Jag tycker prio ett är att reda ut om det handlar om sjukdom (depression? brister? annat?) eller om det handlar om att hon är just tonåring. Att hennes liv inte innehåller tillräckligt många ljuspunkter för att hon förändras och det som var kul förr inte är kul längre.
Vad gör hon som hon verkligen tycker är roligt? Som bryter vardagens tristess, som hon kan se fram emot, längta efter och mår bra av? Vad skulle hon vilja göra? I tonåren förändras man massor och det kan vara svårt att se skillnad på att det man tyckte var roligt förr inte är kul längre för att man har förändrats och helt enkelt ändrat smak eller om det inte är kul längre för att inget är kul för att man är deprimerad.
Det är svårt både som barn och förälder att hänga med i förändringarna och alla dessa hormoner kan göra vem som helst tokig. Kompisar som inte är på samma nivå längre, sorgen över att inte ha något gemensamt längre, längtan efter något annat som man ännu inte vet vad det är, sorgen att lämna barndomen, skräcken för att ta ansvar och växa upp och irritationen över att man inte får ta ansvar och göra som man vill. Vilja sitta i knät och gömma sig i trygghetszonen ena sekunden och stå på egna ben nästa... Osäkerheten om man duger som man är och funderingar över hur man borde vara och varför man reagerar som man gör. Tonåren är asjobbig. Det är ständiga tvära kast hela tiden på precis allt och bara det tar massor av energi och sedan ska man växa och utvecklas och andras (outtalade likväl som uttalade) krav hänger som tunga moln över huvudet på en dessutom. Det är inte konstigt att många mår dåligt.
Att hon har dig är guld
Bara att möta henne där hon är just där och just då. Lyssna på henne utan att lägga dina egna värderingar i det hon säger, bara hör exakt vad hon säger. Allt är så stort i tonåren, man tror på allvar att världen går under när något händer och att det aldrig kommer bli bra igen. Förkrossad är bara förnamnet. Man har inga referensramar och kan inte se så långt utan det som händer här och nu är det som alltid kommer att vara så. Att då bli lyssnad på utan att någon viftar bort det man säger, förstorar eller förminskar utan bara lyssnar är så viktigt.
Om du misstänker att det handlar om något som sjukvården kan hjälpa er med så börja på vårdcentralen. Kolla efter brister, hör om de kan ordna samtalskontakt eller vad du tror kan vara aktuellt. För de allra allra flesta tonåringar så är det inte andra de behöver utan det är sina föräldrar de behöver. De behöver stabilitet, klara tydliga föräldrar, inte vänföräldrar som inte vågar stå upp och vara vuxna. Vänner kan de ha många och vänner kan vara utbytbara, det är inte föräldrarna, de är de de är. Tonåringar behöver sunda gränser att stångas mot, någon som tar emot när de faller, någon som inte säger "vad var det jag sa" när något går fel utan som finns där och ställer krav som är rimliga och som de vet att de alltid alltid kan vända sig till oavsett vad som händer/har hänt.
Jag ser en fara i att blanda in sjukvård i allt. Att vara tonåring med alla dessa känslostormar är ingen sjukdom och ska inte behandlas som en sjukdom. Då kan det bli en sjukdom. Självklart ska sjukdom behandlas men inte tonårssymptomen, de ska man ta hand om på andra sätt. Med kärlek, gränser och tillgänglighet.
Ibland kan man dock som tonårsförälder känna att man behöver stöd och det är verkligen inte fel. Det är tufft och det är en känslomässig berg och dalbana för en själv med så känner du att du behöver så sök det stödet.
