Sista dagen på ridskolans termin stod jag uppbokad på två lektioner – dels min ordinarie, och dels den sista lektionen för dagen som skulle vara hoppning.
Jag hade en viss förhoppning om att få sitta på Dell igen och få känna lite på honom en gång till, eftersom det på min ordinarie lektion ändå har varit någorlunda regelbundet att jag har fått rida samma häst två gånger i rad. Men när jag kom till ridskolan kunde jag inte låta bli att få mer vatten på min kvarn angående min misstanke om att jag bara får samma häst två gånger i rad om det är en häst jag inte riktigt trivs med. För visst gick Dell med på vår lektion, men inte sjutton var det jag som skulle få rida på honom.
Istället stod jag uppskriven på W, en stor mörkbrun supertrött herre.
Jag trivs inte jättebra på W, på grund av mitt vanliga problem med att jag inte vet hur man får sega hästar att röra på sig. Jag brukar vara hyfsat bra på att lugna ner springiga hästar, men när det gäller tvärtom saknar jag talang totalt. Men som en timmes motion är det ju jättebra.
W är en snygg häst. Och han kan ju - med dom som vet hur man rider den typen av häst. Lektionen förflöt i slowmotion. Han gick faktiskt i snygg form, och vi satte alla övningar korrekt. Bara det att allt gick i ultrarapid, och mina ben fladdrade och smattrade som fjärilsvingar på sidorna av hästen hela tiden... Glömde jag driva ett steg så stod vi still.
Vi gjorde övningar med att utforska travregistret på hästarna, från nästan tramp på stället till frisk trav. Och visst fick W och jag till ett register, men man kan säga att det höll sig i den nedre delen av energiskalan. Sen körde vi några travslutor på diagonalen. Visst var det helt OK slutor och W var rätt placerad och formad, men jag vet inte riktigt om hans fötter överhuvudtaget lyfte från marken mellan stegen... Sen var det förvänd galopp, och där måste jag nog ändå säga att vi fick glänsa lite. W och jag rullade på i förvänd galopp varv efter varv, medans dom andra ekipagen mest vimsade runt och kämpade med att få till det.
Ridläraren var snäll och sa att det verkligen hade sett jättebra ut med allting, korrekt utfört och så, men bara att det hade gått väldigt långsamt (no shit!). Men hon menade på att jag inte skulle känna mig särskilt frustrerad över det, utan att det var mer värt att det blev rätt än att jag fick till kvickheten. ”Man får kanske acceptera att han är långsam”. Och det är en intressant infallsvinkel för min del, eftersom jag helt enkelt inte förmår att få till energi och kvickhet hos den typen av häst, och jag alltid har blivit itutad att energin och kvickheten är grunden till all ridning utan vilka det inte går att bygga vidare.
Nåja... Som en timmes motion var det väl bra.
Snygga men trötta herr W:
Senare på kvällen åkte jag tillbaks till stallet, mer förväntans- och förhoppningsfull eftersom jag hade sett att jag skulle få hoppa på Dunja – det långörade stoet som går på hackamore som jag har hoppat några gånger den här terminen. Och jag tror inte längre på att det bara är ”tur”, utan jag misstänker att det finns någon person som delar ut hästar med nån slags tanke... En eloge till den människan!! - vem det nu än må vara. För på de flertal extra hopplektioner som jag köpt på mig under terminen (för olika ridlärare dessutom!) så har jag med endast några få undantag genomgående fått hoppa på Coiette och Dunja – de två trevligaste hopphästarna i stallet! Gud är god.
Innan vi skulle ta ut hästarna fick vi besked om att vi skulle rida upp på platån och hoppa, vilket är en stor grusplan/uteridbana en bit från stallet. Trevligt! Där fanns det hinder för att hoppa en bana, och även om vi var många ryttare på lektionen så var tempot högt och vi hann både hoppa fram och hoppa banan två gånger var.
Dunja är så himla trevlig att hoppa med. Hon har inte riktigt lika säker hoppteknik som Coiette, men hon har viljan och bjudningen och så är hon cool. Det är liksom inget som är några problem. Skrittar vi så skrittar vi, och även om vi står och väntar en stund så är hon superlätt att bara plocka upp och rida an – bjudningen och följsamheten sitter där direkt. Min erfarenhet av att hoppa på platån är att hästarnas galopp automatiskt blir ett par storlekar större, så även Dunjas. Första vändan på banan tyckte jag att vi satte riktigt snyggt, prydligt och följsamt, allt var harmoni och Dunjas språng över hindren kändes bättre än när jag hoppat henne i ridhuset, just för att hon kunde ta för sig mer i galoppen.
Andra vändan på banan så fick vi order om att korta vägarna och rida snävare svängar, och då fick jag lite problem. Det fanns en sväng som jag redan på första vändan tyckte hade känts lite ”halkriskvarning” på, och skulle jag snäva till svängen ännu mer så kändes det som att jag skulle få problem att få med mig Dunja runt. Det var ju just det där med den vägvinnande galoppen också – det var lite svårare att korta upp dom fina vägvinnande stegen uppe på utebanan än i ridhuset... Så andra rundan på banan blev inte lika harmonisk - där hade jag egentligen behövt rida banan ett par gånger till med dom snävare svängarna för att verkligen få till det. Men visst – det var inga större problem, vi kom över alla hinder och Dunja skötte sig exemplariskt. Ryttaren kunde däremot ha varit noggrannare med att hålla rätt galopp i svängarna, för att ge hästen en bättre chans till harmoniska avsprång...
Men det var bara SÅÅÅÅÅ ROOOOOLIGT!!! Vilken perfekt avslutning på terminen!
Fina Dunja med öronen:
Det som inte alls har varit någon medveten strategi från min sida den här terminen, utan som ”bara har blivit” – att jag har köpt på mig flera extra hopplektioner – funderar jag på om jag ska försöka göra till en medveten strategi nästa termin. För det har verkligen varit roligt och givande att få koncentrera sig så pass på hoppningen. Istället för ordinarie 4 hopplektioner under en termin så har jag ridit 10 hopplektioner sen i februari. Det verkar vara ganska många på ridskolan som inte vill hoppa, så har jag tur kanske jag kan göra om samma kupp nästa termin.
Nu har jag dessvärre ingen ridning inbokad under sommaren, får se om suget blir så akut att jag ger vad som helst för att ta mig upp på en hästrygg innan höstterminen startar igen...
Jag hade en viss förhoppning om att få sitta på Dell igen och få känna lite på honom en gång till, eftersom det på min ordinarie lektion ändå har varit någorlunda regelbundet att jag har fått rida samma häst två gånger i rad. Men när jag kom till ridskolan kunde jag inte låta bli att få mer vatten på min kvarn angående min misstanke om att jag bara får samma häst två gånger i rad om det är en häst jag inte riktigt trivs med. För visst gick Dell med på vår lektion, men inte sjutton var det jag som skulle få rida på honom.
Istället stod jag uppskriven på W, en stor mörkbrun supertrött herre.Jag trivs inte jättebra på W, på grund av mitt vanliga problem med att jag inte vet hur man får sega hästar att röra på sig. Jag brukar vara hyfsat bra på att lugna ner springiga hästar, men när det gäller tvärtom saknar jag talang totalt. Men som en timmes motion är det ju jättebra.
W är en snygg häst. Och han kan ju - med dom som vet hur man rider den typen av häst. Lektionen förflöt i slowmotion. Han gick faktiskt i snygg form, och vi satte alla övningar korrekt. Bara det att allt gick i ultrarapid, och mina ben fladdrade och smattrade som fjärilsvingar på sidorna av hästen hela tiden... Glömde jag driva ett steg så stod vi still.
Vi gjorde övningar med att utforska travregistret på hästarna, från nästan tramp på stället till frisk trav. Och visst fick W och jag till ett register, men man kan säga att det höll sig i den nedre delen av energiskalan.
Sen körde vi några travslutor på diagonalen. Visst var det helt OK slutor och W var rätt placerad och formad, men jag vet inte riktigt om hans fötter överhuvudtaget lyfte från marken mellan stegen... Sen var det förvänd galopp, och där måste jag nog ändå säga att vi fick glänsa lite. W och jag rullade på i förvänd galopp varv efter varv, medans dom andra ekipagen mest vimsade runt och kämpade med att få till det.Ridläraren var snäll och sa att det verkligen hade sett jättebra ut med allting, korrekt utfört och så, men bara att det hade gått väldigt långsamt (no shit!). Men hon menade på att jag inte skulle känna mig särskilt frustrerad över det, utan att det var mer värt att det blev rätt än att jag fick till kvickheten. ”Man får kanske acceptera att han är långsam”. Och det är en intressant infallsvinkel för min del, eftersom jag helt enkelt inte förmår att få till energi och kvickhet hos den typen av häst, och jag alltid har blivit itutad att energin och kvickheten är grunden till all ridning utan vilka det inte går att bygga vidare.
Nåja... Som en timmes motion var det väl bra.
Snygga men trötta herr W:
Senare på kvällen åkte jag tillbaks till stallet, mer förväntans- och förhoppningsfull eftersom jag hade sett att jag skulle få hoppa på Dunja – det långörade stoet som går på hackamore som jag har hoppat några gånger den här terminen. Och jag tror inte längre på att det bara är ”tur”, utan jag misstänker att det finns någon person som delar ut hästar med nån slags tanke... En eloge till den människan!! - vem det nu än må vara. För på de flertal extra hopplektioner som jag köpt på mig under terminen (för olika ridlärare dessutom!) så har jag med endast några få undantag genomgående fått hoppa på Coiette och Dunja – de två trevligaste hopphästarna i stallet!
Gud är god. Innan vi skulle ta ut hästarna fick vi besked om att vi skulle rida upp på platån och hoppa, vilket är en stor grusplan/uteridbana en bit från stallet. Trevligt! Där fanns det hinder för att hoppa en bana, och även om vi var många ryttare på lektionen så var tempot högt och vi hann både hoppa fram och hoppa banan två gånger var.
Dunja är så himla trevlig att hoppa med. Hon har inte riktigt lika säker hoppteknik som Coiette, men hon har viljan och bjudningen och så är hon cool. Det är liksom inget som är några problem. Skrittar vi så skrittar vi, och även om vi står och väntar en stund så är hon superlätt att bara plocka upp och rida an – bjudningen och följsamheten sitter där direkt. Min erfarenhet av att hoppa på platån är att hästarnas galopp automatiskt blir ett par storlekar större, så även Dunjas. Första vändan på banan tyckte jag att vi satte riktigt snyggt, prydligt och följsamt, allt var harmoni och Dunjas språng över hindren kändes bättre än när jag hoppat henne i ridhuset, just för att hon kunde ta för sig mer i galoppen.
Andra vändan på banan så fick vi order om att korta vägarna och rida snävare svängar, och då fick jag lite problem. Det fanns en sväng som jag redan på första vändan tyckte hade känts lite ”halkriskvarning” på, och skulle jag snäva till svängen ännu mer så kändes det som att jag skulle få problem att få med mig Dunja runt. Det var ju just det där med den vägvinnande galoppen också – det var lite svårare att korta upp dom fina vägvinnande stegen uppe på utebanan än i ridhuset... Så andra rundan på banan blev inte lika harmonisk - där hade jag egentligen behövt rida banan ett par gånger till med dom snävare svängarna för att verkligen få till det. Men visst – det var inga större problem, vi kom över alla hinder och Dunja skötte sig exemplariskt. Ryttaren kunde däremot ha varit noggrannare med att hålla rätt galopp i svängarna, för att ge hästen en bättre chans till harmoniska avsprång...
Men det var bara SÅÅÅÅÅ ROOOOOLIGT!!! Vilken perfekt avslutning på terminen!
Fina Dunja med öronen:
Det som inte alls har varit någon medveten strategi från min sida den här terminen, utan som ”bara har blivit” – att jag har köpt på mig flera extra hopplektioner – funderar jag på om jag ska försöka göra till en medveten strategi nästa termin. För det har verkligen varit roligt och givande att få koncentrera sig så pass på hoppningen. Istället för ordinarie 4 hopplektioner under en termin så har jag ridit 10 hopplektioner sen i februari. Det verkar vara ganska många på ridskolan som inte vill hoppa, så har jag tur kanske jag kan göra om samma kupp nästa termin.
Nu har jag dessvärre ingen ridning inbokad under sommaren, får se om suget blir så akut att jag ger vad som helst för att ta mig upp på en hästrygg innan höstterminen startar igen...
