Syskonlängtan? (Ambivalent som fan)

[Freddie]

Jaha, så har en väl hamnat i en akut trettioårskris antar jag. Jag och maken har en son på nio år och har väl alltid varit övertygade om att ett barn är vår melodi. Dels hade jag en allvarlig förlossningsdepression, dels tycker vi båda att bebisar är aptrista och är rätt förtjusta i egentid. Samtidigt är sonen en sådan otroligt charmig individ och de senaste månaderna har maken och jag ändå börjat prata om eventuellt syskon. Men satan i gatan, vad svårt det här är! Livet med en självgående, harmonisk nioåring är liksom ganska långt från bebisträsket.

Till saken hör att sonen varit närmast abnormt "enkel" sedan start. Han sover oförskämt bra och har alltid gjort det. Antal nätter med dålig sömn går att räkna på handens fem fingrar sedan han föddes, han har nog sovit 12 timmar per natt utan uppvak sedan han var några veckor. Han är i princip aldrig sjuk och har inte tagit medicin vid något tillfälle i sitt nioåriga liv. Jag fattar ju att det inte går att räkna med ett sådant exemplar en gång till...

Jag är ju inte trettio än, så jag har ju förhoppningsvis tio år på mig, men jag tror knappast jag vill ha barn med tjugo års mellanrum, så det känns lite "now or never".
Finns här kanske några som har erfarenhet av att ha barn med långt mellanrum? Hur upplevde du det i sådana fall? Hur tog det/de äldre barnet det?
Finns det rent av någon annan som inte tycker att bebistiden är speciellt charmig, utan mer en transportsträcka fram till dess att barnet är någorlunda kommunicerbart? Min barnlängtan är liksom inte primärt bebislängtan, även om jag förstås kan "åh:a" över plyschdressar och sparkdräkter inne på HM.

 

[Miks]

Jaha, så har en väl hamnat i en akut trettioårskris antar jag. Jag och maken har en son på nio år och har väl alltid varit övertygade om att ett barn är vår melodi. Dels hade jag en allvarlig förlossningsdepression, dels tycker vi båda att bebisar är aptrista och är rätt förtjusta i egentid. Samtidigt är sonen en sådan otroligt charmig individ och de senaste månaderna har maken och jag ändå börjat prata om eventuellt syskon. Men satan i gatan, vad svårt det här är! Livet med en självgående, harmonisk nioåring är liksom ganska långt från bebisträsket.

Till saken hör att sonen varit närmast abnormt "enkel" sedan start. Han sover oförskämt bra och har alltid gjort det. Antal nätter med dålig sömn går att räkna på handens fem fingrar sedan han föddes, han har nog sovit 12 timmar per natt utan uppvak sedan han var några veckor. Han är i princip aldrig sjuk och har inte tagit medicin vid något tillfälle i sitt nioåriga liv. Jag fattar ju att det inte går att räkna med ett sådant exemplar en gång till...

Jag är ju inte trettio än, så jag har ju förhoppningsvis tio år på mig, men jag tror knappast jag vill ha barn med tjugo års mellanrum, så det känns lite "now or never".
Finns här kanske några som har erfarenhet av att ha barn med långt mellanrum? Hur upplevde du det i sådana fall? Hur tog det/de äldre barnet det?
Finns det rent av någon annan som inte tycker att bebistiden är speciellt charmig, utan mer en transportsträcka fram till dess att barnet är någorlunda kommunicerbart? Min barnlängtan är liksom inte primärt bebislängtan, även om jag förstås kan "åh:a" över plyschdressar och sparkdräkter inne på HM.

Vi har 5,5 år mellan våra. Visst, det är inte 9 men det är ändå längre än alla andra jag känner.

Jag tycker faktiskt att det enbart varit positivt att ha långt emellan barnen. Just att den stora är kommunicerbar och relativt självgående är otroligt skönt. Sonen älskar sin lillasyster över allt annat. Han är så kär i henne. Det finns inte en tillstymmelse till avundsjuka eller syskonrivalitet från hans sida (dottern är bara 1 så hon bryr sig inte ännu).

Vår äldsta var som eran. Frisk, sover som en klubbad säl, lugn, trygg och lätt att ha att göra med.
Dottern ger oss däremot grå hår (sorry att behöva vara en partypooper!)! Hon är en helt annan modell. Temperamentsfull, envis, mycket mer framåt. Hon sover som en riktig kratta. Dessutom ganska sporadiskt. På ett sätt är det intressant att de är så olika. Men det är sjukt mycket jobbigare med lillasyster!

Såklart är det värt det. Alla grå hår är värt det! Den enorma kärlek jag har för mitt äldsta barn finns kvar. Dessutom har jag fått ytterligare en kärlek i livet. Dubbelt upp med andra ord. Do it säger jag

Mvh Miks

 

[Freddie]

Just sömnen är jag nervös för, eftersom jag själv har sömnproblem. Maken har däremot inga som helst problem med att vakna tio gånger per natt och somna om snabbt efter varje uppvak, så jag tänkte så fort som möjligt delegera den biten till honom i så fall. Sen är jag rädd för att jag kommer att tycka att det är extremt tråkigt med en bebis, jag älskar att prata och bebisar är så väldigt dåliga på att svara .

Sonen är nog inte det minsta lilla intresserad av att ha syskon, men i och med att han är så pass stor nu går det ju att förklara för honom på ett helt annat sätt än för ett mindre barn. Han skulle ju ha relativt realistiska förväntningar på en bebis och inte tro att det ska komma ut en lekkamrat.

Hu, det är inget lätt beslut detta. Hela den här "för resten av livet"-grejen är med rätta aningen skrämmande. En kan ju inte direkt ta tillbaka beslutet sen när barnet väl är ute.

 

[Ray]

Just sömnen är jag nervös för, eftersom jag själv har sömnproblem. Maken har däremot inga som helst problem med att vakna tio gånger per natt och somna om snabbt efter varje uppvak, så jag tänkte så fort som möjligt delegera den biten till honom i så fall. Sen är jag rädd för att jag kommer att tycka att det är extremt tråkigt med en bebis, jag älskar att prata och bebisar är så väldigt dåliga på att svara .

Sonen är nog inte det minsta lilla intresserad av att ha syskon, men i och med att han är så pass stor nu går det ju att förklara för honom på ett helt annat sätt än för ett mindre barn. Han skulle ju ha relativt realistiska förväntningar på en bebis och inte tro att det ska komma ut en lekkamrat.

Hu, det är inget lätt beslut detta. Hela den här "för resten av livet"-grejen är med rätta aningen skrämmande. En kan ju inte direkt ta tillbaka beslutet sen när barnet väl är ute.

Kommer ha 6,5 år mellan. Och det är absolut mer än de flesta jag känner. Om ni är sugna- kör på! Annars kommer ni undra hur det kunde varit. ..

 

[FengurLaugar]

Nu har inte vi så långt mellan våra (3 år) men vill bara inflika att man kan få två som sover bra och är allmänt lättvindiga! Trodde vi skulle få "djävulens avkomma" (som min man sa ) eftersom äldsta alltid sovit bra och allt sånt. Men så kommer det en till som otroligt nog är ännu lättare och sover hela nätter från dag 1

Så ja, det kan bli både och eller nåt mittemellan. Det är ju ett lotteri detta

 

[MM]

Mina tre är 9 år, 7 år och den minsta är en månad gammal.

Jag har ju testat på att få både tätt och långt emellan och ser fördelar och nackdelar med båda sätten.
Men jag tycker det är superskönt att dom andra är stora och sköter sig själva så att säga.
När mina andra var små så jagade man dom båda åt alla håll och kanter ibland. Nu är det mycket lugnare på den fronten!
Jag kan sitta och amma och vet att ingen häller ut mjölet i skafferiet eller käkar hundens foder medans jag är strandad i soffan med bebisen

Vi funderade också på ifall vi skulle skaffa en till eller inte länge (närmare 2-3 år innan vi bestämde oss) och ärligt talat så blev jag riktigt ledsen inombords av att sakna våran sista pusselbit i familjen och ville inte vänta längre eller nöja mig med dom vi redan hade även om det var rätt bekvämt med större barn som sköter sig själva och inte kräver lika mycket som en bebis eller ett yngre barn.
Våran sladdis är det bästa vi gjort (förutom dom andra två så klart) och familjen känns komplett och jag ångrar mig inte en sekund och nu i efterhand var det skönt att vi väntade länge med den sista så dom andra hann bli större.
Bara det att dom är i skolan halva dagarna gör mycket. Då har jag och bebisen egentid och vi kan sova bort hela förmiddagen utan att mina stora barn får mindre tid med oss och jag är piggare på eftermiddagen när dom kommer hem igen.

Så jag säger att gör som ni känner för. Vill ni ha en till så kör på.

 

[Bexzor]

Finns här kanske några som har erfarenhet av att ha barn med långt mellanrum? Hur upplevde du det i sådana fall? Hur tog det/de äldre barnet det?

Mellan mina äldsta barn så är det 9 år.
Det är en stor skillnad att gå från ett barn som blivit självständig, samt endast 1 barn att hålla koll på när man är iväg. Jag fick en chock (kända 2 barnschocken kanske?) för det var jobbigt att pussla ihop de två i början. En nyfödd har ett helt annat behov än en 9 åring, vilket vi märker är jobbigt fortfarande då mellanbarnet är 2 år och den äldsta är 11 år. Jag och den äldsta sonen gick på bio drygt 2 veckor efter kejsarsnittet (ammade inte) just för att han kände sig väldigt undanskuffad. Speciellt med tanke på att vi hamnade på neonatalen ganska snabbt efter födseln och låg där i 6 dagar med besöksförbud. Vi hade dagliga samtal där han grät och ville att jag skulle komma hem, men jag ville inte lämna bebisen då vi inte riktigt visste hur hans tillstånd var

11 åringens semesterönskan är bla Liseberg, något som är lite svårt att uppfylla då vi väntar ännu en liten. Att åka dit, 2 vuxna med en 11,5 åring, en 2,5 åring samt en 3 månaders är riktigt svårt att kunna uppfylla någons behov I somras var vi på Legoland samt Lalandias äventyrsbad, vi fick turas om att åka med den äldsta samt passa den då gamla 1,5 åringen. Deras åkattraktioner passar inte varandra och den äldsta tycker att det är barnsligt och pinsamt att åka med lillebror. Det blir väl fördelen med att få ännu en liten, då småttingarna förhoppningsvis kan göra saker som bara kräver 1 förälder.

Annars ser jag mest fördelar, då man kan förklara varför vissa saker sker eller måste vänta. Tex så kräkts jag alltid mycket under mina graviditeter men det går att förklara varför mamma inte orkar. Eller som nu när jag har foglossning, 11 åringen förstår att det tar tid och att han får hjälpa till med mycket. 2 åringen kräver att bli upplyft när han tex ramlat, där kan jag inte förklara att mamma egentligen inte ska lyfta eller inte orkar.

 

[Freddie]

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter!
Jag tror att jag kommer att ta ut min spiral i januari, sen funderar vi några månader och sätter eventuellt igång med syskontillverkning i april/maj någon gång. Eller så sätter jag tillbaka min högt älskade spiral i februari och inser att det är ett barn jag ska ha .

@Matmissbrukaren Du och jag har båda en historia med psykisk problematik (jag hoppas att du inte tar illa upp av att jag skriver på det sättet, jag tänker att du ju är öppen om det på din blogg och så). Hur tänkte du kring din psykiska ohälsa när ni planerade er minsta? Jag har förvisso inte samma diagnoser (har fobisk personlighetsstörning och dystymi samt är f.d. svårt ätstörd), men jag tänker att vi säkerligen båda vet hur mycket energi ångest kan ta ifrån en. Jag är naturligtvis orolig för att jag inte ska "räcka till" i och med detta, även om jag inte är sjukskriven längre och inte har medicinerat på flera år. Känn dig inte pressad att svara, jag har full förståelse för att det kan vara ett känsligt ämne.

 

[Meibla]

Jaha, så har en väl hamnat i en akut trettioårskris antar jag. Jag och maken har en son på nio år och har väl alltid varit övertygade om att ett barn är vår melodi. Dels hade jag en allvarlig förlossningsdepression, dels tycker vi båda att bebisar är aptrista och är rätt förtjusta i egentid. Samtidigt är sonen en sådan otroligt charmig individ och de senaste månaderna har maken och jag ändå börjat prata om eventuellt syskon. Men satan i gatan, vad svårt det här är! Livet med en självgående, harmonisk nioåring är liksom ganska långt från bebisträsket.

Till saken hör att sonen varit närmast abnormt "enkel" sedan start. Han sover oförskämt bra och har alltid gjort det. Antal nätter med dålig sömn går att räkna på handens fem fingrar sedan han föddes, han har nog sovit 12 timmar per natt utan uppvak sedan han var några veckor. Han är i princip aldrig sjuk och har inte tagit medicin vid något tillfälle i sitt nioåriga liv. Jag fattar ju att det inte går att räkna med ett sådant exemplar en gång till...

Jag är ju inte trettio än, så jag har ju förhoppningsvis tio år på mig, men jag tror knappast jag vill ha barn med tjugo års mellanrum, så det känns lite "now or never".
Finns här kanske några som har erfarenhet av att ha barn med långt mellanrum? Hur upplevde du det i sådana fall? Hur tog det/de äldre barnet det?
Finns det rent av någon annan som inte tycker att bebistiden är speciellt charmig, utan mer en transportsträcka fram till dess att barnet är någorlunda kommunicerbart? Min barnlängtan är liksom inte primärt bebislängtan, även om jag förstås kan "åh:a" över plyschdressar och sparkdräkter inne på HM.

Mina "stora" fyller 10 och 8 nu om några månader och mina minsta är 2 år resp 2 veckor. När tvååringen var nyfödd/mindre funderade jag ibland på varför man gett sig in i småbarnslivet igen med blöjbyten, vakna nätter och allt vad det innebär med en liten. Men omställningen var inte så jobbig. De stora var rätt självgående. Det är värre att ha två barn tätt kan jag känna. Nu kan de klä på sig, fixa en macka osv utan hjälp om det behövs och man kan fokusera lite mer på den lilla. De stora barnen hjälper mer än gärna till med allt som rör de små. Och tvååringen avgudar sina storasyskon!

Bebistiden är tråkig dock. Iaf de första månaderna.

Edit; och jag håller med matmissbrukaren. Nu har jag ju två "tätt" igen och tvååringen jagar jag överallt nu. Det slapp jag när hon var liten. Och man kunde sova! Det är bara o glömma nu

 

[Hyacinth]

Vi funderar men har inte riktigt kommit till skott. Jag velar dagligen, så vi avvaktar. BARNET är sex år.

 

[Roheryn]

Från ett annat perspektiv: Jag är storasyster åt en sju år yngre bror. Jag var inte en särskilt kärleksfull storasyster när han var liten, tror jag. Inte så att jag på något vis tyckte illa om min bror - tvärtom - han var bara ointressant... Men det gjorde också att jag INTE kände mig undanskuffad alls - han och jag behövde ju inte samma saker av våra föräldrar, kändes det som, så det gick bra att samexistera utan att inkräkta på varandras utrymme eller behov. Vi har aldrig haft någon riktigt NÄRA syskonrelation, jag flyttade dessutom hemifrån när jag var 19 och han 12, så vi har båda spenderat en hel del tid som ensambarn under vår uppväxt. Idag har vi en god vuxenrelation (han 37, jag 44)

 

[Smulu]

Jag har en bebis på åtta månader och en stor på 7 år
Det har funkat jättebra

 

[Freddie]

Efter mycket funderande så har jag bestämt mig för att spiralen plockas ut nästa vecka. Sen får det gå några månader för att se om kroppen kommer igång som den ska (jag har varit utan mens i många år såväl med som utan spiral) och i april/maj börjar vi försöka, eller så åker en ny spiral in igen. Ena dagen ser jag en fin barnvagn och tänker "En sådan ska jag ha till nästa barn", andra dagen lyssnar jag på en skrikande bebis på tåget och tänker "Som fan att jag byter ut min bekväma tillvaro mot den som bebismamma!" .