svärmödrar.

[mino]

Sv: svärmödrar.

Det blir betydligt lättare när barnet är lite större och ni är mer varma i kläderna och kan stå på er mer och ignorera småsaker som det hela verkar handla om (även om jag har full förståelse för att det för tillfället inte känns som småsaker). För att överleva den här första turbulenta tiden då man lätt kan hamna ur balans av kommentarer så är mitt tips att du undviker svärmor så mycket det går. Man måste ju inte hänga med släkten flera gånger i veckan bara för att man får barn, man har inga skyldigheter mot dem, de är vuxna människor. Den man har skyldigheter emot är bebisen och den bryr sig inte nämnvärt om andra än föräldrarna. Eventuellt kanske din sambo kan hälsa på sina föräldrar nån timme med bebisen på egen hand om de bor i närheten så slipper du?

 

[No1]

Sv: svärmödrar.

Problemet är ju att ju mer på hon är ju mer avståndstagande blir jag.

Säg ifrån, förklara om hon behöver argument för att fatta.
Du har alla trumf på hand: ert liv, ert barn, era villkor - helt upp till dem att foga sig efter.

 

[mino]

Sv: svärmödrar.

Om man ska säga ifrån så är det vettigt att säga ifrån just när något händer och vara extremt saklig. Trots allt, man behöver avlastning som småbarnsförälder, även om man inte behöver det när de är pyttebebisar. Det är nåt bra med engagerade släktingar i längden så det är dumt att bränna sina skepp genom att göra en stor grej av det. Det blir tydligt utan att det behöver sägas på sikt vem barnet tycker har bäst koll...

 

[No1]

Sv: svärmödrar.

Om man ska säga ifrån så är det vettigt att säga ifrån just när något händer och vara extremt saklig. Trots allt, man behöver avlastning som småbarnsförälder, även om man inte behöver det när de är pyttebebisar. Det är nåt bra med engagerade släktingar i längden så det är dumt att bränna sina skepp genom att göra en stor grej av det. Det blir tydligt utan att det behöver sägas på sikt vem barnet tycker har bäst koll...

Ja självklart ska man säga till när en fråga är aktuell och inte när några månader har passerat, är väl i det närmaste en universalregel.

Huruvida en grej är stor eller inte får varje part bedöma utifrån sig själv.
När något påverkar mig negativt, så pass att jag inte kan låta det passera utan friktion, gör jag något åt det.
Jag behåller inga relationer i någon form av terrorbalans där jag måste acceptera ett, för mig, irriterande beteende för att jag har eller kan komma att hamna i beroendeställning (ex jag måste bita ihop för vidriga x är barnvakt och skjuter till pengar).
Jag framför mina önskemål och kan inte motpart respektera och möta min önskan så får det faktiskt vara.

Så har jag levt mitt liv och jag njuter bara mer och mer för varje dag som går. Men eftersom det fungerat så ypperligt för mig kan jag med gott samvete rekommendera andra, huruvida det är något att ta efter är upp till var och en att ta ställning till.

 

[mino]

Sv: svärmödrar.

Man har helt rätt att känna det man känner. Men jag tycker att man iaf ska hålla möjligheten öppen för att man kanske är en liten smula oproportionerlig när man precis fått barn och inte hunnit vänja sig vid allt det nya. Det låter ju trots allt som om det som händer inte är något som barnet på något sätt far illa av. TS barn är bara en månad, man kan iaf ge alla inblandade (inklusive en själv) ett par månader till att vänja sig och hitta sina nya roller innan man får ett stort utbrott.

 

[FadeAway]

Sv: svärmödrar.

Jag har föreslagit att svärmor passade honom medan vi påtade i trädgården. Dessutom överlevde vi allihopa en bidragande orsak kan varit att plutteman sov hela tiden och farmor inte väckte honom.
Men för att ge exempel på hur knepig min svärmor faktiskt är så var hon ju tvungen att störa sig på något annat utöver pluttemannens sovande. Då stör hon sig på att vår(!) granne röker i sitt(!) uterum. Jag tror min svärmor behöver sig en hobby att ägna sig åt

 

[Gabbi]

Sv: svärmödrar.

Nej alltså sambons far får inte dricka ett glas juice på morgonen för att av juice blir man tjock. Jag har väldigt svårt att se att någon kan bli tjock av ett glas juice.

.

Summan av allt socker man stoppar i sig gör såklart skillnad. Min pappa har slutat dricka juice på morgonen och äter inte längre vitt bröd på morgonen, och han går ner ca ett kilo i veckan nu.

 

[FadeAway]

Sv: svärmödrar.

Det är helt okej att undvika saker men jag skulle aldrig förbjuda min sambo att äta eller dricka något. Det är inte min sak att hålla efter hans vikt.

 

[Calazirya]

Sv: svärmödrar.

Jag tror Gabbi syftade mer till: "Jag har väldigt svårt att se att någon kan bli tjock av ett glas juice.", när hon skrev som hon skrev.

 

[FadeAway]

Sv: svärmödrar.

Jag förstår det och går man ner ett kilo i veckan av att ta bort vitt bröd och juice så antar jag att man har övervikt att ta av. Problemet enligt min svärmor var ju det tillsatta sockret i juicen.

 

[FadeAway]

Sv: svärmödrar.

Det går åt rätt håll för oss. Och nästa helg så ska svärmor och svärfar passa vår son. Vi ska på en festival men den är på cykelavstånd så vi kommer spendera större delen av tiden hemma.
Hon tyckte att åh då kan han ju vara hemma hos oss. (15mil bort). Samma vecka som han skolats in på förskola.
Vi har sagt att det är inte aktuellt. Dels för att han sovit borta tidigare en natt. Då på grund av att jag åkte in akut till sjukhus för att operera min blindtarm. Del träffar han dem rätt sällan och har inte nere hos dem särskilt många gånger.
Jag hade tyckt det var en precis lika dålig idé om det vore mina föräldrar som förslagit den.

 

[FadeAway]

Kan fortsätta med att julen planerar svärföräldrarna att spendera hemma och de som vill komma får komma. Kommer ingen så åker de utomlands
Liksom varför vill de inte spendera julen med sina barnbarn?
Vi kommer ha julen hemma (vi roterar mellan oss, sambons bror och min syster). Alltså vi som har småbarn.
Sambons bror med familj bor 1,5 mil ifrån oss och svärisarna bor 15 mil bort.
När sonen fyllde tre så kom inte svärfar för han var tvungen och måla huset
När de passade barnen hemma hos sig efter vi varit ute på festival lämnade de barnen vid lunchtid hungriga och sa till sambon att han såg trött ut och borde gå och lägga sig. Jag förmodar att jag förväntades ta hand om barnen medan sambon skulle sova.

För att inte tala om när vi berättade att vi väntade dottern.
"Alla barn är inte lika snälla som Tony"

Nu låter låter det
"Jag vill inte ha fler barnbarn"
Gissa vad det är inte upp till dig att bestämma.
Vi har inte berättat nyheten att vi oväntat väntar en trea. Jag har ärligt talat inte någon lust med det heller.

Jag är obotligt less på mina svärföräldrar.

 

[Amha]

Kan fortsätta med att julen planerar svärföräldrarna att spendera hemma och de som vill komma får komma. Kommer ingen så åker de utomlands
Liksom varför vill de inte spendera julen med sina barnbarn?
Vi kommer ha julen hemma (vi roterar mellan oss, sambons bror och min syster). Alltså vi som har småbarn.
Sambons bror med familj bor 1,5 mil ifrån oss och svärisarna bor 15 mil bort.
När sonen fyllde tre så kom inte svärfar för han var tvungen och måla huset
När de passade barnen hemma hos sig efter vi varit ute på festival lämnade de barnen vid lunchtid hungriga och sa till sambon att han såg trött ut och borde gå och lägga sig. Jag förmodar att jag förväntades ta hand om barnen medan sambon skulle sova.

För att inte tala om när vi berättade att vi väntade dottern.
"Alla barn är inte lika snälla som Tony"

Nu låter låter det
"Jag vill inte ha fler barnbarn"
Gissa vad det är inte upp till dig att bestämma.
Vi har inte berättat nyheten att vi oväntat väntar en trea. Jag har ärligt talat inte någon lust med det heller.

Jag är obotligt less på mina svärföräldrar.

Oj, vilken situation. Har din sambo också tröttnat kanske det är läge att ni sätter ner foten på riktigt? Passar det inte behöver de inte vara en del i barnbarnens liv heller menar jag. Om de faktiskt bryr sig kanske de skärper till sig lite om ni ställer sådana krav menar jag.

Julen är verkligen ett dilemma. Vår första jul som föräldrar fick vi erfara att alla i lite äldre generationer vill ha oss på olika platser. Vi har gjort klart att vi är hemma och äter det vi tycker är gott. Vill någon besöka oss är de välkomna och ta med det de vill äta, vi kan åka runt lite dagarna innan och efter om något lockar. Min bror med sambo var hos oss förra julen. Julen innan var vi själva. Eventuellt kommer min mamma+lite familj till julen. Övriga har inte varit intresserade av knytisjul med oss men det får vara så. För oss är det inte så viktigt att det är en viss dag. Vissa tänker inte riktigt hela vägen tror jag. Sådär skitkul är det ju inte att fara omkring med småbarn även om vår stora tjej är väldigt trevlig att ha med. Ofta saknas det ju en del leksaker och sånt hos släkt utan barn upplever jag.

Att de ska ha åsikter om mängden barnbarn är ju förjävligt. Vad tänker de sig? Ska de träffa delar av barnaskaran bara? Jösses.

Svärmor går bra tills man får barn jag hade mycket svårt för min under graviditet och första tiden med vårt första barn och för egen del upplever jag att det reparerats tillräckligt för att jag ska kunna hålla god min och vara okej med att ses. Bra nog helt enkelt. Min mamma är precis likadan men jag har betydligt lättare att sätta gränser till henne plus att jag inte behöver säga något när jag tycker att hon är dum. Hon förstår det ändå dessutom är det lättare att gnälla över sin egen förälder till partnern än att pipa om småsaker rörande hans förälder så man ventilerar ilskan.

 

[FadeAway]

Sambons brors äldsta son som är tonåring erbjuder hon sig gärna att hämta i Stockholm så att han inte missar marknaden. De bor då i skåne. Så det passar ju sig att anstränga sig för vissa barnbarn. Bara inte för våra

De säger konstant att det blir så mycket enklare när de blir större. Liksom ja om de fortfarande vill umgås med er då.
Sonen avgudade sin farfar innan men nu pratar han knappt om honom längre. Vi har väl träffat dem kanske 5 gånger i år varav de varit barnvakt två gånger. Jag tycker det är väldigt lite eftersom vi träffar mina föräldrar som bor dubbelt så långt bort avsevärt oftare.

 

[Amha]

Sambons brors äldsta son som är tonåring erbjuder hon sig gärna att hämta i Stockholm så att han inte missar marknaden. De bor då i skåne. Så det passar ju sig att anstränga sig för vissa barnbarn. Bara inte för våra

De säger konstant att det blir så mycket enklare när de blir större. Liksom ja om de fortfarande vill umgås med er då.
Sonen avgudade sin farfar innan men nu pratar han knappt om honom längre. Vi har väl träffat dem kanske 5 gånger i år varav de varit barnvakt två gånger. Jag tycker det är väldigt lite eftersom vi träffar mina föräldrar som bor dubbelt så långt bort avsevärt oftare.

Ja.. Jag känner tyvärr igen det där med bristande intresse hos flera delar av barnens släkt. Finns folk på min sida jag stått nära och dessutom biologiskt nära som träffat vår 2.5-åring kanske 5 ggr totalt och andra som aldrig mött henne och då bor vi i samma län. Det är skittrist, jag försökte i början men sen släppte jag det och tänker att de kommer när de kommer. Det är verkligen inte mitt ansvar. Man får försöka se det som deras förlust. Vill de inte så vill de inte och det är inte värt att tvinga till en relation och det är ju deras jobb att reparera det senare om det passar bättre då. Jag personligen lämnar inte bort barn till folk de inte känner oavsett vilket biologiskt band de har. Vår stora är en väldigt försiktig individ så det hade inte fungerat ändå.

 

[FadeAway]

Våra barn är rätt framåt och oblyga så det har aldrig varit problem att få barnvakt av den anledningen. Svärmor påpekar dock varje gång vi frågar att "det är ju himla praktiskt med en tonåring som passar ni har inte funderat på det? Det gjorde jag när jag var ung"
När hennes barn var små passade dock hennes mamma extremt mycket.

Vi känner inga ungdomar här och barnen är så pass små att jag inte vill lämna över det stora ansvaret just nu.
Problemet är nog inte barnen utan jag blir verkligen skitless på dem.

Hon säger varje gång sambon gjort något i huset att han _måste_ ta det lugnt och vi är ju faktiskt två. Precis som det enda jag gör är och ligger på sofflocket hela tiden.

Syrran har ju både våra föräldrar och sin sambos föräldrar nära och får hjälp med hämtningar och barnpassning. Jag är obeskrivligt avundsjuk. Mina föräldrar hade gärna ställt upp mer men 28 mil mellan oss gör det knepigt.

 

[Amha]

Våra barn är rätt framåt och oblyga så det har aldrig varit problem att få barnvakt av den anledningen. Svärmor påpekar dock varje gång vi frågar att "det är ju himla praktiskt med en tonåring som passar ni har inte funderat på det? Det gjorde jag när jag var ung"
När hennes barn var små passade dock hennes mamma extremt mycket.

Vi känner inga ungdomar här och barnen är så pass små att jag inte vill lämna över det stora ansvaret just nu.
Problemet är nog inte barnen utan jag blir verkligen skitless på dem.

Hon säger varje gång sambon gjort något i huset att han _måste_ ta det lugnt och vi är ju faktiskt två. Precis som det enda jag gör är och ligger på sofflocket hela tiden.

Syrran har ju både våra föräldrar och sin sambos föräldrar nära och får hjälp med hämtningar och barnpassning. Jag är obeskrivligt avundsjuk. Mina föräldrar hade gärna ställt upp mer men 28 mil mellan oss gör det knepigt.

Hm.. Med en annan tråd i bakhuvudet, hon kanske inte varit så glad i småbarnstiden? Då är det ju inte alls konstigt att de agerar som de gör.

Förstår din avundsjuka. Vi har några mil till merparten av våra släktingar. Skulle av den anledningen gärna bo närmare min mamma, eller för den delen familj/släktingar till sambon, men jag har sett att vi har verkligen sett fördelar med distansen också, för att belysa en trevlig del. När folk som bor väldigt långt bort besöker oss blir de kvar någon natt, ibland fler. Det gör att de tar del av vår vardag och får en helt annan relation till både oss och barn. Jag blev så glad när jag fick höra att min sambo kom hem från jobbet när min mamma hämtat på dagis, hälsade och gick och pysslade med sitt medan mamma och barn lagade mat. Det är ett jättehärligt sätt att umgås med barn! Vi ses max en gång i månaden men under ett par dagar och ändå är han så bekväm att han låter henne hållas i vårt hem trots att han inte ens bott med henne. Han har släppt den där servicekänslan man får när andra besöker

 

[FadeAway]

Min svärmor minns bara allt positivt med barnen alla hennes barn har givetvis varit exemplariskt uppfostrade. Våra barn är vilda.
Hon har heller ingen plan på att barnsäkra sitt hem utan springer konstant efter barnen. Vi har sagt att de kan sätta på en film men det tycker hon inte barnen ska se på.

Jag har lessnat rätt mycket från och till på primärt svärmor och sambon har haft flera duster när han tagit mitt parti. Men han älskar ju sina föräldrar trots deras brister.

 

[Amha]

Min svärmor minns bara allt positivt med barnen alla hennes barn har givetvis varit exemplariskt uppfostrade. Våra barn är vilda.
Hon har heller ingen plan på att barnsäkra sitt hem utan springer konstant efter barnen. Vi har sagt att de kan sätta på en film men det tycker hon inte barnen ska se på.

Jag har lessnat rätt mycket från och till på primärt svärmor och sambon har haft flera duster när han tagit mitt parti. Men han älskar ju sina föräldrar trots deras brister.

Jag är inget proffs men är det inte bättre om han och eventuellt barnen träffar dem själva? Det låter lite som att du är så pass less att du retar dig även på småsaker och då kanske det är läge för paus så du/ni inte får ännu mer att eventuellt reparera? Ibland når man ju en gräns där allt byggs på hög och den verkar du ha nått för länge sedan av det du skriver.

Min mamma hade fruktansvärt svårt för min farmor under många år av flera anledningar. De fick senare en mycket god relation så även om det ser hopplöst ut kan det ske under. Jag försöker tänka så runt hela släkterna där jag känner att det är besvärligt för tillfället. Det vore himla roligt att ha fina relationer till alla barnens släktingar och det är dit jag strävar så fort det som eventuellt varit jobbigt lagt sig. För mig har det bästa varit att inte ses så ofta en tid för att låta mina irritationer lägga sig om det är småsaker jag behöver lite distans till och sen försöka med nystart och bara släppa människor lagom nära.

 

[Snurrfian]

Våra barn är rätt framåt och oblyga så det har aldrig varit problem att få barnvakt av den anledningen. Svärmor påpekar dock varje gång vi frågar att "det är ju himla praktiskt med en tonåring som passar ni har inte funderat på det? Det gjorde jag när jag var ung"
När hennes barn var små passade dock hennes mamma extremt mycket.

Vi känner inga ungdomar här och barnen är så pass små att jag inte vill lämna över det stora ansvaret just nu.
Problemet är nog inte barnen utan jag blir verkligen skitless på dem.

Hon säger varje gång sambon gjort något i huset att han _måste_ ta det lugnt och vi är ju faktiskt två. Precis som det enda jag gör är och ligger på sofflocket hela tiden.

Syrran har ju både våra föräldrar och sin sambos föräldrar nära och får hjälp med hämtningar och barnpassning. Jag är obeskrivligt avundsjuk. Mina föräldrar hade gärna ställt upp mer men 28 mil mellan oss gör det knepigt.

Försök bygg upp ett socialt nätverk runt er med möjliga barnvakter, de som vi använder oss mest av som barnvakter när det krisar är goda vänner. Våran barn är ungefär samma ålder och fungerar bra tillsammans så det känns sällan som om man verkligen är barnvakt. Den stora fördelen för oss är dessutom att kompisarnas föräldrar gärna ställer upp som barnvakter och tycker att det är nästan enklare om våra barn följer med också.

Min svärmor drev mig till vansinne när hon var tillräckligt frisk, nu är hon långt inne i sin demens och demensen kan bli väldigt jobbig att hantera, men där är det lättare för mig att åtminstone stänga av och konstatera att det är sjukdomen som pratar.
Min egen mamma pratar om hur härligt det är med barnbarn och har ställt upp ibland som barnvakt men det är väldigt motvilligt. Som ett exempel så bad vi vid jul om att hon skulle kunna ställa upp som barnvakt i maj när vi bar bjudna på bröllop. Hennes svar då var kanske om det inte dök upp något roligare...
Min syster skulle gladeligen ställa upp som barnvakt och har gjort det många gånger när vi har varit i hennes del av landet, vi har drygt 40 mil mellan oss...

När det gäller jul så har vi alltid varit hemma med våra barn i stort sett, vi har som tradition att träffa svägerskan med familj på julafton men de bor 1,5 km ifrån oss så det är ju bara en rask promenad bort. I år så får vi se lite hur vi gör, syrran som alltid har kommit till oss på jul får barn i november och konstatera att hon kanske borde fira jul ihop med sin make då. De har tidigare haft sina egna jultraditioner som har passat dem men nu blir det förändringar. I och med att mina barn är 10 och 13 år nu så ser jag inga som helst problem att tex åka till syrran istället om de vill vara hemma. Men det är helt upp till syrran att bestämma hur de vill göra, vill de fira helt själva så är det okej, vill de komma hit, helt okej och vill de att vi ska komma så kommer vi!