Tänk om

Det här snacket om att jag eventuellt skulle kunna ha en npf-diagnos, så som exempelvis asperger, har satt griller i huvudet på mig.

Min ena syrra trodde ju det för ett antal år sedan och då hittade jag ett test på nätet för att kolla om jag kunde ha det. Jag fick så låg poäng att det inte indikerade något. Nu när psykologen börjat snacka om samma sak så googlade jag på nytt efter ett onlinetest. Det blev ingen indikation den här gången heller.

Men tankarna mal ändå. Tänk om. Tänk om jag har det i alla fall. Vad gör jag då? Det känns som om jag skulle vara ett hopplöst fall då, att jag är helt fast och inget kommer någonsin att bli bättre.

 

[mandalaki]

För att det redan har hänt. Jag är en jobbig person.

Men om du är en jobbig person så är du ju det oavsett om du har en diagnos eller inte.

Jag förstår att en npf-utredning känns fruktansvärt hotfull. Det skulle jag också sannolikt känna. Men den KAN ju bli till något bättre. Den kanske visar att du har väldigt lätta drag av något, så lätta att de inte behöver förstöra för dig i vardagen, bara du anpassar vardagen lite efter dem. Eller den kanske leder till ett papper på en diagnos som gör att du kanske skulle kunna få sjukersättning på deltid, vilket skulle minska pressen på dig att jobba. Eller den kanske leder till att du är NTV - normal tills vidare, som så många andra av oss

LIvet suger stenhårt för dig just nu, jag förstår det. Du är pressad från FK och från psykologen. Men jag hoppas och önskar att du står pall så att du kommer ut på den lite ljusare sidan snart.

 

[Magiana]

Jag har ju tidigare bara garvat åt tanken att jag skulle kunna ha någon sådan diagnos, men nu blev det liksom verkligt. Tänk om det ÄR fel på mig? Tänk om det inte bara är förvärvade skador? Jag känner mig jävligt uppgiven just nu.

 

[mandalaki]

Det är inte FEL! Dina systrar har ju diagnoser. Även om ni inte kommer överens just nu, har du vuxit upp och alltid tyckt att det är FEL på dem?

 

[förvirrad]

Jag har ju tidigare bara garvat åt tanken att jag skulle kunna ha någon sådan diagnos, men nu blev det liksom verkligt. Tänk om det ÄR fel på mig? Tänk om det inte bara är förvärvade skador? Jag känner mig jävligt uppgiven just nu.

Nej det är inte FEL på dig! En diagnos handlar inte om att något är fel utan om att man fungerar annorlunda. Om det vore något fel så skulle inte den här människotypen överlevt genom historien men det har vi gjort. Människor med NPF diagnoser har förmågor som andra saknar vilket troligen har hjälpt flocken under historiens gång. Om det är något det är fel på så är det dagens smala enkelriktade samhälle där det bara finns plats för en typ av människor.
En diagnos medför alltid ett sorgearbete och för mig började det innan jag fick diagnosen, även om jag väntade tills utredningen höll på. Jag tycker därför inte att det är konstigt att du funderar mycket nu men försök sätta dig in i vad det faktiskt betyder. Den typ av tankar du har nu kommer tyvärr bara att dra dig längre ner i depressionen och det är du inte betjänt av. Man kan vara lycklig med en diagnos. Man kan ha ett underbart jobb med en diagnos, även om jag skulle behöva vara där lite mindre än jag är. Man kan ha vänner med en diagnos, ja man kan till och med ha vänner som inte har en diagnos. Man kan ha förhållanden med en diagnos och man kan ha barn. En diagnos utesluter inte den visar bara att hjärnan fungerar lite annorlunda och svarar på stimuli på ett annat sätt. Det enda problemet är att det sättet min hjärna fungerar på inte riktigt passar in i det samhälle vi har.

 

[Magiana]

Det är inte FEL! Dina systrar har ju diagnoser. Även om ni inte kommer överens just nu, har du vuxit upp och alltid tyckt att det är FEL på dem?

Vi har aldrig umgåtts så mycket. Lillsyrran är dessutom 7 år yngre. Jag har aldrig funderat över hur de löser sina problem. Jag har haft nog med egna och om problemen beror på mina gener så är det ju fel på mig.

 

[Silkisif]

Det finns väl många fall där personens historia format om och vilken diagnos personen fått.
Jag vet att det inte är så sjukvården tänker, men det finns många fall där diagnoserna liksom är till för att man ska kunna överleva, det är något man undermedvetet utvecklat för att klara sig.

Jag har inte läst dina trådar men jag tror ändå du kan finna trygghet i det (det gör iaf jag..).
Vi utvecklas hela tiden, och att vara medveten om sin diagnos gör att man har möjlighet att förstå sig själv. Diagnosen är inte på grund av dig eller ens ett fel, det är ett stadie. Du är fortfarande du, i ett nytt stadie.

 

[Magiana]

Nej det är inte FEL på dig! En diagnos handlar inte om att något är fel utan om att man fungerar annorlunda. Om det vore något fel så skulle inte den här människotypen överlevt genom historien men det har vi gjort. Människor med NPF diagnoser har förmågor som andra saknar vilket troligen har hjälpt flocken under historiens gång. Om det är något det är fel på så är det dagens smala enkelriktade samhälle där det bara finns plats för en typ av människor.
En diagnos medför alltid ett sorgearbete och för mig började det innan jag fick diagnosen, även om jag väntade tills utredningen höll på. Jag tycker därför inte att det är konstigt att du funderar mycket nu men försök sätta dig in i vad det faktiskt betyder. Den typ av tankar du har nu kommer tyvärr bara att dra dig längre ner i depressionen och det är du inte betjänt av. Man kan vara lycklig med en diagnos. Man kan ha ett underbart jobb med en diagnos, även om jag skulle behöva vara där lite mindre än jag är. Man kan ha vänner med en diagnos, ja man kan till och med ha vänner som inte har en diagnos. Man kan ha förhållanden med en diagnos och man kan ha barn. En diagnos utesluter inte den visar bara att hjärnan fungerar lite annorlunda och svarar på stimuli på ett annat sätt. Det enda problemet är att det sättet min hjärna fungerar på inte riktigt passar in i det samhälle vi har.

Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill vara normal och passa in. Jag har aldrig passat in någonstans. Om det är fel på generna så tror jag det är kört och en sak som aldrig går att ändra på. Hittills har jag ju trott att det ska gå att lösa.

 

[förvirrad]

Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill vara normal och passa in. Jag har aldrig passat in någonstans. Om det är fel på generna så tror jag det är kört och en sak som aldrig går att ändra på. Hittills har jag ju trott att det ska gå att lösa.

Vad menar du med normal och passa in? Var vill du passa in? Vill du passa in bland de coola i krogsvängen i Stockholm? Vill du passa in bland självhushållare? Vill du passa in de som mekar rallybilar? Vill du passa in bland de vars höjdpunkt i veckan är senaste avsnittet av paradise hotell Det finns så många olika arenor i världen så att generellt passa in går inte. Jag är fullständigt övertygad om att det finns ställen där du passar in.

 

[MiaMia]

Jag vill inte vara annorlunda. Jag vill vara normal och passa in. Jag har aldrig passat in någonstans. Om det är fel på generna så tror jag det är kört och en sak som aldrig går att ändra på. Hittills har jag ju trott att det ska gå att lösa.

Världen består inte av ett gäng normala människor som automatiskt passar in och lever problemfritt och ett gäng felaktiga som bara är helt chanslösa på alla fronter.

 

[Luff]

Jag önskar ibland att jag kunde få en diagnos. Jag är en så udda fågel så det vore underbart att få en manual. För det mesta är jag så stark att jag totalt skiter i att jag inte är si eller så som alla andra. Men ibland så vore det skönt att inte vara överempatisk men superrationell...osv.

Jag har flera bekanta med npfdiagnoser och möter ännu fler i jobbet (fritidsledare). Det är starka personligheter med massor med kreativitet. Jag kan inte se att någon av dom har färre nära relationer än någon annan - tvärtom. En kollega har precis fått sin diagnos strax 30 år gammal och hen tycker det är så skönt att äntligen få en förklaring till att allt hen gör i hemmet tar sådan tid men i jobbprojekt är så superfokuserad till exempel.

 

[Magiana]

Vad menar du med normal och passa in? Var vill du passa in? Vill du passa in bland de coola i krogsvängen i Stockholm? Vill du passa in bland självhushållare? Vill du passa in de som mekar rallybilar? Vill du passa in bland de vars höjdpunkt i veckan är senaste avsnittet av paradise hotell Det finns så många olika arenor i världen så att generellt passa in går inte. Jag är fullständigt övertygad om att det finns ställen där du passar in.

Det spelar ingen roll. Jag vill bara känna mig omtyckt, respekterad och kunna känna gemenskap med några andra. Jag har ingen direkt erfarenhet av att någon brytt sig om mig. Om jag får problem är jag hänvisad till att lösa precis exakt allt själv. I de fall där jag fått hjälp av andra, har jag alltid sett det som tur. Men det finns aldrig någon som tröstar mig när jag är ledsen. Det får jag göra själv så gott det går. Tilliten till andra fattas. Jag är så van vid att folk går ifrån mig. Det har hänt så många gånger. Och jag är van vid att folk är elaka och jag är rädd för att det ska hända igen.