Kroppen tror att den är med om något helt annat, och jag försöker bara rädda mig så snabbt det går och det är så obehagligt att jag nästan vill spy.
Jag blev chockad att det gjorde så djävulskt ont att jag tänker att det nog bara var en engångsincident. Nästan exakt samma scenario en gång till och kroppen reagerar jättekraftigt, och det gör verkligen jätteont igen. Tredje försöket inser jag det absurda i situationen, det är kanske inte helt smart att tvinga sig på sig själv såpass att man blir gråtfärdig. Fiffi vann och det blev en traditionell lösning.
Fem timmar senare vågade jag mig på ett nytt försök efter att ha googlat fram skonsammast möjliga insättningsmetod och istället för att överrumpla mig själv helt empatilöst föreslog jag ett nytt försök för Fiffi, och nu fungerade det. Nu på morgonen skulle koppen ut igen, lyckades till sist lossa vacuumet, men innan dess hade det börjat göra lite ont, så halvvägs ut blir det panik-kramp igen så jag tappar taget och den fälls upp otroligt smärtsamt igen!
Alltså fy-helvete-ont. Bytte till binda när jag väl lirkat ut koppen. Nu måste mina stackars slemhinnor vila. Är fortfarande lite darrig, och illamående! Hade inte en tanke på att jag skulle kunna råka väcka så mycket känslor med en liten oskyldig menskopp!
Detta har aldrig hänt med tamponger. Jag borde kanske ha försökt andas igenom smärtan och därmed kanske lyckats slappna av, men fick nästan panik och skulle behöva en kram, te och choklad. Känner fortfarande av att det blev lite brutalt.
Minsta storlek av organicup var det. Den är relativt hård, kanske en mjukare kopp tas emot bättre. Glidmedel skulle nog hjälpa lite också. Och en större är kanske lättare att lossa vacuumet på, men det frestar INTE att gå upp i storlek.
Har ni några goda råd? Det hade varit så smidigt att kunna använda koppen.
Senast ändrad: