Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

[Aliche]

Nu har jag insett att jag behöver lite råd, stöd, tips och pepp. Jag ska ta det från början hoppas ni orkar hänga med

Jag har jobbat med hästar sedan jag var 16 på heltid (23 snart 24 nu) och ridit sen jag var 11. Har alltid haft en för kärlek för "problem hästar" och alltid känt att även om dom bråkar så finns det en anledning och de bara behöver tid, förståelse och kärlek. Detta har alltid fungerat bra och jag har varit förskonad allvarligare skador än tåtramp och enstaka bett.

På senaste jobbet fick jag uppgiften att ta hand om en nykomling som stått under dåliga förhållanden men hade bra förutsättningar att bli en fin tävlingshäst. I början gick allting bra tills en dag gick allting snett. Hästen hade ont i ryggen, vilket jag inte visste om, och när jag ska sitta upp så ställer han sig rakt upp och far sen iväg i en rodeouppvisning utan like. Jag flyger av landar på först bakhuvud och sen rygg. Jag får en hjärnskakning och lyckas förskjuta en ryggkota. Jag tyckte inte jag tog åt mej speciellt utan tänkte mer olyckor händer och han menade ju inte att göra mig illa! Jag fick hursomhelst sluta på jobbet pga av olyckan då min rygg inte längre klarade jobbet.

Jag hade kvar min egen häst som är en liten hetsporre men inte elak. Tidigt i våras skulle vi rida ut jag och min mamma och när jag suttit upp känner jag att nåt inte stämmer, hon är spänd och irriterad, jag skrittar ett par steg och då exploderar hon i en bockserie som gör att jag flyger av ner i den hårda frusna grusvägen med ryggen före, igen! Iväg till akuten som säger att jag inte brutit något men kan kan ha fått en liten spricka så det blir vila. Efter detta får jag bara rida lugnt och hästarna får sen tidigt sommarbete.

Nu när dom ska sättas igång igen känner jag mej så olustig! Jag ser inte fram emot ridningen jag känner mej nervös och spänd fast jag vet att hon inte gör små språng för att va elak utan pga överskottsenergi men i mitt huvud så vet jag ju att det gör lika ont att åka av oavsett anledningen. Det känns som mitt självförtroende är så i botten så jag inte ens vet om det finns nån botten kvar. Jag som alltid kunnat hantera knepiga hästar med tålamod och lugn kan nu knappt trava min egen häst som jag haft i snart 4 år utan att se framför mig ALLT som kan gå fel.. Jag har testat att longera henne innan ridning men det är precis som hon har två energikällor: en blir trött efter longering men så fort jag sitter upp eller går ut och går är hon som ny igen!

Problemet sitter egentligen inte alls i min häst hon är som hon alltid varit och jag vill inte byta ut henne för nåt i världen men nåt måste hända! Jag känner mig så fånig som oroar mej för allt och då menar jag ALLT! Jag har försökt med medryttare men hon är väldigt mycket en enmans häst och jag är väldigt noga med hur hon hanteras då jag lagt ner så mycket jobb på att få henne så som hon är nu..

Så om nån orkat läsa allt det här så vill jag gärna ha tips på råd, tankesätt, övningar, teorier, självförtroendehöjare m.m. för problemet är ju JAG inte hästen... jag vet det men det går inte att bara bestämma sig för att bli som förut.. Jag har gått hos terapeut men för nån som inte har häst eller rider är det svårt att förstå känslan! Hjälp mig nån?

 

[Kivina]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag hade sett mig om efter en riktigt lugn och trygg häst till att börja med för att öka det egna självförtroendet och tryggheten på hästryggen. Du har inte ridit på länge och även råkat ut för två allvarliga ridolyckor, det är okej att känna som du gör. Det som är bra med att få sitta på en lugn och trygg häst är att du får känna att det går bra, du får chansen att hitta tillbaka balansen på hästryggen. Under tiden motionerar du din häst för hand, när du sen känner dig redo att sitta upp så ställ inte så höga krav på er, skritta en stund på ridbanan. Känns det bra så utökar du tiden allt eftersom. Du behöver absolut inte sitta upp och rida alla gångarter om du känner att det inte känns okej, det kan kännas aplöjligt att sitta och bara skritta på ridbanan, men strunta i den känslan, utan du gör det för DIN skull! Du måste helt enkelt lära dig att "Det här känns okej, då kan jag prova lite mer nästa gång".

Så mina tips är alltså:
1. Rid en trygg häst till en början
2. Sätt igång din häst från marken
3. Rid bara precis så mycket som känns okej i början. Känns det otryggt att galoppera - gör det inte förrän du känner dig trygg med det.
4. Låt det ta tid!
5. Se till att ha hjälp från marken.

Du ska bara hitta tillbaka till tryggheten på hästryggen, även om du kanske aldrig kommer att ge dig i kast med de svåraste hästarna igen så ska du ju ändå känna att du har roligt med din häst!

Kram

 

[Masse]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Det här låter fullständigt normalt efter vad du har varit med om och att du börja bli lite äldre och förståndigare Men det kommer att gå över om du klarar av att börja igen med din häst.

Kan bara gå till mig själv som när jag började rida igen efter en olycka så behövde jag longera och markarbeta hästen i 6 månader innan jag vågade sitta upp. Sen med tiden när säkerhet kom tillbaka gick bra och jag kände mig trygg igen. Den hästen såldes och p g a skadan jag hade så slutade jag rida tills för några månader sedan då jag hittade en ny häst. Så då satt jag på denna super lugna häst och skrittade i 7 minuter på små volter för att jag var livrädd. Idag fyra månader senare är inte hästen så lugn längre
utan pigg och full av livsglädje. Inte minst när vi rider ut och får sträcka ut galopp och kanske hoppa att par språng

Så ta det i din egen takt och gör det som känns bra för dig om det så bara är sju minuter i skritt . Ett tips kan vara att då låter någon annan rida din häst när känns som värst. Då kan du stå och titta på när den blir riden och se hur den uppför sig. Du kan då också inse att det den gör inte är något som du inte klarar av själv om du rider den. Du vet ju vad du egentligen kan om du orädd och avslappnad när du rider. Så att se vad andra klarar utan problem med din häst kan vara en bra del av lösningen

 

[Jenny]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag skulle tipsa om att ha med en medhjälpare på marken.
Någon med erfarenhet av hästar, som kan leda/ lina dig i början.
Och som kan coacha dig mentalt när det syns att det behövs.
Gärna också komma med små instruktioner, som gör att du får något att fokusera dig på. Istället för att bara sitta, vänta och bli spänd på vad du tror komma skall. Under tiden du får din återhämtning i sadeln så aktivera pållen mera från marken. Longering/ tömkörning/ löshoppning/ promenader.
Din medhjälpare/ tränare kanske kan tänka sig att rida igenom hästen då och då. Kanske även dra ner på kraftfodret iom att hon ändå inte är igång?

Rid gärna någon annan häst också, kanske på ridskola?
De hästarna är ju oftast mycket lugna och välskolade.
Be instruktören om en stabil häst som man kan "smälla en bomb" i häcken på.
Har du ridkompisar? Ta med dom och boka en islandshäst-tur i skog och mark.
Socialt och man kan bara snacka sig igenom en hel tur om man vill.
Även om man eg är "insnöad" på stora hästar så är det riktigt kul att rida islänning. Nästan som att vara tillbaka på det roliga ponny-stadiet.
Dom är ju inte så stora och du kan kanske känna ett "mentalt övertag".
Då kommer du att kunna känna igen känslan och veta vad du ska söka efter på din häst sedan. Träna på att känna självkänsla, så att det kan plockas fram när du vill och så småningom bara finnas där..... *flummigt*

Hitta glädjen och ditt självförtroende,
och du kommer att få tillbaka ditt vanliga jag i sadeln.
Det är som att cykla, även om man har haft ett uppehåll så finns det där.

Ta hjälp och LYCKA TILL

/J.

 

[Minnaa]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Varning, LÅNGT!!!

Känner verkligen igen mig i det du berättar! Har själv ridit till problemhästar och ridit in unghästar. Hänt att man flugit av men har aldrig blivit rädd utan suttit upp och löst problemet.

Sen för 3 år sen köpte jag mig en 1 åring, vilket jag gjort för och uppfostrat och ridit in själv. Men denna lille busen visade prov på mkt humör redan då men inget som oroade mig. När det blev dags för inridning hade jag mkt jobb och en herre som gärna ställde sig på bakbenen när det inte passade. Men när det var dags för 3årstest kunde jag rida han i ridhus i alla tre gångarter utan några större protester. Åkte iväg på genrepet och han skötte sig fin, red han även i paddocken där visningen skulle vara och lite protester var det men inget utan jag fick han att göra vad jag ville.

Dagen D kommer och han sköter sig fint vid löshoppningen men tycker det börjar vara trist vid visningen för hand och börjar bråka lite, men inget dumt. Går ut och sadlar och inser att jag inte får på mig säkerhetsvästen under kavajen och väljer att rida utan. Skojar med min medhjälpare att nu trillar jag väl av bara för det.... Sagt och gjort! Jag sitter upp och skrittar ett varv i paddocken. Herren hade bestämt sig för att hörnet vid domaren var farligt men jag genade istället av och försökte undvika det. Men helt plötsligt bestämmer sig herren för att han tänker inte vara med mer. Reser sig rätt upp tre gånger och är millimeter från att slå över. Tredje gången klarar jag inte hålla mig kvar i sadeln utan glider bak varpå han flyger iväg i en serie bockar utom denna värld. Till detta sitter jag på nåt sätt fast i stigbyglen och hänger på motsatt sida. (Hade självklart säkerhetsbyglar) När jag äntligen kommer loss slår jag i backen så jag trodde varenda ben gick av. Åskådare och domare var påväg i ilfart men jag reste mig och kände bara en massa adrenalin och ilska. Satt upp igen och red klart mitt ridprov med godkänt resultat och kommentaren "jag har några unghästar du kan få rida in hemma" av domaren.

Frid och fröjd, åker hem och släpper pållen på bete. Skadade mig inte allvarligt. Blev halt och sned i bäckenet men inget inte kiropraktorn kunde rätta till.

Men sen gick månaderna och jag började inse att jag hittade på ursäkter för att slippa börja rida han igen. Gjorde ett försök att börja om från noll på hösten men han fick en hovböld i samma veva och sen gick månaderna igen. Till slut fick jag erkänna för mig själv att jag blivit rädd för min egen häst!

Funderade länge på att sälja och skickade iväg han till proffs. Fick bekräftat av henne att han var allt annat än en lätt häst men efter en månad hade hon lyckats få bukt med han och han blev bara bättre och bättre. Jag fick stränga order om att han måste ridas 5 dagar i veckan och ha fasta rutiner. Följde hennes råd och åkte även och tränade för henne för att få hjälp.

Idag är jag överförtjust i denna häst och inte rädd längre, tack vare att jag tog hjälp! Beridaren insåg nog att han skrämt mig för hon sa till mig att vänta o sälja, behålla han ett tag och sen bestämma mig. Nu tackar jag henne för det för bättre häst kommer jag inte få! Sen kan han fortfarande vara dum och resa sig men jag har fått tillbaka mitt självförtroende och lärt mig hantera det på nytt!

Ursäkta ett väldigt långt inlägg med dåligt med råd. Men kanske det känns lite bättre att veta att du är inte ensam om att råkat ut för detta. Nu verkar inte en beridare vara din lösning, men försök ta hjälp. Erkänn för dig själv att du blivit rädd och våga berätta det. (Verkar ju som du kommit till detta stadie ) Har du någon trygg häst i din närhet som du kan rida, så du känner dig säker? Paddock eller inhängnat där du kan rida tills du fått rutiner igen? Önska jag kunde ge dig ett råd som funkar för jag vet hur svårt det känns när man blivit rädd för sin egen häst!

 

[Aliche]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Svarar alla. Är offantligt tacksam för alla som orkat läsa och kommer med svar!

Jag tror ett av de största problemen med mig är att jag hade en väldigt jobbig uppväxt med en pappa (som inte längre är med i bilden och som avhandlats med psykolog) som aldrig tyckte nånting var bra nog som jag gjorde, jag fick aldrig visa känslor, inte bli upprörd eller ledsen över något (inte ens begravningar för det var pinsamt när jag grät inför andra) Så jag har otroligt svårt att erkänna när jag inte klarar av något, speciellt hästar som alltid varit mitt trumfkort, det har alltid känts som jag haft ett 6:e sinne med s.k. problemhästar, vi har förstått varandra (jag vill inte på nåt skryta bara förklara) Det har varit min trygghet att veta att även om jag inte kan något annat så kan jag det här med hästar! Vidare så har de jag jobbat för oftast tyckt att man ska reda sig själv som hästskötare inte gnälla når man åker av eller gör sig illa, inte be om hjälp när något känns övermäktigt eller obehagligt. Därför har jag så inpräntat i mig att det är en svaghet att erkänna att man inte klarar av vissa saker. På så sätt känns det som min stolthet gjort att jag inte kunnat erkänna ens för mig själv att jag faktiskt blivit rädd efter olyckorna.. Jag saknar ridningen och känslan av att sträcka ut i galopp avslappnat så det gör ont i mig men samtidigt känns det som självsäkerheten är bortblåst.

Men det som ni säger att rida en lugn trygg häst tror jag absolut kan vara en bra idé kanske boka en tur på islandshästar i det vackra höstskåne? Dom brukar ju vara lugnet själv så jag kan slappna av och njuta av själva ridningen! Min mammas häst är ju trygg som ingen annan men hon kan å andra sidan inte rida min häst och rida ensam känns inte bekvämt för mig.. Att hitta någon som kan rida min häst är väldigt svårt, jag har testat flera olika personer både ryttare och tränare som fått rida min häst men hon trivs inte med spec många, hån är väldigt känslig för personkemi och funkar inte den så är hon väldigt tydlig med det. Även hitta en tränare jag trivs med har varit komplett omöjligt känns det som. Antingen så tycker dom jag ska sätta på dubbla bett, gramaner och 12 nosgrimmor för att tvinga henne att gå med på vad jag vill vilket aldrig kommer va en bra ide för mig, jag vill inte bråka eller tvinga henne, bara kommunicera på ett sätt vi båda är nöjda med. Eller så tycker dom att jag ska "tuffa till mig" vilket är jääättelätt gjort..

Men det känns betryggande att andra gått igenom samma som jag och tycker att mitt beteende är befogat baserat på mina upplevelser

 

[Minnaa]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag hade sett mig om efter en riktigt lugn och trygg häst till att börja med för att öka det egna självförtroendet och tryggheten på hästryggen. Du har inte ridit på länge och även råkat ut för två allvarliga ridolyckor, det är okej att känna som du gör. Det som är bra med att få sitta på en lugn och trygg häst är att du får känna att det går bra, du får chansen att hitta tillbaka balansen på hästryggen. Under tiden motionerar du din häst för hand, när du sen känner dig redo att sitta upp så ställ inte så höga krav på er, skritta en stund på ridbanan. Känns det bra så utökar du tiden allt eftersom. Du behöver absolut inte sitta upp och rida alla gångarter om du känner att det inte känns okej, det kan kännas aplöjligt att sitta och bara skritta på ridbanan, men strunta i den känslan, utan du gör det för DIN skull! Du måste helt enkelt lära dig att "Det här känns okej, då kan jag prova lite mer nästa gång".

Så mina tips är alltså:
1. Rid en trygg häst till en början
2. Sätt igång din häst från marken
3. Rid bara precis så mycket som känns okej i början. Känns det otryggt att galoppera - gör det inte förrän du känner dig trygg med det.
4. Låt det ta tid!
5. Se till att ha hjälp från marken.

Du ska bara hitta tillbaka till tryggheten på hästryggen, även om du kanske aldrig kommer att ge dig i kast med de svåraste hästarna igen så ska du ju ändå känna att du har roligt med din häst!

Kram

 

[Ylva86]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag håller med de andra och skulle vilja gå så långt som att jag säger att du äntligen fått självbevarelsedrift. Det är något nyttigt men säkert ovant i början. Jag var själv en gång i tiden tjejen som red problemhästarna i stallet. Det gick oftast bra.

Efter ett långt uppehåll från ridningen skulle jag upp igen och kom upp på en problemhäst, givetvis. Hon bockade av mig så jag ramlade med ansiktet före i gruset. Det var inte kul. Efter det blev jag rädd och slutade i många år.

Har tagit upp hästintresset och hållit på i cirka tio års tid nu. MEN jag håller mig ifrån problemhästar. Jag rider bara de som jag kan känna mig lugn och trygg på. Förstår att det blir problem med din egen häst nu. Tuffa till sig går bara till en viss gräns har jag lärt mig. Jag hoppas du hittar någon som kan rida henne under en period så du får tid att känna efter och ev lugna dig lite, även om det är lättare sagt och gjort. Problemet ni har nu är ju att du blivit rädd också och det känner de små liven omedelbart. Men det är som en tränare sa inte lätt för dem att förstå att det är dem man är rädd för. Faran borde komma utifrån från deras synpunkt sett. Detta blir spänt och konstigt och då är det som bäddat för olyckor. Jag hoppas att du kan lösa detta och önskar er allt gott.

 

[MiaMaria]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Din häst verkar vara typen som min är och jag har också liknande erfarenhet av tränare. Jag har ramlat av, men tack och lov inte blivit rädd. Däremot har jag fortfarande, 2,5 år efter olyckan, svårt att rida pga svårigheter med kroppen. Jag har av de flesta fått "rådet" att sälja min häst då han är svårriden, men jag älskar honom och vi kommer jättebra överens. Nu har jag hittat en tränare som förstår mig, som tränar på lite annorlunda sätt och även om vi inte kommit igång riktigt med nya tränaren, så känns det bra att bara prata med henne.

Jag har inte samma problem med rädslan som du, men behöver hjälp på annat sätt. Tror att en trygg tränare, som förstår både dig och din häst och som tar det i din takt, skulle kunna hjälpa dig. Sen får du inte vara så hård mot dig själv, ta det lugnt och låt det ta den tid det tar att komma igen!!

Jättestort lycka till!

 

[Skogstrollet]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag har liknande erfarenheter. När jag inte ridit på länge så tappar jag mitt självförtroende och blir rädd igen. För mig krävs det att jag är ute på några ridturer i rad som går bra så att jag kan bygga upp förtroendet i mig själv igen. Så att hitta en lugn häst att rida tills du själv känner dig tryggare är ett bra tips.

Men allvarligt, det bästa jag gjort, och som det låter som att du MÅSTE göra - är att skaffa en bra säkerhetsväst. Dels skyddar det ryggen och tar många smällar om man åker av, men så känner man sig mer säker själv och det påverkar förstås också ridningen.

Så ett tillägg i den i övrigt bra formulerade listan blir:

1.A Införskaffa säkerhetsväst.
1.B Rid en trygg häst till en början
2. Sätt igång din häst från marken
3. Rid bara precis så mycket som känns okej i början. Känns det otryggt att galoppera - gör det inte förrän du känner dig trygg med det.
4. Låt det ta tid!
5. Se till att ha hjälp från marken.

 

[Ponnytant]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Man behöver inte ha blivit illa skadad för att känna spärrarna! Jag tog verkligen till mig av ditt andra inlägg och jag KÄNNER IGEN! Från att ha varit stålman och "den som kan" finner man sig vara - vaddå???? Fegisen som behöver hjälp!? Inte kan väl det vara JAG???

Att ta sig tillbaka är ett j-a steg! Jag "jobbar på det" och trots att jag inte haft någon jätterädsla är jag beroende av kravlöshet. Och så detta med prestation och prestige....... så stor del av självbilden - och att sedan kunna släppa det och verkligen känna att "man duger ändå".

Mina erfarenheter säger:
- Låt det ta tid.
- Testa nya dicipliner (där du inte behöver "skämmas" för att vara novis).
- Islandshästar - jepp.......
- Låt det ta tid.
- Försök hitta en coach som du litar på (från hästvärlden).
- Vet att du inte är ensam! Och det du kan, det kan du!
- Låt det ta tid.

 

[Aliche]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Gud va skönt att se att jag inte är den enda som känner så här.. just den där känslan av att vara van vid att fixa och klara av alla sorters hästar tills att inte ens kunna rida sin egen! Jag som ridit hästar som alla andra velat skicka till slakt, som andra lappat som omöjliga.. Dessutom att kroppen inte klarar av stötarna som blir vid hopp, studs, bock m.m. jag får så ont och känner mej ännu mer värdelös sm ryttare! Jag hatar att behöva erkänna att jag inte är SuperWoman längre, det var lixom det enda jag var så bra på!
Min fingertoppskänsla för hästar och ridning känns som förlorad och jag står inte ut med den känslan.. Det är mycket det som känns knepigt.

 

[karamelldrottningen]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag förstår precis hur du känner dig . Jag var med om en hemsk olycka och ryggen tog skada, efter det tog det lång tid innan jag kände samma säkerhet i sadeln igen. Tyvärr förvärrades allt genom att jag mådde psykiskt dåligt under en period och allt kändes övermäktigt. Som tur är så gick jag tillbax några steg (vilket då kändes som ett rejält misslyckande), men jag kämpade (kämpar förvisso fortfarande) med min självkänsla och försöker tänka posetivt. För mig var det tankarna som var den stora boven i dramat, men så började jag istället tänka att jag hellre dör av ett fall eller blir allvarligt skadad än slutar rida helt. När jag väl tog det beslutet så försvann rädslan gradvis.

Det var fruktansvärt de stunderna ångesten var så stor att livet inte kändes värt att leva och gränsen mellan liv och död blev suddig. Nu var det inte bara ridningen och tankarna som gjorde livet svårt för mig utan många andra faktorer som jag inte vill gå in på.

 

[Eme_liie]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Hände mig lite samma sak förutom att det var benet som tog smällen och ord från läkaren att du ska vara glad om du kan gå efter det här. :S Och det enda jag kan säga är hitta en häst som är lugn och du verkligen kan lita på..

Jag Tyckte inte att jag var rädd för hästarna (gick bra skritt, trav och galopp inne i ridhus) Och som sagt jag kände ingen rädsla förren vi skulle hoppa på skolan (olyckan hände i samband med hopplektion dock igen "läskig" avramling) Jag skakade i hela kroppen andades inte och hästen stanade för att jag ville ju egentligen inte hoppa och det kände han så det tog stopp.. Att jag kan rida som vanligt idag är endats tack vare min plutt häst som har hela mitt hjärta och jag litar på honom till 100 % och jag kan bara säga att jag skulle inte kunna rida vilka hästar som helst som jag gör idag om det inte hade varit för honom.

Tror därför att mkt ligger i hästen du börjar rida med, skynda långsamt även om du i dagsläget kanske kan galoppera och trava så, ta det bara i skritt utan några som helst krav, och som nån annan sa jobba din egen mkt från marken

 

[Ponnytant]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

När man tappar självförtroendet har man en tendens att förminska sig själv och då tappar man även självtilliten och det är detta som verkligen ”tar” om man är van att lita till sig själv, vilket jag tror att du är.

Dina kunskaper försvinner förstås inte - du har "bara" en spärr och egentligen vet du att du har kunskaper som de flesta inte har.

I mittt fall har det hjälpt att ”går runt spärren” (lite i stil med ”om dörren är stängd, öppna ett fönster”) genom att jag har gjort andra saker (inom hästeriet) än att just rida. Det har gjort att jag nu är en BETYDLIGT kunnigare och klokare hästmänniska. Dessutom en MYCKET bättre ryttare - i teorin. :-)

Jag har nu också svalt stoltheten och börjat i en vuxengrupp för återvändare på ridskola! Via en annan tråd här kom jag till insikt att jag inte ville vara ”icke-ryttare” längre.

 

[inesperado]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Jag känner så väl igen mig!

Var ute och red en gång på min totalt genomsnälla haflinger. Bakom oss kom en bil med släp som tydligen inte kunde vänta tills vi kommit tillkorsningen 10m längre fram, utan var tvungen att köra om direkt vilket resulterade i att han körde på min häst Hästen stegrade upp på en mur och sprang hem i full sken. Jag ramlade ner på motorhuven, rullade ner på marken och eftersom bilen fortfarande körde var det riktigt nära att jag blev överkörd.
Detta hände för ca 4 år sedan. Inte förren nu vågar jag åka till stallet själv och rida. Det sitter så hårt i huvudet och tanken om att tänk om... finns med hela tiden.

Det jag har gjort, och fortfarande gör, för att försöka komma över rädslan är att göra det jag känner mig säker på. Jag har egentligen ingen rädsla för att rida. Det är det jag vill mest av allt! Men rädslan att något ska hända, det är den som förstör så mycket!
Även självfortroendet är något jag fortfarande har mycket kvar att reparera på. Jag kan bli så fruktansvär osäker på mig själv. En tränare sa till mig: "Gör bara det du vill. Vill du inte rida ut, vill du inte galoppera, vill du inte hoppa, gör inte det! Låt allt ta sin tid och gör det som du känner dig säker på tills du känner att själförtroendet börjar bli bättre. Då kan du börja pressa dig själv till att göra saker som du kanske tycker är lite läskigt. Nån gång måste man tära lite på gränserna för att bli tuffare, men inte förren man känner sig helt säker på det man redan gör".

En annan sak som jag har tyckt, och det tycker jag fortfarande, är att säga att jag är rädd. Säga att jag kanske inte vill rida ut. Min största fasa är att något liknande skulle hända igen och kanske få ett ännu värre slut. Men när man väl får ur sig orden känns det så otroligt skönt. Man känner sig så stolt och även det ger lite bättre självkänsla!

Mina tips till dig är att låta det ta tid. Stressa inte med det du tycker är obehagligt. Det har hjälpt mig i alla fall. Och att berätta för andra hur du känner så att de förstår. Det kommer att göra det lättare för dig. Det värsta som finns är när folk tjatar och man själv inte vågar säga ifrån. Självklart ska man ha någon som stöttar en och hjälper en att komma framåt, men det ska vara på rätt sätt.

Lycka till och tro på dig själv! Du kan

 

[Aliche]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Svarar alla!

Tack för allt underbart stöd, ibland är Buke alldeles alldeles fantastiskt! Det är så sjukt skönt att inse att det är inte bara jag, det är inte fel på mig. Och just det där med att säga det högt var otroligt svårt, jag sa det till min mamma som jag nästan alltid rider med och när jag sa det började jag stortjuta! Jag trodde inte jag tyckte det var så jobbigt som jag faktiskt har gjort, all spänning, all oro och allt som suttit uppdämt i huvudet bara släppte. Det var helt underbart att bara gråta ut all nervositet och all rädsla som jag hade samlat på mig inuti! Så tack för det tipset, det var bland det bästa jag gjort. Sen har en här i tråden erbjudit sin snälla häst för lite terapi vilket förundrar mig att det finns så osjälviska och generösa människor jag kan bara tacka och buga! Det är ju en lång väg kvar och jag tar tacksamt emot fler tips men nu känns det iaf som jag börjat på min resa till ridglädje igen

 

[Ponnytant]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Tack du också - för att du startade tråden! Jag har också fått välbehövlig "terapi" här - dels genom att sätta ord på egna tankar, dels genom att läsa alla berättelser!

Lycka till jättemycket! Kram

 

[Myzan87]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

En del i att övervinna rädslan är att inte göra mer än vad man känner att man klarar av. Och precis som med allting annat så ska man sluta när det går bra! Klarar man trava 3steg utan att vara rädd så ska man absolut inte tänka "men bara lite till, det har jag klarat innan".

Vissa dagar kanske man tar in hästen och enbart pysslar med den för att magkännslan säger att det är ingen bra dag att rida på. Andra dagar kanske det känns bra att man vågar skritta en runda i skogen.

Det viktigaste är att komma ihåg att man själv är nyckeln till lösningen på problemet. Hästen känner ens sinnesstämning och reagerar utefter det. Känns det bra så gör det, känns det inte bra så våga avstå.

Du skapar dina tankar och det är ingen annan som kan ändra dom åt dig. Hästen är en utmärkt lyssnare som man aldrig kan dölja nått för

 

[Charm]

Sv: Tappat självförtroende efter ridolycka nästan rädd, vad gör man?

Kanske du kan få hjälp här?

Rädda ryttare

http://www.pilatesforlife.se/text2_46.html