Nu är det skriva av sig dags igen... Jag vet inte riktigt hur jag skall lösa en situation på jobbet som jag upplever osund. Eller om jag bara skall släppa det och låta det rinna av mig. Jag har ganska många kollegor, jag kommer bra överens med alla på normal "kollegial nivå". Men så upplever jag att jag blir utestängd från de två jag sitter på samma avdelning som, och att särskilt den ena beter sig underligt. Och jag vet inte riktigt hur jag skall lösa denna spiralen.
Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.
Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var
men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.
Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.
Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.
Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.
Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".
Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.
Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.
Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.
Detta gör mig lite ledsen, för jag känner mig missförstådd och osynliggjord. Jag är normalt en glad och positiv person, som andra kollegor från tidigare jobb sagt "är lätt att tycka om, och är väldigt kul att jobba med". Nu bemöts jag av min närmaste kollega som om jag är oönskad. Hon är sprudlande och glad mot de flesta, men när hon hälsar på mig så blir blicken en annan, jag kanske övertolkar, men jag får inte samma glada bemötande och glada ögon som de flesta andra får, och jag upplever att hon undviker att gå samtidigt som mig på lunch. Och idel småsaker som tillsammans blir lite större.
Vi är oftast bara tre i vår avdelning. Första tiden satt det ytterligare en person där, då var det annan dynamik, och jag kände mig mer "med". När den flyttade blev det väldigt intern stämning, (och en del skitsnack om den personen som också pågick medan den fortfarande var kvar på jobbet, men inte i samma rum) de två som var kvar började också prata över mitt huvud med en massa interna referenser som de skrattade mycket åt, men som jag inte hade chans att vara med på. De började också bete sig som om jag var jobbig när jag behövde ställa många jobbrelaterade frågor (och det kanske jag var
men säg då det istället för att markera med kroppsspråk). Sen är vi ganska olika, de är tex väldigt intresserade av Snapchat och jag har noll intresse av den typen av appar, så det går mig ju också förbi, särskilt som de ofta bara visar varandra. Och de pratar en hel del om (lyxiga) resor de har varit på eller skall resa på, vilket jag inte kan blanda mig i så väldigt mycket jag reser med rätt smal budget, även om jag också har rest en hel del. Jag försöker bidra så gott jag kan i diskussionerna och komma med egna trådar och frågor och få igång samtal, men de nappar sällan. Så det slutar ofta med att jag isolerar mig med hörlurar.Jag hade ett möte med chefen när jag jobbat ett par månader och då framkom det mycket riktigt att det generellt önskades att jag inte ställde så mycket frågor, fair enough, nu vet jag ju mer om jobbet, så jag kan lättare lösa problem själv. Men också att jag förväntades att inte dela så mycket och sparra med kollegorna, utan jobba mer individuellt. Det blev vi eniga om var en liten kulturkrock eftersom jag kommer från en miljö där det var viktigt att dela och visa vad man gör, och tankar om att man blir bättre av att jobba i en delningskultur. Men nu när jag vet förväntningarna så har jag anpassat mig till det. Men jag trivs inte så bra med det.
Nu har det börjat kännas som om de jag tidigare nämnde som jag jobbar närmast undviker att äta lunch med mig! Antingen bara går de utan att fråga mig, eller så föreslår jag lunch och "de skall bara" och kommer senare än mig till lunchen, och kan de välja mellan mig och andra kollegor vid andra bord så sätter de sig som regel med andra.
Jag måste inte vara omtyckt av alla, men känner mig lite illa till mods över situationen, jag känner att jag inte till 100% är mig själv (glad och pratig) utan har blivit mer försiktig och inåtvänd. Detta har jag upplevt någon gång ibland tidigare, men jag har framförallt blivit helt annorlunda bemött på andra arbetsplatser (med nyfikenhet och öppenhet även när jag bara skall vara en kort period på en arbetsplats). Nu känner jag mig ibland lite ivägen. Det är ju liksom högstadiefasoner i mina ögon.
Jag kan ju bara låta saken bero, jag är vikarie, snart är det semester, efter den flyttar det in två till kollegor på vår avdelning, och det börjar en hel hög med nytt folk, och sen är det bara ett par månader kvar, men jag känner mig lite obekväm med att det "blivit såhär".
Jag funderar mycket på om jag faktiskt är tråkig att ha att göra med, är jobbig, om jag uppfattas som om jag inte kan mitt jobb, eller vad problemet är, och hur jag i framtiden kan undvika att komma igång på "fel fot" med någon.
Helt oavsett hur det känns med hur jag bemöts så har jag tänkt börja söka nytt jobb efter semestern, jag vill ha ett jobb som är mer utvecklande, där jag kan växa, och ha kollegor som tycker om att vara med mig, det är såpass mycket tid man spenderar på jobbet att det är viktigt att det känns bra, detta är ett vikariat, och jag vill ju ha något fast.
Såklart kan jag prata med chefen, men det känns som om det kan göra saken värre. Jag vill inte ha falska sympatier, jag vill ha en ärlig chans och ett vuxet och vänligt bemötande. Och jag har ingen riktig aning om hur jag kan ta upp det med dem det berör. Eller om jag ens borde det. Jag kanske faktiskt misstolkar situationen.
