Jag är så fruktansvärt trött och orkeslös. Jag gäspar och gäspar och gäspar, och det känns som om gäspningarna aldrig tar slut. Min energi är lååååååg. Det känns till och med som om ögonen är för trötta för att titta rakt fram utan går i kors istället. Jag har inte ens orkat stå upp och jobba nånting alls på flera dar. Inte ens sitta på den sadelstol jag har lyckats få låna. Utan jag har suttit på mitt feta arsle alldeles för stilla alldeles för länge på min kontorsstol.
Inte bra. Men jag orkar inget annat för tillfället. Hungrig är jag dessutom. Inte sådär sött tjejhungrig som man ”ska” vara - ”oj tänk den som fick ett litet salladsblad” – utan snarare ”GE MIG EN HEL JÄVLA CONTAINER MED MAT!!!!!!!!!!”, hela jäkla tiden. Denna vecka har jag inbokade aktiviteter fem dagar av sju, och jag tänkte att jag ju borde klara det. Jag BORDE klara det. Jag har ju tagit det lugnt ganska länge nu, och borde ha tankat på lite extra energi i förråden.
Men det är som om jag inte har någonting att ta av. Det finns ingen extra buffert. Gaspedalen är i botten och bensinen slut. Fem aktiviteter på en vecka blir lite för mycket för mig tydligen.
Tänk om jag någon gång fick uppleva hur det känns att vara pigg och frisk igen. Tänk om jag kunde klara av att börja ut och jogga! – vilket har varit en dröm för mig i många, många år... Men världen suddas ju ut och jag blir alldeles vimmelkantig och illamående bara jag går en hundpromenad. Att gå är det jag klara av att göra om jag pressar mig till max. Snabbare förflyttningshastighet än så är bara inte att tänka på. Än. Men tänk om jag någon dag...
Igår när jag klev ut från jobbet hörde jag en koltrast som sjöng. Förutom korparnas läte så är nog koltrastens sång det vackraste fågelläte jag vet. Jag har saknat den. Det kändes verkligen som hopp om vår.
Sen hörde jag en jobbarkompis berätta om någon bekant i Götelaborg som haft +25 grader på sin vindskyddade uteplats i soligt läge häromdagen. I FEBRUARI!?!?! Ur led är tiden...
Ibland blir man i alla fall lite mer medveten om värdet av livet. På min kära väg till och från jobbet – den livsfarliga slingerbulten – så rapporterades förra veckan om en olycka där personbil och lastbil var inblandade. Det var bara någon minut efter att min man precis kört förbi på platsen, och ca en kvart innan jag skulle ha kört förbi. Tänk vad några futtiga minuter kan göra skillnad mellan liv och död, lycka och olycka! Sen brann ett hus ner på vår väg härom dagen, fem hus bort från oss. Puts väck, blöt fläck... Det tog inte lång stund förrän det var övertänt och bortom all räddning. Tänk vad linjen mellan vardag och helvete är tunn ändå. Ibland blir man verkligen extra påmind.
Nu har jag i alla fall börjat på bägge engelskakurserna jag signade upp mig på. Den ena, den skriftliga, är rolig och ganska bra. Kanske något för lätt för mig, men visst har jag redan lärt mig en del. Och det gillar jag. Den andra kursen, som skulle vara muntlig kommunikation, har jag varit på en gång. Och jag blev ganska... eeeh... vad ska jag säga...
Näe, jag måste nog ändå säga att jag faktiskt blev väldigt besviken! Jag försöker annars se det positiva i allt och vara openminded för att saker och ting kanske kan vara bra även om dom inte är på ”mitt” sätt, och att jag inte ska vara för snar med att döma och att det kanske blir bra ändå, och ja, sånt. Men jag blev faktiskt besviken. Som jag uppfattade kursen på den enda gång jag varit där så är det mer av en syjunta för personer som känner varandra sedan gammalt än en kunskapsutveckling, och nivån är... katastrofalt låg! Jag vet inte hur jag kunde ha gjort för att ha förstått det i förväg. Allt har verkligen verkat seriöst hela vägen, och nivån på kommunikationskursen ska vara samma nivå som den skriftliga kursen, enligt beskrivningen.
Nåja. Jag ska försöka vara lite openminded någon gång till, och inte döma för hårt efter en enda gång. Jag har ju betalt och kan inte avboka, så det är väl lika bra att gå dit. Jag kanske kan ta med mig lite handarbete?...
Inte bra. Men jag orkar inget annat för tillfället. Hungrig är jag dessutom. Inte sådär sött tjejhungrig som man ”ska” vara - ”oj tänk den som fick ett litet salladsblad” – utan snarare ”GE MIG EN HEL JÄVLA CONTAINER MED MAT!!!!!!!!!!”, hela jäkla tiden. Denna vecka har jag inbokade aktiviteter fem dagar av sju, och jag tänkte att jag ju borde klara det. Jag BORDE klara det. Jag har ju tagit det lugnt ganska länge nu, och borde ha tankat på lite extra energi i förråden.
Men det är som om jag inte har någonting att ta av. Det finns ingen extra buffert. Gaspedalen är i botten och bensinen slut. Fem aktiviteter på en vecka blir lite för mycket för mig tydligen.
Tänk om jag någon gång fick uppleva hur det känns att vara pigg och frisk igen. Tänk om jag kunde klara av att börja ut och jogga! – vilket har varit en dröm för mig i många, många år... Men världen suddas ju ut och jag blir alldeles vimmelkantig och illamående bara jag går en hundpromenad. Att gå är det jag klara av att göra om jag pressar mig till max. Snabbare förflyttningshastighet än så är bara inte att tänka på. Än. Men tänk om jag någon dag...
Igår när jag klev ut från jobbet hörde jag en koltrast som sjöng. Förutom korparnas läte så är nog koltrastens sång det vackraste fågelläte jag vet. Jag har saknat den. Det kändes verkligen som hopp om vår.
Sen hörde jag en jobbarkompis berätta om någon bekant i Götelaborg som haft +25 grader på sin vindskyddade uteplats i soligt läge häromdagen. I FEBRUARI!?!?! Ur led är tiden...
Ibland blir man i alla fall lite mer medveten om värdet av livet. På min kära väg till och från jobbet – den livsfarliga slingerbulten – så rapporterades förra veckan om en olycka där personbil och lastbil var inblandade. Det var bara någon minut efter att min man precis kört förbi på platsen, och ca en kvart innan jag skulle ha kört förbi. Tänk vad några futtiga minuter kan göra skillnad mellan liv och död, lycka och olycka! Sen brann ett hus ner på vår väg härom dagen, fem hus bort från oss. Puts väck, blöt fläck... Det tog inte lång stund förrän det var övertänt och bortom all räddning. Tänk vad linjen mellan vardag och helvete är tunn ändå. Ibland blir man verkligen extra påmind.
Nu har jag i alla fall börjat på bägge engelskakurserna jag signade upp mig på. Den ena, den skriftliga, är rolig och ganska bra. Kanske något för lätt för mig, men visst har jag redan lärt mig en del. Och det gillar jag. Den andra kursen, som skulle vara muntlig kommunikation, har jag varit på en gång. Och jag blev ganska... eeeh... vad ska jag säga...
Näe, jag måste nog ändå säga att jag faktiskt blev väldigt besviken! Jag försöker annars se det positiva i allt och vara openminded för att saker och ting kanske kan vara bra även om dom inte är på ”mitt” sätt, och att jag inte ska vara för snar med att döma och att det kanske blir bra ändå, och ja, sånt. Men jag blev faktiskt besviken. Som jag uppfattade kursen på den enda gång jag varit där så är det mer av en syjunta för personer som känner varandra sedan gammalt än en kunskapsutveckling, och nivån är... katastrofalt låg! Jag vet inte hur jag kunde ha gjort för att ha förstått det i förväg. Allt har verkligen verkat seriöst hela vägen, och nivån på kommunikationskursen ska vara samma nivå som den skriftliga kursen, enligt beskrivningen.
Nåja. Jag ska försöka vara lite openminded någon gång till, och inte döma för hårt efter en enda gång. Jag har ju betalt och kan inte avboka, så det är väl lika bra att gå dit. Jag kanske kan ta med mig lite handarbete?...
