Senaste dagarna har jag haft extra mycket värk i kroppen. Höfter, knän, ländrygg, nacke och axlar värker så att jag har svårt att röra mig, särskilt när jag ska resa mig upp och sätta mig ner. Jag får ofta ta i med armarna och dra mig upp eller sänka mig ner. Musklerna i ryggslutet högg till flera gånger igår, och jag var rädd att få en riktig ”kyss” som skulle göra mig ännu mer orörlig av smärta. Herregud – jag har ju två ridlektioner den här veckan som jag inte får missa! ;-)
Ska det verkligen vara såhär? Jag är halvvägs genom livet om man ser till den genomsnittliga livslängden för kvinnor i Sverige. Jag har alltså lika mycket kvar som jag hittills har levt.
Shit.
Är det så konstigt att jag är ganska övertygad om att jag inte kommer bli särskilt gammal, om jag redan vid 42 har så mycket smärtor i kroppen att jag har svårt att röra på mig?
Svaret på min första fråga är självklart att det inte borde vara såhär. Jag har letat efter bot för min smärta i flera år nu. Det jag hittills har kommit fram till är att det förmodligen är relaterat till min tidigare stresskrasch och stressohälsa, och invävt i ett större sammanhang av en kropp i total obalans.
Men jag har kommit i kontakt med psykofysiologi och en biofeedbackterapeut, vilket är oerhört intressant! Det hjälper mig att förstå vad som händer i kroppen vid stress, och även hur jag ska försöka agera och tänka för att hjälpa min kropp komma i balans igen. Hittills har övningarna jag har fått hjälpt mig att börja sova gott och länge om nätterna igen, och bara det är guld värt.
Så jag har inte förlorat allt hopp riktigt än.
Bara det här med att jag ska lära om mitt förhållande till tiden är jättesvårt. Att jag tidigare har levt i en konstant känsla av att tiden inte räcker till och att jag inte hinner med allt jag borde göra är ju inget som direkt gör min kropp bättre, om man säger så. Att bryta den inställningen är något jag jobbar med varje dag. Ibland går det bättre, ibland sämre. Hela min personlighet VILL väldigt gärna stressa – eller jag ser det inte som att stressa utan jag vill helt enkelt bara göra väldigt mycket väldigt fort, bara för att det är roligt. Att bryta det innebär att jag måste jobba emot min personlighet och lära om helt.
Det är inte varje dag jag lyckas, men jag har mer och mer börjat förstå vikten av att försöka leva lite mer laidback. Och att det faktiskt kan vara en nyckel till hälsa.
Ska det verkligen vara såhär? Jag är halvvägs genom livet om man ser till den genomsnittliga livslängden för kvinnor i Sverige. Jag har alltså lika mycket kvar som jag hittills har levt.
Shit.
Är det så konstigt att jag är ganska övertygad om att jag inte kommer bli särskilt gammal, om jag redan vid 42 har så mycket smärtor i kroppen att jag har svårt att röra på mig?
Svaret på min första fråga är självklart att det inte borde vara såhär. Jag har letat efter bot för min smärta i flera år nu. Det jag hittills har kommit fram till är att det förmodligen är relaterat till min tidigare stresskrasch och stressohälsa, och invävt i ett större sammanhang av en kropp i total obalans.
Men jag har kommit i kontakt med psykofysiologi och en biofeedbackterapeut, vilket är oerhört intressant! Det hjälper mig att förstå vad som händer i kroppen vid stress, och även hur jag ska försöka agera och tänka för att hjälpa min kropp komma i balans igen. Hittills har övningarna jag har fått hjälpt mig att börja sova gott och länge om nätterna igen, och bara det är guld värt.
Så jag har inte förlorat allt hopp riktigt än.
Bara det här med att jag ska lära om mitt förhållande till tiden är jättesvårt. Att jag tidigare har levt i en konstant känsla av att tiden inte räcker till och att jag inte hinner med allt jag borde göra är ju inget som direkt gör min kropp bättre, om man säger så. Att bryta den inställningen är något jag jobbar med varje dag. Ibland går det bättre, ibland sämre. Hela min personlighet VILL väldigt gärna stressa – eller jag ser det inte som att stressa utan jag vill helt enkelt bara göra väldigt mycket väldigt fort, bara för att det är roligt. Att bryta det innebär att jag måste jobba emot min personlighet och lära om helt.
Det är inte varje dag jag lyckas, men jag har mer och mer börjat förstå vikten av att försöka leva lite mer laidback. Och att det faktiskt kan vara en nyckel till hälsa.
