Sv: Tonårspojkar,är dom en slags amöba?
Jag är 18, har gått ut gymnasiet och lider, pga av mina gener, av kronisk depression. Jag vet hur din son känner det.
För det första så är väl "gått ut gymnsiet" en lögn, för jag klarade det inte. Var sjukskriven under våren och i vintras gick jag ut med USLA betyg, en frukt av att jag mått kasst och helt enkelt inte orkade. Mitt rum ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig och jag vaknar runt 14 varje dag, är vaken till 03-04 på morgonen. Natten har blivit min tid där det inte finns någon press, där ingen står bakom och tjatar m.m.
Jag har tack och lov väldigt förstående föräldrar (jag säger INTE att du skulle vara oförstående! Möjligen underinformerad?) som efter ett antal terapisamtal förstod min situation. Nu håller de inte lika höga krav längre, vilket är skönt. De ser vad som EGENTLIGEN ligger bakom att jag inte orkar med saker och ting (orkar leva som en normal människa) och har därför slutat tjata på rummet, tjata på mina sovmorgnar m.m. Deras tidigare tjat skjälpte snarade än hjälpte.
Just nu är jag sjukskriven, och då blir det såklart ännu värre, speciellt eftersom mitt fall har fallit mellan stolarna så att jag nu under sommaren inte har fått någon terapi efter att jag låg inne på psyket några veckor i maj.
Nu skriver jag inte det här för att tråden handlar om mig, och jag tänkte komma till min poäng nu när jag klargjort att min situation ser likadan ut som din sons!
Vad mina föräldrar har gjort är att bejaka min sjukdom (som i mitt fall ju är kronisk, förhoppningsvis är så inte fallet för din son) och se tyngden av den. Depression GÖR en väldigt, väldigt trött och framför allt totalt omotiverad att göra någonting. Jag bävar redan inför hösten när min heltidssjukskrivning övergår till halvtid och jag måste söka jobb, för jag vet inte om jag klarar det. Jag tror och hoppas att du ser djupet i din sons sjukdom (som är en sjukdom lika mycket som influensa!) och att du hjälper honom! Sluta tjata om saker som egentligen inte betyder någonting. Städning är ett sådant exempel. Din son menar inte att vara respektlös mot dig, det får du aldrig tro för har ni haft en bra relation innan så finns det ingen som han älskar så mycket som dig.
Vad du däremot SKALL bry dig om (märk mitt ordval) är hans dygnsrytm, och vad han gör på dagarna. Det kan du göra genom att ge honom ett val. Erbjud honom att göra saker med dig. När du skall storhandla t.ex., säg att du skulle bli jätteglad om han ville följa med och hjälpa dig. Hitta på saker, det behöver inte vara dyra grejer, men att han sitter vid datorn är förmodligen för att han inte kan komma på någonting som han känner sig manad att göra. Datorn är enkel att slå på, och du kan göra det enkelt att göra någonting annat genom att erbjuda honom det. "Kan inte du och jag åka och bada, det skulle vara så kul!". Lägg tyngdpunkten i att det är helt frivilligt men att det vore så himla roligt/hjälpsamt om han ville. Ta bort tjatet och tvånget. Du får kanske (beroende på din sons tillstånd i allmänhet, vad han gör för stunden m.m.) fråga en gång per dag (inte mer!) i några dagar i sträck innan han nappar, men när han väl gjort det märker han förhoppningsvis att det var rätt skönt att komma ifrån datorn!
Mina föräldrar har gjort på det här viset och jag nappade efter ett tag. Nu frågar jag själv när mina föräldrar kommer hem om de skall göra någonting som jag kan vara med på, åka till någon affär eller liknande, bara för att jag känner att det är så skönt att komma utanför lägenheten. Jga klarar inte av att göra det själv, tyvärr (det kommer kanske så småningom) men med en puff i ryggen och litet uppmuntran så... Jag har också, efter flera år av ignorerande av släkten, börjat följa med på släktmiddagar och -sammankomster, eftersom jag märker hur jätteuppskattat det är att jag följer med! På en kväll får ja höra minst en gång från varje person att "Åh, Phillippa vad kul det var att du ville komma, det är så roligt att se dig!"
Vem vill inte höra det? Vem vill inte bli uppskattad?
Ser även att det finns en massa stränga mamma-inlägg där det sägs att man skall tvinga honom till att skaffa jobb, att han inte skall få några pengar etc. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, det kommer bara bli ännu värre. Jag är just nu såpass "handikappad" i mig själv att jag inte ens orkar att gå till soc och be om mer pengar. Mina föräldrar får hjälpa mig, inte genom att de GÖR det, utan att de följer med mig. "Idag kan vi ju gå till soc och ha det där mötet? Så att du får litet pengar, det vore väl skönt?" Skall din son söka jobb så hjälp honom istället för att tjata. "Men du, jag vet ju faktiskt en ställe där de behöver extra personal", "Skall vi sätta oss ned och skriva ditt CV?" Nu när jag snart måste söka arbete själv så försöker mina föräldrar stötta mig och ger mig tips och goda råd. De satt i säkert en halvtimme och lyssnade på mitt eviga lyckotjat om hur bra mitt CV hade blivit, och uppmuntrade mig och lät mig läsa det gång på gång. Sånt värmer, man känner att man har en hand i ryggen och att man faktiskt vill, om inte för sin egen skull så för sina föräldrars skull! Jag kan också verka som om jag inte bryr mig, som om jag gör saker (eller inte gör dem...) på pin tjiv. Så är det inte, jag vill ge mina föräldrar allt och jag VILL vara världens bästa dotter... Det är bara det att jag inte riktigt klarar det själv.
Det här blev långt och jag vet inte om jag kom med några riktigt bra, konkreta tips, men jag försökte i alla fall för jag kan tänka mig att din sons lathet inte bara är just det. Det är oinspiration till livet och jag LOVAR dig, det är ingenting man vill ha! Man VILL komma från datavärlden (om det erbjuds en lika schysst värld bortanför den, såklart...) och man vill se solens ljus.
Och städningen kommer :smirk: När allt annat är bra.
//Phillippa, ung och lat men inte ovillig...
