Om jag någonsin mer odlar gråärt, blir det ett test av Saxbo nästa gång. Jag avråder starkt från Solberga av alla skäl, utom möjligen kulturhistoriska. (Men vilka är egentligen de starka argumenten för att av kulturhistoriska skäl odla astrista grönsaker?)Jag misstänker att ganska många gråärtor inte lämpade sig för färskkonsumtion?
Jag är väldigt nöjd med Saxbo eftersom den är god att snacksa direkt från plantorna, går att frysa och att torka.
Jg har ju ätit "ärtbulla" dvs tunnbröd bakat med ärtmjöl och det är gott!
Hummus gjord på gråärt lär också vara gott. Jag har aldrig fått ihop så mycket (ätit för mycket direkt från buskarna...) att det räckt till vintern.
Nåväl, ikväll ska jag testa att laga risi e bisi på gråärt. Och pigga upp det hela med dagens skörd av sockerärtor på slutet. Gråärtorna blev åtminstone ätliga efter kokning sist jag åt dem, medan de är i princip oätliga direkt från plantorna. Ett problem är att skörden blir riklig.
Om jag nu skulle få för mig att torka dem. Även det då mest av någon sorts kulturhistoriska skäl. Hur gör en då lämpligen? Litteraturen föreslår 4-6 meter höga sk "skrakhästar", men varför ska de torka så högt upp? Plantorna är runt 2 meter höga, högst. 4-6 meter blir ju även utomhus, eller möjligen under tak fast i utomhusliknande luft, som tex en gammal lada. Det borde innebära risk för mögel. (Skatspöket visar dock inget intresse för gråärtor, fullt förståeligt.)