Toppar och dalar

Igår när jag åkte från jobbet var allt på topp! Jag satt och sjöng med i alla sånger på radio, helt säker på att jag är en oslipad diamant som sångerska. Kommer in genom dörren till en glad familj som rusar fram och kastar oss i vår nya typ av gruppkram. Alla har haft det bra på förskola/ jobb. Blir skjutsad till stallet där Zam är supermysig och allt flyter på fram tills det är dags att hoppa. Framridningen går sådär, det är svårt att rida igång en stor häst när man är 8 ekipage i ridhuset, varav 4 hoppar bana. Tur nog har jag ingen mötesskygg häst även om alla respekterar varandras utrymmen.
Dags att börja, kavalettiövningar går som tåget, småhinderna lika så. Men när banan ska hoppas känner jag en oro jag inte kännt på länge. Jag får inte samma sug mot hinderna och oroar mig över saker runt om som jag borde skita i. Jag spänner mig såpass mycket att jag till slut får ont i ryggen. Min tränare ser ju självklart att vi saknar allt vad som är sammarbete och framåtbjudning, Zam får rädda upp situationen måånga gånger. Får till några bra hopp tillslut och då får det räcka.
Men varför är jag så kritisk mot mig själv? Jag hoppade, jag hoppade till och med förbannat bra några hinder. Vi rev kanske tre på hela träningen och det är inte dåligt! Och tro inte jag någonsin kommer skylla på Zam, han är perfekt.

Väl hemma igen så har minstingen blivit sjuk, hög feber. Och idag drabbades även jag, även om det släppte väldigt fort. Men hur kan allt svänga så snabbt? Eller fokuserar jag på fel grejer? Skönt att de är helg nu i alla fall.