Suck, kan inte sluta dricka alkohol

[Mela99]

Någon i samma sits? Någon som varit där? Hur fan slutar man? Vet att man inte kan sluta förrän man verkligen vill. Jag vill ju, men tydligen inte tillräckligt mycket eftersom jag fortsätter att göra det.

Har fått allt stöd man kan tänka sig.

En pappa som ringer och kommer förbi och kollar upp mig. Har fått bo hos honom t.o.m ett par perioder för att kunna sluta. Nu har han tröttnat. Han ringde när jag var askalas förra fredagen och har inte hört av sig sen dess. Han har sagt innan att han inte orkar mer och att han är nära på att ge upp.. Han brukar vanligtvis höra av sig minst en gång om dagen typ.. Också fått mycket stöd av hans sambo som hämtat mig/kört hem mig när jag vart full och pratat med mig dagen efter (hon är lätt att öppna sig för). Vet att hon har gråtit mycket för min skull. Farsan mår såklart också dåligt även om han inte visar det på samma sätt. Även fått stöd och kloka ord från bror och syster. De har turats om att köra mig till psyk/hem till farsan mitt i nätterna osv, kommit på besök, frågat hur man mår osv, men klart folk tröttnar när man ändå bara faller tillbaka hela tiden?

Kompisar som jag berättat problemet för som säger NEJ när jag föreslår att vi ska "ta ett glas vin", vilket såklart slutar med flera flaskor för min del. Men söker mig istället till folk jag vet gärna dricker, el manipulerar folk till att "men har inte druckit på länge och känns bra nu så vi kan väl bara ta några bärs på stan". Har gått till ett område i stan med lite tvivelaktigt folk bara för att få tag på nåt att dricka efter systemet stängt och hamnade i en lägenhet med massa killar och minns inte ens kvällen, och utsatt mig för andra potentiella farliga situationer när jag varit full. Hoppat in i bilar med okända män utomlands osv..

Varit inne på psyk flertalet ggr för att komma över värsta abstinensen, har kontakt med öppenvården (läkare och samtaskontakt), går på alkopol (terapeut plus levertester), provat antabus som jag dock kan dricka igenom (även stora doser), provat Campral som ska minska suget men som gav mig en helvetes klåda, varit på behandlingshem, skrivit/pratat med folk i/som varit i samma situation.. Gått på några AA-möten, men tycker inte direkt det är något för mig..

Nästan förlorat min sambo pga detta. Han gillar dock också att dricka, men har inga problem som jag har, men det försvårar saker och ting för så fort han ska ut så vill jag också. Även om jag önskar han kunde hålla sig ifrån för min skull, iaf för en tid tills jag kommit på fötter, så kan jag ju knappast kräva det och förstår om han vill ut och ha kul med sina kompisar. Plus att jag tror väl ärligt talat att som det är nu skulle jag dricka även om han slutade.

Hur får man viljan?? Haft det såhär ett år nu, men har eg alltid druckit ganska ofta och mycket jämfört med kompisar osv. Haft riskbeteende sen tonåren inser jag nu. Började med att jag började dricka på kvällar innan jobb, bara längtade efter att få komma hem från jobbet och hiva några bärs, sen blev jag sjukskriven pga ångest och depression (vilket är anledningen jag började dricka som jag gör) och sen dess eskalerade allt till tusen..

De perioder jag har hållt upp en längre tid (läs MAX en månad - en och en halv) har jag, efter den första helvetesperioden, mått så himla bra! Så varför väger inte det mer än suget? Såklart tänker jag att "men nu har jag hållt upp, det går bra, jag mår bra, nu kan jag dricka som normala människor",men ja.. Det händer ju inte. Varför kan jag inte inse att när jag ändå mår bra utan alkohol så GE FAN I DEN. Men som min alkoholterapeut säger, värst är ju första veckorna men sedan tar det upp till ett år innan suget till största del försvinner. Men att det alltid kommer vara en kamp. Och tar man "den där enda drinken" så är man ju i princip körd igen..

Har inte mer än depression och ångest. Hade social fobi men den är nästan borta tack vare medicin. Är inte alls lika deprimerad heller sedan jag bytte medicin, men det var ganska nyligen jag började känna mig bättre. Blivit utredd för borderline och bipolär men de säger att allt är som det ska.

Har en släkt full med psykiskt sjuka (el ja not so much anymore eftersom mamma, farmor och mammas kusin valde att ta livet av sig), morbror och morfar alkoholmissbrukare, syster med anorexi, bror med ADHD som inte heller hanterar alkoholen så bra, depression/ångest/social fobi/bipolär sjukdom och borderline.

Jag har utvecklat väldigt hög tolerans. Men redan i tonåren kunde jag dricka riktigt mkt. Men klart som fan att jag blir askalas oftast. Dock har personalen som tagit blåstest alltid blivit förvånade över att jag ens kan stå och prata ordentligt. Och de säger att är det över 3 promille hamnar jag på intensiven oavsett vad, men inte varit där än, bara alltid jävligt nära flera ggr.

Suck. Jag är vek, jag vet.

 

[tanten]

Har inga goda råd att ge, mer än en innerlig önskan att du klarar att ta dig ur det!

 

[Billy]

Någon i samma sits? Någon som varit där? Hur fan slutar man? Vet att man inte kan sluta förrän man verkligen vill. Jag vill ju, men tydligen inte tillräckligt mycket eftersom jag fortsätter att göra det.

Har fått allt stöd man kan tänka sig.

En pappa som ringer och kommer förbi och kollar upp mig. Har fått bo hos honom t.o.m ett par perioder för att kunna sluta. Nu har han tröttnat. Han ringde när jag var askalas förra fredagen och har inte hört av sig sen dess. Han har sagt innan att han inte orkar mer och att han är nära på att ge upp.. Han brukar vanligtvis höra av sig minst en gång om dagen typ.. Också fått mycket stöd av hans sambo som hämtat mig/kört hem mig när jag vart full och pratat med mig dagen efter (hon är lätt att öppna sig för). Vet att hon har gråtit mycket för min skull. Farsan mår såklart också dåligt även om han inte visar det på samma sätt. Även fått stöd och kloka ord från bror och syster. De har turats om att köra mig till psyk/hem till farsan mitt i nätterna osv, kommit på besök, frågat hur man mår osv, men klart folk tröttnar när man ändå bara faller tillbaka hela tiden?

Kompisar som jag berättat problemet för som säger NEJ när jag föreslår att vi ska "ta ett glas vin", vilket såklart slutar med flera flaskor för min del. Men söker mig istället till folk jag vet gärna dricker, el manipulerar folk till att "men har inte druckit på länge och känns bra nu så vi kan väl bara ta några bärs på stan". Har gått till ett område i stan med lite tvivelaktigt folk bara för att få tag på nåt att dricka efter systemet stängt och hamnade i en lägenhet med massa killar och minns inte ens kvällen, och utsatt mig för andra potentiella farliga situationer när jag varit full. Hoppat in i bilar med okända män utomlands osv..

Varit inne på psyk flertalet ggr för att komma över värsta abstinensen, har kontakt med öppenvården (läkare och samtaskontakt), går på alkopol (terapeut plus levertester), provat antabus som jag dock kan dricka igenom (även stora doser), provat Campral som ska minska suget men som gav mig en helvetes klåda, varit på behandlingshem, skrivit/pratat med folk i/som varit i samma situation.. Gått på några AA-möten, men tycker inte direkt det är något för mig..

Nästan förlorat min sambo pga detta. Han gillar dock också att dricka, men har inga problem som jag har, men det försvårar saker och ting för så fort han ska ut så vill jag också. Även om jag önskar han kunde hålla sig ifrån för min skull, iaf för en tid tills jag kommit på fötter, så kan jag ju knappast kräva det och förstår om han vill ut och ha kul med sina kompisar. Plus att jag tror väl ärligt talat att som det är nu skulle jag dricka även om han slutade.

Hur får man viljan?? Haft det såhär ett år nu, men har eg alltid druckit ganska ofta och mycket jämfört med kompisar osv. Haft riskbeteende sen tonåren inser jag nu. Började med att jag började dricka på kvällar innan jobb, bara längtade efter att få komma hem från jobbet och hiva några bärs, sen blev jag sjukskriven pga ångest och depression (vilket är anledningen jag började dricka som jag gör) och sen dess eskalerade allt till tusen..

De perioder jag har hållt upp en längre tid (läs MAX en månad - en och en halv) har jag, efter den första helvetesperioden, mått så himla bra! Så varför väger inte det mer än suget? Såklart tänker jag att "men nu har jag hållt upp, det går bra, jag mår bra, nu kan jag dricka som normala människor",men ja.. Det händer ju inte. Varför kan jag inte inse att när jag ändå mår bra utan alkohol så GE FAN I DEN. Men som min alkoholterapeut säger, värst är ju första veckorna men sedan tar det upp till ett år innan hjärnan helt frigör sig från beroendet. Och tar man "den där enda drinken" så är man ju i princip körd igen..

Har inte mer än depression och ångest. Hade social fobi men den är nästan borta tack vare medicin. Är inte alls lika deprimerad heller sedan jag bytte medicin, men det var ganska nyligen jag började känna mig bättre. Blivit utredd för borderline och bipolär men de säger att allt är som det ska.

Har en släkt full med psykiskt sjuka (el ja not so much anymore eftersom mamma, farmor och mammas kusin valde att ta livet av sig), morbror och morfar alkoholmissbrukare, syster med anorexi, bror med ADHD som inte heller hanterar alkoholen så bra, depression/ångest/social fobi/bipolär sjukdom och borderline.

Jag har utvecklat väldigt hög tolerans. Men redan i tonåren kunde jag dricka riktigt mkt. Men klart som fan att jag blir askalas oftast. Dock har personalen som tagit blåstest alltid blivit förvånade över att jag ens kan stå och prata ordentligt. Och de säger att är det över 3 promille hamnar jag på intensiven oavsett vad, men inte varit där än, bara alltid jävligt nära flera ggr.

Suck. Jag är vek, jag vet.

Det som slår mig direkt när jag läser ditt långa inlägg är hur vältalig och välskrivande du är. Kan du inte använda denna förmåga till något konstruktivt? Dessutom har du en väldigt klar bild av dig själv och din situation. Egentligen har jag inget svar till dig mer än att jag på ett vis förstår dig eftersom jag vuxit upp i ett alkoholisthem, dock socialt välfungerande, men ändå. Jag har inga drogmissbruk själv däremot har jag ätstörningar (anorexi). Dessa var mycket värre när jag var ung och nästan kostade mig livet men nu på äldre dar (!) kan jag hantera det även om jag aldrig blir fri från det. Jag ser min ätstörning som en annan sida av samma mynt som andra missbruk, nämligen ett destruktivt sätt att hantera livet när det blir tufft. Problemet med droger är att de är beroendeframkallande. Men jag tror att kraften som driver mig att inte äta är samma som driver drogmissbrukare att ta droger - det lättar ångesten och ger en falsk känsla av att ha kontroll.

 

[Mela99]

Det som slår mig direkt när jag läser ditt långa inlägg är hur vältalig och välskrivande du är. Kan du inte använda denna förmåga till något konstruktivt? Dessutom har du en väldigt klar bild av dig själv och din situation. Egentligen har jag inget svar till dig mer än att jag på ett vis förstår dig eftersom jag vuxit upp i ett alkoholisthem, dock socialt välfungerande, men ändå. Jag har inga drogmissbruk själv däremot har jag ätstörningar (anorexi). Dessa var mycket värre när jag var ung och nästan kostade mig livet men nu på äldre dar (!) kan jag hantera det även om jag aldrig blir fri från det. Jag ser min ätstörning som en annan sida av samma mynt som andra missbruk, nämligen ett destruktivt sätt att hantera livet när det blir tufft. Problemet med droger är att de är beroendeframkallande. Men jag tror att kraften som driver mig att inte äta är samma som driver drogmissbrukare att ta droger - det lättar ångesten och ger en falsk känsla av att ha kontroll.

Så sant. Anorexi är, vad jag hört från psykologer och min alkoholterapeut, en annan form av beroende. Som sagt, precis som min alkoholkonsumtion, ett sätt att hantera ångest. Är glad att det går bra för dig!

Och ja, de flesta brukar säga att jag är så intelligent och begåvad och yada yada, så de förstår inte varför jag hamnat i detta. Alltid varit högpresterande och tyckt om att lära osv förr, men sen helt plötsligt orkade jag INGENTING. T.o.m bara att duscha och borsta tänderna blev ett jävla projekt som jag eg inte orkade. Men som sagt, mår iaf mycket, mycket bättre psykiskt nu. Slutat sova dygnet runt och börjat städa, ut och gå, träffa kompisar igen och bara en sån sak som att orka borsta tänderna och måla naglarna igen, typ..

 

[Borttaget konto]

Inte alkohol, annat.

I mitt fall hade jag inte samma insikt som du om varför jag höll på förrän ett tag efter jag slutat, just då tyckte jag inte att jag var så deprimerad, min ångest var inte så farlig osv, det var bara någon gång ibland blablabla, sökte inte någon som helst hjälp eller stöd för i mina ögon var det inte direkt något problem, men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att det var ett sätt att lindra ångest och fly verkligheten ett tag. Det kändes bra för stunden helt enkelt, och det var allt jag begärde då, men i det långa loppet förvärrade det bara min situation på olika sätt.

Jag slutade inte förrän jag en dag hamnade på sjukhus, även om jag haft tankar på att sluta tidigare främst eftersom min panikångest blev värre och värre. Sedan dess kan jag känna det där suget ibland, tänka "det vore skönt", men jag vet att jag också sannolikt kommer må illa/få panikångest/förlora medvetandet etc, så jag håller mig borta rätt bra.

Har inga tips direkt tyvärr, mer än att jag tycker du är inne på rätt spår som är medveten, som söker hjälp, som inte gett upp, allt det. Visst är det som du säger att det krävs att man är motiverad annars är det lätt att falla tillbaka. Men se dig absolut inte som vek bara för att det inte går spikrakt uppåt hela tiden, som du beskriver det har du ju ändå kommit en bra bit på vägen, se allt du åstadkommit, alla kliv du tagit framåt, hur mycket bättre du mår nu och kommer att må i framtiden, istället för att plantera villfarelser om att du är vek - sådant kan lätt bli självuppfyllande profetior.

 

[Fagelungen]

Suck. Jag är vek, jag vet.

Nejdu, vek är du INTE. Vi har alla olika förutsättningar och utgångspunkter. Vi är alla olika, reagerar olika och hanterar känslor olika.

Jag önskar så att jag hade svaret på hur man hittar viljan, när man INTE VILL fortsätta samma destruktiva väg, men ändå inte tycks ha den där "viljan" att vända om.
De flesta har nog hört talas om "den där viljan" som plötsligt slår en, som gör att allt blir bra.
Problemet med det upplever jag är att den där magiska vändpunkten flyttar sig längre bort ju längre ner man kommer. För visst går det att må sämre? Det finns de som har det ÄNNU värre, och visst har det ändå blivit förbättringar?? Och jag kan ju faktiskt hantera det ibland, när jag verkligen vill??

Jag vet inte om jag förväntar mig mycket mer än alla andra, för i alla fall min botten var onåbar. "Skulle nå botten först, för där väntade ju DEN DÄR VÄNDPUNKTEN där min motivation skulle sluta upp och få mig att kämpa åt rätt håll. Kan säga att jag fortfarande väntar. Har börjat ge upp det där med att vänta på botten, för i mitt fall (vet inte hur det är för andra) så är min destruktiva hantering i bott först när jag ligger där död.

Eftersom jag inte har lagen och makten på min sida blev min självdestruktiva leverne hindrat. Jag är inte frisk så jag står på egna ben, utan jag vilar på andra.

Jag har alltså upplevt att den där vändpunkten vid botten inte finns - MEN, den kom för min del när jag blev tvingad, släpad och dragen i leran åt "friskt" håll, efter ett tag. När jag nådde upp till fönsterkarmen och kunde åtminstone kika in i det som kallas livet. Jag anar i alla fall ljus där inne, och jag försöker förlita mig på att det där ljuset jag anar, kommer hjälpa mig i mörkret. För allting har nyanser, och mörker kommer. Man måste bara hitta sitt sätt att hantera det på ett icke destruktivt vis. Man måste bara hitta rätt hjälp, och den finns. Ge inte upp. Och du är verkligen inte vek.
Massa kramar

 

[lady_vip]

Jag är inte missbrukare, men jag har några ganska nära mig. Det jag har snappat upp är att man dels måste VILJA, annars går det inte.

Sen så är det nog också så att din sambo också måste sluta dricka, sluta vara medberoende. Samma med din pappa och hans sambo, de är medberoende på olika vis.

Jag tror att du behöver komma på behandlingshem. Får hjälp med dina tankar och få redskap. Där behöver också din sambo få hjälp.

Min sambos pappa är nykter alkoholist sedan 10 år, det serveras ingen alkohol i deras hus. Det köps ingen alkohol och det är inte ens konstigt.

 

[Billy]

Så sant. Anorexi är, vad jag hört från psykologer och min alkoholterapeut, en annan form av beroende. Som sagt, precis som min alkoholkonsumtion, ett sätt att hantera ångest. Är glad att det går bra för dig!

Och ja, de flesta brukar säga att jag är så intelligent och begåvad och yada yada, så de förstår inte varför jag hamnat i detta. Alltid varit högpresterande och tyckt om att lära osv förr, men sen helt plötsligt orkade jag INGENTING. T.o.m bara att duscha och borsta tänderna blev ett jävla projekt som jag eg inte orkade. Men som sagt, mår iaf mycket, mycket bättre psykiskt nu. Slutat sova dygnet runt och börjat städa, ut och gå, träffa kompisar igen och bara en sån sak som att orka borsta tänderna och måla naglarna igen, typ..

Jag skrev det inte för att vara yada yada utan jag menar det faktiskt som ett råd att använda i s f att vara destruktiv. Att ha ett missbruk har ingenting med intelligens och utbildning att göra. Möjligen kan intelligens vara en fördel i att förstå sin egen situation.

Din beskrivning av hur du höll ihop allt och sedan Pang faller man. Det är precis som min anorexi. Jag var den duktiga storasystern som var stark och oåtkomlig. Sedan kommer fallet och jag rasar igenom. Men jag reste mig av egen kraft där styrkan faktiskt kom till pass. Så leta upp din styrka och använd den. Jag tror dessvärre att du får antingen få med dig din sambo eller göra av med honom.

 

[sassiball]

Någon i samma sits? Någon som varit där? Hur fan slutar man? Vet att man inte kan sluta förrän man verkligen vill. Jag vill ju, men tydligen inte tillräckligt mycket eftersom jag fortsätter att göra det.

Har fått allt stöd man kan tänka sig.

En pappa som ringer och kommer förbi och kollar upp mig. Har fått bo hos honom t.o.m ett par perioder för att kunna sluta. Nu har han tröttnat. Han ringde när jag var askalas förra fredagen och har inte hört av sig sen dess. Han har sagt innan att han inte orkar mer och att han är nära på att ge upp.. Han brukar vanligtvis höra av sig minst en gång om dagen typ.. Också fått mycket stöd av hans sambo som hämtat mig/kört hem mig när jag vart full och pratat med mig dagen efter (hon är lätt att öppna sig för). Vet att hon har gråtit mycket för min skull. Farsan mår såklart också dåligt även om han inte visar det på samma sätt. Även fått stöd och kloka ord från bror och syster. De har turats om att köra mig till psyk/hem till farsan mitt i nätterna osv, kommit på besök, frågat hur man mår osv, men klart folk tröttnar när man ändå bara faller tillbaka hela tiden?

Kompisar som jag berättat problemet för som säger NEJ när jag föreslår att vi ska "ta ett glas vin", vilket såklart slutar med flera flaskor för min del. Men söker mig istället till folk jag vet gärna dricker, el manipulerar folk till att "men har inte druckit på länge och känns bra nu så vi kan väl bara ta några bärs på stan". Har gått till ett område i stan med lite tvivelaktigt folk bara för att få tag på nåt att dricka efter systemet stängt och hamnade i en lägenhet med massa killar och minns inte ens kvällen, och utsatt mig för andra potentiella farliga situationer när jag varit full. Hoppat in i bilar med okända män utomlands osv..

Varit inne på psyk flertalet ggr för att komma över värsta abstinensen, har kontakt med öppenvården (läkare och samtaskontakt), går på alkopol (terapeut plus levertester), provat antabus som jag dock kan dricka igenom (även stora doser), provat Campral som ska minska suget men som gav mig en helvetes klåda, varit på behandlingshem, skrivit/pratat med folk i/som varit i samma situation.. Gått på några AA-möten, men tycker inte direkt det är något för mig..

Nästan förlorat min sambo pga detta. Han gillar dock också att dricka, men har inga problem som jag har, men det försvårar saker och ting för så fort han ska ut så vill jag också. Även om jag önskar han kunde hålla sig ifrån för min skull, iaf för en tid tills jag kommit på fötter, så kan jag ju knappast kräva det och förstår om han vill ut och ha kul med sina kompisar. Plus att jag tror väl ärligt talat att som det är nu skulle jag dricka även om han slutade.

Hur får man viljan?? Haft det såhär ett år nu, men har eg alltid druckit ganska ofta och mycket jämfört med kompisar osv. Haft riskbeteende sen tonåren inser jag nu. Började med att jag började dricka på kvällar innan jobb, bara längtade efter att få komma hem från jobbet och hiva några bärs, sen blev jag sjukskriven pga ångest och depression (vilket är anledningen jag började dricka som jag gör) och sen dess eskalerade allt till tusen..

De perioder jag har hållt upp en längre tid (läs MAX en månad - en och en halv) har jag, efter den första helvetesperioden, mått så himla bra! Så varför väger inte det mer än suget? Såklart tänker jag att "men nu har jag hållt upp, det går bra, jag mår bra, nu kan jag dricka som normala människor",men ja.. Det händer ju inte. Varför kan jag inte inse att när jag ändå mår bra utan alkohol så GE FAN I DEN. Men som min alkoholterapeut säger, värst är ju första veckorna men sedan tar det upp till ett år innan suget till största del försvinner. Men att det alltid kommer vara en kamp. Och tar man "den där enda drinken" så är man ju i princip körd igen..

Har inte mer än depression och ångest. Hade social fobi men den är nästan borta tack vare medicin. Är inte alls lika deprimerad heller sedan jag bytte medicin, men det var ganska nyligen jag började känna mig bättre. Blivit utredd för borderline och bipolär men de säger att allt är som det ska.

Har en släkt full med psykiskt sjuka (el ja not so much anymore eftersom mamma, farmor och mammas kusin valde att ta livet av sig), morbror och morfar alkoholmissbrukare, syster med anorexi, bror med ADHD som inte heller hanterar alkoholen så bra, depression/ångest/social fobi/bipolär sjukdom och borderline.

Jag har utvecklat väldigt hög tolerans. Men redan i tonåren kunde jag dricka riktigt mkt. Men klart som fan att jag blir askalas oftast. Dock har personalen som tagit blåstest alltid blivit förvånade över att jag ens kan stå och prata ordentligt. Och de säger att är det över 3 promille hamnar jag på intensiven oavsett vad, men inte varit där än, bara alltid jävligt nära flera ggr.

Suck. Jag är vek, jag vet.

Du måste verkligen bestämma dig för att sluta och verkligen komma till insikt att inte dricka alls i framtiden. Din sambo, förstår han verkligen dina problem? Om han verkligen insåg att du håller på att utveckla grav alkoholism så måste han ju hjälpa dig mer genom att tex avstå och verkligen gå in för att hjälpa dig. Det är allvar här! Det handlar om ditt liv, kanske eventuella barns framtid?

Jag är uppvuxen med en mamma som drack och om du visste hur mycket vi syskon diskuterade varför hon aldrig lyckades sluta dricka. Hon provade antabus, AA mm men slutade aldrig dricka. Och jag är övertygad om att hon ville men inte kunde. Spriten bestämde hela hennes liv och tillvaro, påverkade hennes framtid eftersom vi barn kom att förakta henne sorgligt nog. Hon var både intelligent och vänlig och en hjälpsam varm person. Men vi som såg henne inpå livet och tvingades leva med hennes vansinnesutbrott kom ju att alltid se den svarta sidan först och främst. Hon hade psykiska problem och låg även inne på psyk vid några tillfällen.
Ditt inlägg är intressant att läsa! Det handlar ju nästan alltid om anhöriga som undrar hur man ska hjälpa en vän/släkting som dricker, sällan den personen med alkoholproblem yttrar sig.

 

[cirkus]

Alkoholism är en sjukdom. Man botar sällan en sjukdom utan proffessionell hjälp.
Dessutom är det en lämsk jävel som är attans svår att få bukt med om den som är drabbad inte verkligen inser vidden av sin sjukdom och dessutom har motivation och vilja att blir frisk. Att sluta dricka räcker sällan - väldigt ofta måste underligande orsaker bearbetas och på så vis hjälpa till att råda bot på drickandet.

En av mina allra bästa vänner är nykter alkoholist sedan fem år tillbaka, inte en chans att hon hade blivit frisk om hon inte kommit till en behandling som både hjälpte henne med själva drickandet men också med underliggande orsaker. Hon går 12 stegsprogrammet och började detta på Nämdemansgården.

 

[ridtravare]

Du är jätteduktig som slutat. För varje gång du slutar ger du din kropp återhämtning! Det är inte bortkastat att var nykter 3 dagar bara för man bli askalas den 4:e!

var stolt över att du kan sluta dricka! Svårigheten är att inte börja dricka igen....
Jag tror att du ska ge AA möten en chans, om du inte jobbar försök få struktur på ditt liv. Praktikplats eller arbetsträning....

Sedan får du om du vill inse att självklart har du rätt att vara ledsen! Din mamma är död, din pappas mamma är död. Du hade inte turen att växa upp i en "vanlig funktionerande familj" din mamma fick inte det heller... Inte din pappa heller...Men du är medveten om detta och Cirkeln kan brytas.....

Ta emot hjälp och ha inte dåligt samvete för din pappa får jobba för dig - så är det att vara förälder och man vill hjälpa sina barn... Och orkar inte din pappa mer är det inte ditt ansvar.

Du är inte vek! jag tror du kommer att klara dig bra- ta emot all hjälp du kan få, och var stolt för varje nykter dag du lyckas ha!

 

[nickan1]

@Mela99 Jag tror du för det första måste acceptera att dina problem inte beror på att du är vek eller saknar vilja eller liknande och acceptera att alkoholism är en livslång sjukdom som du har som kommer att kräva ständigt aktiva ställningstaganden och hjälp av vården. Jag tror också du behöver vara på ett behandlingshem en period som någon annan skrev, jag tror du behöver vara i en helt nykter miljö med människor runt dig hela tiden som du kan prata med och söka stöd hos när som helst på dygnet. Precis som nämnts i tråden måste din sambo också vara nykter och absolut inte köpa någon alkohol med hem han kanske också behöver hjälp med den biten att förstå vad som krävs om han vill satsa vidare i ert förhållande.

 

[Kattennizze]

Vad tror du själv skulle lösa dina problem? Vilka är dina egna tankar kring ditt missbruk? Vad vill du göra i stället för att dricka?

 

[honung]

Folk älskar att halshugga mig för min uppriktighet i det här ämnet, men...
Jag är uppvuxen med två narkotikamissbrukande syskon i familjen som idag är döda i dels en överdos heroin samt en till direkt följd av mångårigt amfetaminmissbruk (han hade tarmarna utanför kroppen i ett paket det sista året). Jag är obarmhärtigt iskall för missbrukargnäll. "ska jag eller inte, jag vet inte hur, jag mår så dåligt". Bah.

Jag har bara ett par saker att säga; get your shit together. Och gör något åt det. Rid ut stormarna, säg fuck you till demonerna och ge fullständigt fan i spriten (och allt annat man kan missbruka) och vad du än förlorat, inte hittar eller inte vet vad du vill eller inte vill - du har alltid ett VAL. Och det är att att antingen fortsätter du på inslagen väg och dör en tragisk död som direkt relaterat till ditt missbruk och på vägen sårar du allt du älskar och alla som älskar dig, eller så slutar du med allt som gör dig och din familj och vänner illa. Svårare än så är det inte. Faktiskt.

 

[Lejonelle]

Vad bra. Du har ett bra stöd omkring dig, du har provat en hel del saker redan och fått erfarenheter, du mår bättre i ditt psykiska mående och har haft nyktra perioder när du har mått bra. Du är på väg!!

Det går att sluta dricka men man måste ju ha hjälp. I ditt fall är det kanske jättebra att få åka iväg på behandlingshem där du dels får hjälp när du är abstinent och dels får verktyg att komma vidare.

Jobbar du kan företagshälsovården hjälpa dig. Jobbar du inte är det kommunen du bor i. Du är en ung person som vill sluta dricka och som inte klarar det på egen hand - klart att du kommer få hjälp om du bara är beredd att ta emot den.

Vänta inte utan be om hjälp på en gång (socialkontoret har ju ett journummer även på helgerna). Det finns ett annat liv där spriten inte förgiftar din tillvaro.

Att fortsätta den väg du är inne på slutar tyvärr mycket allvarligt och är inget jag rekommenderar. Framtidsutsikterna för en ung missbrukande kvinna brukar vara riktigt dystra, tyvärr, med våld och övergrepp som en del av vardagen.

 

[Inte_Ung]

Saken är ju den att det är bara du som kan få dig att sluta dricka.
Inte vare sig AA, antabus eller terapi.

Du måste sluta.
Nu.
Och sedan låta bli.
En dag i taget.

12-stegsmetoden kan hjälpa dig att stå ut med att inte dricka.
AA likaså.
Men inte med att just sluta.
Sluta måste du göra alldeles själv.

 

[Mela99]

Saken är ju den att det är bara du som kan få dig att sluta dricka.
Inte vare sig AA, antabus eller terapi.

Du måste sluta.
Nu.
Och sedan låta bli.
En dag i taget.

12-stegsmetoden kan hjälpa dig att stå ut med att inte dricka.
AA likaså.
Men inte med att just sluta.
Sluta måste du göra alldeles själv.

I know.

Tack alla för svar, hinner inte skriva så mycket nu men I´ll be back.

 

[Mammadutt]

Jag får känslan att du inte accepterat att du är alkoholist? Kan du säga det rakt ut; jag är alkoholist.

 

[Alexandra_W]

Nu kanske jag får skit, men snälla håll i minnet att mitt inlägg INTE är för att vara elak. Det är bara uppriktigt, och utan inlindning.

Som andra sagt, ingen annan än du kan få dig att sluta dricka. Och jag tror inte du egentligen vill sluta dricka, innerst inne för din egen skull. Du vet att du borde sluta dricka, du vet varför osv - men du ser inte tillräcklig anledning att göra det.

Ditt inlägg är långt, välformulerat och konstruktivt - och helt i avsaknad av hur du mår av drickandet. Alltså inte hur du mår av att din pappa är ledsen t ex, utan hur du mår av drickandet. Du beskriver riskbeteenden du gör när du är full - men inte med ett ord om hur det påverkat dig/fått dig att känna.

Så du har väldigt väl beskrivit din situation - men vad KÄNNER du? Vad VILL du? Och vad är du beredd att göra för det? Det är där du behöver börja.

Ditt inlägg skulle i princip kunna vara skrivet av en mig närstående. Det tog mig många år att inse att hen hur fullt medveten hen än är om att hen borde sluta dricka på grund av en lång rad orsaker inklusive sin hälsa och vad hen gör mot anhöriga - så hen har ingen som helst egen motivation att sluta dricka för sin egen skull.

Har du den motivationen, ärligt längst därinne? (Du behöver inte svara här, bara fundera)

 

[Petruska]

Insiktsfullt, @Alexandra_W !