Mela99
Trådstartare
Svar till alla:
Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.
Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.
Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.
Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.
Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.
Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.
En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.
Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.
Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.
Jag inser att jag är alkoholist. Det är inget jag hymlar med. Absolut är jag det. Tog ett tag innan jag accepterade det, när jag tänkte att jag kan sluta eller att jag har problem men inte ville kalla mig alkoholist. Det är dock uppenbart för mig nu.
Min sambo förstår inte. Eller, jag tyckte att han gjorde det "i början", han höll upp med drickat för min skull, ville prata med min terapeut + alkoholterapeut osv. Men han har gett upp/bryr sig inte längre och säger som ni säger och som jag redan vet: Att jag måste vilja själv. Dessutom är han starkt medberoende. Efter lite lirkande så åker han lätt och köper alkohol till mig. När han varit nära på att lämna mig pga just alkoholen. Och när han själv vill dricka är det hur ok för mig som helst att dricka tydligen.
Vi sitter t.ex tillsammans och dricker vin nu. Klockan halv ett. Då menar jag givetvis inte ett glas till lunch.
Jag vet som sagt att jag måste vilja. Men jag har inte den där viljan. Det är den jag vill hitta. Fattar inte att inget kan motivera mig, när jag egentligen har saker som borde motivera mig. Mina nära och kära, min egen hälsa (både psykiskt och fysiskt), arbete etc. Men svaret är nej, jag vill faktiskt inte sluta dricka. Fast jag vill. Gaah, komplicerat. Alkoholen har blivit som en kär vän. Det känns som att jag skulle sakna något om min vän alkoholen inte fanns där. Tänker fortfarande att "jag kan försöka lära mig dricka normalt igen, för jag kommer aldrig att sluta helt". Jag klarar det inte.
Min alkoholterapeut säger att oftast måste alkoholisten nå absoluta botten för att få viljan att förändras. Tycker jag har gjort det, men tydligen inte. Men visst, såklart det alltid kan bli värre. Men jag vill inte att det ska bli värre! Pallar inte.
Börjat ljuga/undanhålla sanningen för familjen och kompisar också. Jag som ALDRIG har varit den som ljuger förut. T.o.m haft väldigt svårt för det. Och det tar ju ännu lite till på självkänslan, att jag är så jävla värdelös så att jag inte kan säga sanningen ens.
En gång när jag kom ut från psyk så åkte jag direkt till ett hotell i den staden och sov där tre nätter och söp dygnet runt. Enorma mängder. Utan att knappt höra av mig. Vet inte varför jag skrev det, men ville bara få det ur mig.
Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Jag inser att jag är ute på farlig mark, men en del av mig skiter blanka fan i det. Det känns ibland lite som att jag VILL förstöra för mig själv.
Jag vill komma ut i arbetslivet igen och ska även förmodligen börja plugga till våren (distans). Jag vill sluta oroa alla omkring mig och få dom att må dåligt. Jag vill börja träna igen. Jag vill kunna kontrollera drickandet. Se, kontrollera, inte sluta. Suck.
