Sysslolös men trött

En stor del av dagen, när jag inte pluggar eller sover, sitter jag på nätet och glor. Det är inte sunt och jag borde sluta med det. Men jag vet inte vad jag ska göra i stället. Förut brukade jag spela en del spel på mobilen, men det har jag tröttnat på. Jag har också tyckt om att brodera men jag hittar inget bra mönster. Jag köpte ett broderikit för ett och ett halvt år sedan, började på det men slutade. Mönstret var inte bra och jag tyckte inte det var kul. Jag tycker inte om att titta på tv/se film. Det är ingen slump att jag aldrig har ägt en tv. Och ljudböcker intresserar mig inte. Det är ansträngande och jobbigt att lyssna på någon som pratar. Och då kan jag heller inte lyssna på musik. Jag har musik påslagen jämt. Och korsord är för svårt.

Jag skulle behöva någon syssla att "stoppa in huvudet i" men kan inte komma på vad. Antingen är jag inte intresserad eller så är det för jobbigt. Eller båda delarna.

För en tid sedan svarade jag på en medryttarannons. Ägaren och jag ska träffas är det sagt, men det har skjutits upp ett par gånger. Och jag undrar om jag verkligen ska ta upp ridningen igen. Vet inte om det är någon idé. Kommer ju bli sjukt jobbigt att åka till stallet. Och så vet jag inte om jag kommer att ha råd med lektioner. Vet inte om ridningen är värd investeringen av tid och pengar. Jag är ändå så talanglös.

 

[Wille]

Om man själv är nöjd, glad och tillfreds med den man är, så märks det av andra människor och det gör mycket för både nuvarande och kanske framförallt för framtida vänskapsrelationer

Människor generellt (undantag finns säkert) skapar ju inte nya vänskapsband med personer som ser sig själv enbart i nattsvart, så steget mot ett bättre socialt liv startar hos en själv och som sagt: där kommer terapi och mediciner säkerligen till hjälp i längden Om du släpper garden och vågar kliva utanför din trygga bubbla och prova olika behandlingar och mediciner tills du hittar vad som är rätt för just dig.

Att skapa nya relationer har alltså varit ett problem för mig i hela mitt liv. Det är inget som uppstått för att jag blivit deprimerad. Jag hade några kompisar i grundskolan men sen från gymnasiet och framåt har jag varit ensam. Jag har inte lyckats knäcka koden för hur man får vänner. Försökt vara snäll, trevlig och generös men det har inte funkat. Jag duger alltså inte som jag är.

 

[Eurydome]

Att söka den bekräftelsen hos andra och i ditt fall resultatbaserad bekräftelse för att känna att man duger funkar dock inte, det leder bara till en ständig jakt på bekräftelse.
Känslan (att duga) måste komma inifrån en själv och för att nå dit måste man acceptera sig själv med alla "fel och brister" och det är där, att komma dit som terapi kan hjälpa.

Det där resonemanget köper jag inte helt. Vi är sociala varelser med en stark drift och ett starkt behov av att passa in, höra till och vara en del av ett sammanhang. De drivkrafterna har i ett evolutionärt avseende till stor del varit avgörande för vår överlevnad. Ensam, utan sammanhang, har chansen att klara sig varit liten. De drivkrafterna finns fortfarande kvar och de psykologiska konsekvenserna av att känna att man inte hör till kan vara förödande.

Det moderna självhjälpssättet har mycket fokus på det egna jaget, att man ska klara av att må bra på egen hand, inifrån sig själv, inte vara beroende av andra osv, samtidigt som forskning visar att det är relationer som får oss att växa och må bra.

 

[Eurydome]

Att skapa nya relationer har alltså varit ett problem för mig i hela mitt liv. Det är inget som uppstått för att jag blivit deprimerad. Jag hade några kompisar i grundskolan men sen från gymnasiet och framåt har jag varit ensam. Jag har inte lyckats knäcka koden för hur man får vänner. Försökt vara snäll, trevlig och generös men det har inte funkat. Jag duger alltså inte som jag är.

Det är svårare för dig än för många andra att skapa och behålla relationer. Väldigt många hade blivit deprimerade av det.

Det finns hjälp att få! Vad säger din psykolog??

 

[Gnist]

Det där resonemanget köper jag inte helt. Vi är sociala varelser med en stark drift och ett starkt behov av att passa in, höra till och vara en del av ett sammanhang. De drivkrafterna har i ett evolutionärt avseende till stor del varit avgörande för vår överlevnad. Ensam, utan sammanhang, har chansen att klara sig varit liten. De drivkrafterna finns fortfarande kvar och de psykologiska konsekvenserna av att känna att man inte hör till kan vara förödande.

Det moderna självhjälpssättet har mycket fokus på det egna jaget, att man ska klara av att må bra på egen hand, inifrån sig själv, inte vara beroende av andra osv, samtidigt som forskning visar att det är relationer som får oss att växa och må bra.

Hur många människor söker/vill ha nya vänskapsrelationer med negativa personer som ser allt i nattsvart?

Jag känner ingen, inklusive mig själv.

 

[Eurydome]

Hur många människor söker/vill ha nya vänskapsrelationer med negativa personer som ser allt i nattsvart?

Jag känner ingen, inklusive mig själv.

Så är det naturligtvis men jag ser inte hur det motsäger vad jag skrev.

 

[Wille]

Det är svårare för dig än för många andra att skapa och behålla relationer. Väldigt många hade blivit deprimerade av det.

Det finns hjälp att få! Vad säger din psykolog??

Inte så mycket. Mitt minne är lite dåligt också så kan inte riktigt minnas vad som sagts.

Så är det naturligtvis men jag ser inte hur det motsäger vad jag skrev.

@Gnist kanske menar att bara för att jag varit deprimerad de senaste 4 åren så har jag varit en tråkig negativ människa i hela mitt liv och det är därför ingen vill vara vän med mig. De senaste 4 åren definierar alltså alla år från gymnasiet och fram till mitt insjuknande i depression.

 

[Gnist]

Inte så mycket. Mitt minne är lite dåligt också så kan inte riktigt minnas vad som sagts.


@Gnist kanske menar att bara för att jag varit deprimerad de senaste 4 åren så har jag varit en tråkig negativ människa i hela mitt liv och det är därför ingen vill vara vän med mig. De senaste 4 åren definierar alltså alla år från gymnasiet och fram till mitt insjuknande i depression.

Nädu, den galna tolkningen får du stå för helt själv.
Jag pratar ju om nutid, vad du kan göra nu, inte vad du evt gjorde/inte gjorde i dåtid.

 

[Wille]

Nädu, den galna tolkningen får du stå för helt själv.
Jag pratar ju om nutid, vad du kan göra nu, inte vad du evt gjorde/inte gjorde i dåtid.

Jag har ju sagt att jag alltid haft problem med relationer https://www.bukefalos.se/threads/syssloloes-men-troett.1505566/post-19754292 . Därför håller inte din förklaring https://www.bukefalos.se/threads/syssloloes-men-troett.1505566/post-19754276 .

Det är någon annan orsak till varför jag inte får vänner.

 

[Saeta]

Jag har ju sagt att jag alltid haft problem med relationer https://www.bukefalos.se/threads/syssloloes-men-troett.1505566/post-19754292 . Därför håller inte din förklaring https://www.bukefalos.se/threads/syssloloes-men-troett.1505566/post-19754276 .

Det är någon annan orsak till varför jag inte får vänner.

Visst har du alltid haft en ansträngd relation till din familj? Tänker att det kanske har med senare vänskapsrelationer att göra?

 

[Wille]

Visst har du alltid haft en ansträngd relation till din familj? Tänker att det kanske har med senare vänskapsrelationer att göra?

Nej. Trodde att familjerelationen var bra tills för fem år sedan. Men pappa sa jag upp kontakten med när jag var 13.

 

[Saeta]

Nej. Trodde att familjerelationen var bra tills för fem år sedan. Men pappa sa jag upp kontakten med när jag var 13.

Trodde? Då har den alltså inte varit bra tidigare?
Tänkte att det kan ju ha med din uppväxt och syn på relationer som barn, som präglat dig till svårigheterna med relationer idag. Men du kanske har pratat med någon om det?

 

[Wille]

Trodde? Då har den alltså inte varit bra tidigare?
Tänkte att det kan ju ha med din uppväxt och syn på relationer som barn, som präglat dig till svårigheterna med relationer idag. Men du kanske har pratat med någon om det?

Trodde, eftersom det enligt min upplevelse var bra men motbevisades senare.

Jag vet inte riktigt vad som är vad. Är det min stökiga uppväxt som ställt till det eller är jag på ett visst sätt som försvårar umgänge? Eller är det både och? Misstänker att jag inte är tillräckligt framåt och kontaktsökande för att kunna skapa relationer. Har märkt det i skolan att jag ofta hamnar utanför, utan att det finns någon anledning. Jag hamnar i min egen bubbla liksom.

 

[Saeta]

Trodde, eftersom det enligt min upplevelse var bra men motbevisades senare.

Jag vet inte riktigt vad som är vad. Är det min stökiga uppväxt som ställt till det eller är jag på ett visst sätt som försvårar umgänge? Eller är det både och? Misstänker att jag inte är tillräckligt framåt och kontaktsökande för att kunna skapa relationer. Har märkt det i skolan att jag ofta hamnar utanför, utan att det finns någon anledning. Jag hamnar i min egen bubbla liksom.

Jag tror att ens uppväxt och familjeförhållande präglar oss extremt mycket. Och det i kombination med att man inte är tillräckligt framåt och kontaktsökande (vilket är okej att vara) kan ju göra att man har svårt att skapa relationer och behålla dom. Och vet man mer om vad som ligger bakom ens svårigheter så är det lättare att jobba med dessa, om man vill

 

[skiesabove]

Trodde, eftersom det enligt min upplevelse var bra men motbevisades senare.

Jag vet inte riktigt vad som är vad. Är det min stökiga uppväxt som ställt till det eller är jag på ett visst sätt som försvårar umgänge? Eller är det både och? Misstänker att jag inte är tillräckligt framåt och kontaktsökande för att kunna skapa relationer. Har märkt det i skolan att jag ofta hamnar utanför, utan att det finns någon anledning. Jag hamnar i min egen bubbla liksom.

Ah. Har läst din depressionstråd och denna.

Du behöver inte svara, för det här är privata saker, men du kan ju fundera på dom:

1. Har du odiagnostiserad (eller diagnostiserad) ADHD? ADHD är lite förenklat en dysregulation av dopamin, det gör så att man inte får belöningskickar på samma sätt som neurotypiska. Under perioder av hyperfokus kan man få jättestora kickar av sin "besatthet", och har man en period utan något att passionerat vara besatt av kan allt kännas extremt tomt och tråkigt. Att förstå hur ens egen hjärna funkar kan hjälpa extremt mycket i arbetet att skapa en fungerande vardag, även utan medicinering. Det finns många bra berättelser och stöd i gruppen r/adhdwomen.

2. Det är bara du som kan rädda dig. På riktigt. Det är ditt huvud, ditt inre landskap. Det är du som måste vara kaptenen, och bit för bit börja laga hålen i seglet, lära sig navigera och undvika att gå på grund.

3. Vad är detta "du" som mår dåligt just nu?

Jag vill dela med mig av en del av en version som jag har gjort av Katha Upanishad. Katha Upanishad är ca 2500 år gammal och är en filosofisk text om döden, själen, intellektet etc. Plato använde samma allegori (Chariot Allegory), så det är förmodligen en gememsam syn för hela den indo-europeiska gruppen. Jag gjorde om den till båt-tema för att passa vår nordiska historia:

Känn Självet som skeppets kapten, och kroppen som skeppets skrov.
Vettet står vid rodret, och hågen är rodret själv.
Sinnena, säger dom, är årmän, med årorna möter dom det dom känner av.
Självet, när enat med kropp, vett och sinnen, de visa kallar för njutaren.

 

[nullo-modo]

Trodde, eftersom det enligt min upplevelse var bra men motbevisades senare.

Jag vet inte riktigt vad som är vad. Är det min stökiga uppväxt som ställt till det eller är jag på ett visst sätt som försvårar umgänge? Eller är det både och? Misstänker att jag inte är tillräckligt framåt och kontaktsökande för att kunna skapa relationer. Har märkt det i skolan att jag ofta hamnar utanför, utan att det finns någon anledning. Jag hamnar i min egen bubbla liksom.

Har själv både mobbad och utfryst genom hela grundskolan. Ja det påverkar mig även idag även om jag börjar närmar mig 40. Jag får ständigt jobba med tankar att andra inte tycker om mig, vilket i perioder är jätte svårt och jag läser in saker helt felaktigt när min hjärna säger till mig att ingen vill ha med mig att göra. Jag märker att när jag mår dåligt så är det inte så mycket andra som placerar mig utanför utan jag placerar mig själv där undermedvetet genom mitt sätt att vara på och genom mitt kroppsspråk.

Hjärnan gör det inte alltid lätt för oss.

 

[Wille]

Ah. Har läst din depressionstråd och denna.

Du behöver inte svara, för det här är privata saker, men du kan ju fundera på dom:

1. Har du odiagnostiserad (eller diagnostiserad) ADHD? ADHD är lite förenklat en dysregulation av dopamin, det gör så att man inte får belöningskickar på samma sätt som neurotypiska. Under perioder av hyperfokus kan man få jättestora kickar av sin "besatthet", och har man en period utan något att passionerat vara besatt av kan allt kännas extremt tomt och tråkigt. Att förstå hur ens egen hjärna funkar kan hjälpa extremt mycket i arbetet att skapa en fungerande vardag, även utan medicinering. Det finns många bra berättelser och stöd i gruppen r/adhdwomen.

2. Det är bara du som kan rädda dig. På riktigt. Det är ditt huvud, ditt inre landskap. Det är du som måste vara kaptenen, och bit för bit börja laga hålen i seglet, lära sig navigera och undvika att gå på grund.

3. Vad är detta "du" som mår dåligt just nu?

Jag vill dela med mig av en del av en version som jag har gjort av Katha Upanishad. Katha Upanishad är ca 2500 år gammal och är en filosofisk text om döden, själen, intellektet etc. Plato använde samma allegori (Chariot Allegory), så det är förmodligen en gememsam syn för hela den indo-europeiska gruppen. Jag gjorde om den till båt-tema för att passa vår nordiska historia:

Känn Självet som skeppets kapten, och kroppen som skeppets skrov.
Vettet står vid rodret, och hågen är rodret själv.
Sinnena, säger dom, är årmän, med årorna möter dom det dom känner av.
Självet, när enat med kropp, vett och sinnen, de visa kallar för njutaren.

Jag är utredd för add (har aldrig varit hyper), men fick ingen diagnos. Båda mina syskon har dock add.

 

[Wille]

Har själv både mobbad och utfryst genom hela grundskolan. Ja det påverkar mig även idag även om jag börjar närmar mig 40. Jag får ständigt jobba med tankar att andra inte tycker om mig, vilket i perioder är jätte svårt och jag läser in saker helt felaktigt när min hjärna säger till mig att ingen vill ha med mig att göra. Jag märker att när jag mår dåligt så är det inte så mycket andra som placerar mig utanför utan jag placerar mig själv där undermedvetet genom mitt sätt att vara på och genom mitt kroppsspråk.

Hjärnan gör det inte alltid lätt för oss.

Jag har också blivit mobbad. Och historien har upprepat sig flera gånger.

Jag har också blivit övergiven 5 gånger som barn. Det har också upprepat sig flera gånger.

Så jag har liksom gott om bevis att jag inte duger.

 

[skiesabove]

Har själv både mobbad och utfryst genom hela grundskolan. Ja det påverkar mig även idag även om jag börjar närmar mig 40. Jag får ständigt jobba med tankar att andra inte tycker om mig, vilket i perioder är jätte svårt och jag läser in saker helt felaktigt när min hjärna säger till mig att ingen vill ha med mig att göra. Jag märker att när jag mår dåligt så är det inte så mycket andra som placerar mig utanför utan jag placerar mig själv där undermedvetet genom mitt sätt att vara på och genom mitt kroppsspråk.

Hjärnan gör det inte alltid lätt för oss.

Rejection sensitivity dysphoria?
https://www.addept.org/living-with-adult-add-adhd/rejection-sensitivity-dysphoria

Jag är utredd för add (har aldrig varit hyper), men fick ingen diagnos. Båda mina syskon har dock add.

Har du läst på om vad det innebär för vardagslivet och sällskapslivet? Det är en funktionsvariation som kan skapa en hel del gnissel, både med andra och inom dig.

 

[Wille]

Rejection sensitivity dysphoria?
https://www.addept.org/living-with-adult-add-adhd/rejection-sensitivity-dysphoria



Har du läst på om vad det innebär för vardagslivet och sällskapslivet? Det är en funktionsvariation som kan skapa en hel gnissel, både med andra och inom dig.

Nej, jag har inte läst på mer än grundläggande. Vet väl egentligen inte så mycket mer än att man kan ha svårt att börja med saker, svårt att hålla ordning, glömmer saker, svårt att avsluta saker.

Ska läsa på om RSD.

 

[nullo-modo]

Jag har också blivit mobbad. Och historien har upprepat sig flera gånger.

Jag har också blivit övergiven 5 gånger som barn. Det har också upprepat sig flera gånger.

Så jag har liksom gott om bevis att jag inte duger.

Skulle snarare säga att din hjärna har satt upp ett skydd för att slippa bli sårad men samtidigt gör det jobbigt med det sociala.

Att blivit övergiven som barn kan min friska hjärna inte se annat än att det är dom vuxna som har brustit och inte barnet. Min sjuka hjärnan hade tolkat det på ett helt annat sätt.
Barn i grupp är grymma varelser om ingen vuxen är med och styr upp det.