- Svar: 12
- Visningar: 1 514
Det är så hjärtslitande tomt utan fyra tassar omkring mig.
Hans matskålar är nu undanplockade. Men sovkorgen ligger kvar. Det spelar ingen större roll att den är där den är - den är inte ivägen. Och det känns ändå skönt på något sätt att den är där. Vi borde väl ta bort den nu, men det känns inte bråttom med det. Jag vet att han är borta, men jag vill inte att han ska försvinna helt. Jag vill hålla minnet av honom kvar så länge jag kan. Filten i korgen är dock borta. Den fick han med sig när han for till nästa värld.
Jag kan fortfarande inte låta bli att ibland öppna ytterdörren på kvällen, som för att släppa ut eller in honom på en kissrunda i trädgården. Han är ju inte där, men ändå...
Jag tänker också på det varje gång jag ska gå ut från toaletten och öppnar toadörren. Nu kan jag bara öppna dörren. Förut hade han som vana att gärna lägga sig precis utanför dörren när man var där, så man fick smyga upp dörren jätteförsiktigt. Nu behöver jag inte göra det längre, men jag saknar att behöva det. Saknar att behöva kolla noga var jag sätter fötterna, så att han inte är runt benen och snurrar. Jag saknar att behöva bry mig om honom hela tiden.
På ett sätt är jag lättad över att det blev som det blev. Att det blev så pass akut och utan tvivel att det blev ett hyfsat “enkelt” beslut att ta - i den mån nu sådana beslut kan vara enkla. Men jag oroade mig ganska mycket över att jag inte skulle veta när det var dags. Att jag skulle brottas fram och tillbaks med beslutet och inte veta. Jag ville ju absolut inte låta honom leva för länge och orsaka honom onödigt lidande, inte heller ville jag ta bort honom för tidigt för minsta ålderdomskrämpa så länge han visade livslust och glädje och hade en fungerande vardag.
Men ibland kan det komma så smygande och gränsen vara så svår att avgöra, och veterinärerna är väl tyvärr inte så mycket att hålla i handen i det läget tycker jag… De har alltid massvis med käcka förslag på behandlingar och mediciner och operationer för hur mycket pengar som helst som skulle kunna hålla honom vid liv ett tag till, och ett tag till, och ett tag till. Missförstå mig rätt - jag tycker att det är fantastiskt att veterinärvården är så välutvecklad och avancerad och att det finns massa saker vi kan göra för att göra våra älskade djur friska. Men tids nog blir de gamla, och ingen lever för evigt, inte ens med konstgjord andning… Han var ju gammal, och under det sista kanske 1½ året hade jag - även om jag försökte låta bli - hela tiden en oro som låg och gnagde i bakhuvudet på mig över hans hälsa och hans ålder. Började reagera över minsta lilla tecken på eventuella krämpor, som jag kanske inte skulle ha brytt mig om när han var yngre.
Så det var lite slitsamt att vara orolig matte. Och det som drev oron var att jag var rädd för att jag inte skulle kunna fatta rätt beslut. Att jag kanske skulle kunna ångra mig på något sätt - över att jag hade låtit honom somna in för tidigt, när det kanske fortfarande hade funnits en möjlighet för honom att leva vidare ett bra liv, eller för sent, när han kanske hade haft ont för länge. Men nu blev det inte så, som tur var. Det kändes ganska givet och självklart att det fick bli som det blev. Dels hade ålderskrämporna eskalerat en del precis sista tiden, dels fick han akut magsjuka som inte blev bättre av något av det som vi eller veterinären försökte med. Det var som om hans kropp inte orkade bli frisk. Då var det dags. För hans del kändes det sjysstast så.
Men själv vill jag inte vara utan honom. Jag kan vila i att det kändes som rätt beslut för hans del, att det var dags, att han var gammal och sjuk. Men själv gråter jag fortfarande. För att jag har förlorat någon som var en sån stor del av mitt liv, någon jag brydde mig så mycket om, någon som fyllde mitt hjärta så mycket, någon som var min mening och kärlek i ett i övrigt lite jobbigt liv.
Jag vet att det är så det är och kommer att vara ett tag. Jag vet att det funkar såhär.
Men det gör ont.
Rent egoistiskt vill jag inte vara utan honom och allt det han var för mig. Beslutet var rätt, men: Han saknas mig nåt så fruktansvärt!
Hans matskålar är nu undanplockade. Men sovkorgen ligger kvar. Det spelar ingen större roll att den är där den är - den är inte ivägen. Och det känns ändå skönt på något sätt att den är där. Vi borde väl ta bort den nu, men det känns inte bråttom med det. Jag vet att han är borta, men jag vill inte att han ska försvinna helt. Jag vill hålla minnet av honom kvar så länge jag kan. Filten i korgen är dock borta. Den fick han med sig när han for till nästa värld.
Jag kan fortfarande inte låta bli att ibland öppna ytterdörren på kvällen, som för att släppa ut eller in honom på en kissrunda i trädgården. Han är ju inte där, men ändå...
Jag tänker också på det varje gång jag ska gå ut från toaletten och öppnar toadörren. Nu kan jag bara öppna dörren. Förut hade han som vana att gärna lägga sig precis utanför dörren när man var där, så man fick smyga upp dörren jätteförsiktigt. Nu behöver jag inte göra det längre, men jag saknar att behöva det. Saknar att behöva kolla noga var jag sätter fötterna, så att han inte är runt benen och snurrar. Jag saknar att behöva bry mig om honom hela tiden.
På ett sätt är jag lättad över att det blev som det blev. Att det blev så pass akut och utan tvivel att det blev ett hyfsat “enkelt” beslut att ta - i den mån nu sådana beslut kan vara enkla. Men jag oroade mig ganska mycket över att jag inte skulle veta när det var dags. Att jag skulle brottas fram och tillbaks med beslutet och inte veta. Jag ville ju absolut inte låta honom leva för länge och orsaka honom onödigt lidande, inte heller ville jag ta bort honom för tidigt för minsta ålderdomskrämpa så länge han visade livslust och glädje och hade en fungerande vardag.
Men ibland kan det komma så smygande och gränsen vara så svår att avgöra, och veterinärerna är väl tyvärr inte så mycket att hålla i handen i det läget tycker jag… De har alltid massvis med käcka förslag på behandlingar och mediciner och operationer för hur mycket pengar som helst som skulle kunna hålla honom vid liv ett tag till, och ett tag till, och ett tag till. Missförstå mig rätt - jag tycker att det är fantastiskt att veterinärvården är så välutvecklad och avancerad och att det finns massa saker vi kan göra för att göra våra älskade djur friska. Men tids nog blir de gamla, och ingen lever för evigt, inte ens med konstgjord andning… Han var ju gammal, och under det sista kanske 1½ året hade jag - även om jag försökte låta bli - hela tiden en oro som låg och gnagde i bakhuvudet på mig över hans hälsa och hans ålder. Började reagera över minsta lilla tecken på eventuella krämpor, som jag kanske inte skulle ha brytt mig om när han var yngre.
Så det var lite slitsamt att vara orolig matte. Och det som drev oron var att jag var rädd för att jag inte skulle kunna fatta rätt beslut. Att jag kanske skulle kunna ångra mig på något sätt - över att jag hade låtit honom somna in för tidigt, när det kanske fortfarande hade funnits en möjlighet för honom att leva vidare ett bra liv, eller för sent, när han kanske hade haft ont för länge. Men nu blev det inte så, som tur var. Det kändes ganska givet och självklart att det fick bli som det blev. Dels hade ålderskrämporna eskalerat en del precis sista tiden, dels fick han akut magsjuka som inte blev bättre av något av det som vi eller veterinären försökte med. Det var som om hans kropp inte orkade bli frisk. Då var det dags. För hans del kändes det sjysstast så.
Men själv vill jag inte vara utan honom. Jag kan vila i att det kändes som rätt beslut för hans del, att det var dags, att han var gammal och sjuk. Men själv gråter jag fortfarande. För att jag har förlorat någon som var en sån stor del av mitt liv, någon jag brydde mig så mycket om, någon som fyllde mitt hjärta så mycket, någon som var min mening och kärlek i ett i övrigt lite jobbigt liv.
Jag vet att det är så det är och kommer att vara ett tag. Jag vet att det funkar såhär.
Men det gör ont.
Rent egoistiskt vill jag inte vara utan honom och allt det han var för mig. Beslutet var rätt, men: Han saknas mig nåt så fruktansvärt!
