Spin off - pengar, hur hade du delat med dig?

[tanten]

Jag har en vän som har gott om pengar. Det märks inte egentligen eftersom hen inte lever något flott liv. Men det finns gamla pengar i familjen.

Hen har gett mig gåvor som är guldkanter. Ett par konstverk jag uppskattar väldigt, bl.a. När vi fikar eller äter ihop får jag sällan betala. Jag har lärt mig att leva med det, men det stör.

Tycker @Lejonelle har en väldigt bra point. Vännerna kanske inte VILL ha det du vill ge? Jag har inte varit bekväm med min väns generositet. Speciellt inte i de perioder när jag haft det väldigt knapert. Skillnaden mellan oss har blivit för stor.

Det finns inga regler om att livet ska vara rättvist. Den som har behöver inte ge till andra.
Det är väldigt lätt att det blir nedlåtande och förändrar vänskapen.

Jag hade INTE delat med mig på det sättet, inte ens om det handlat om många miljoner. Jag hade bjudit generöst, fixat och arrangerat. Men inte gett saker eller rena penningsummor. Inte av snålhet utan för att jag vet hur det är att få av en som har mycket. Det är ingen rolig upplevelse. Det gör mig mindre.

Jag har varit oändligt mycket mer tacksam för att bli inviterad i sammanhang dit jag annars inte kommit, presenterats för intressanta personer jag inte mött på annat sätt. Etc.

Generositet som inte innefattar pengar är jag mycket bekvämare med.

 

[Fraggel_Tess]

Jag vet vilka i min närhet som hade behövt det. Men jag hade inte erkänt att det var jag. Jag är rädd för någon sorts evig tacksamhetsskuld och det är inget jag är ute efter. Men den typ av hjälp jag hade tänkt t.ex. betala skuld hos fogden, sett till att en vän hade fått råd med körkort, införskaffat träningsprylar till en vän som gjort en oerhört stor resa mentalt och fysiskt. Jag tänker tanken anonyma presentkort

 

[Blueberry]

@Karma funderade över konsumtionshets och jag håller med, att tävla med grannar och vänner om det bästa man kan ha är verkligen inget för mig.

Men nu har jag sålt ett hus och fick en liten summa över (hus i värmland är inte så dyra så det är inga miljonsummor vi talar om, men mycket för mig) och jag började fundera över hur jag kan hjälpa vänner att få något de vill ha utan att så att säga skriva det på näsan på dem.
När jag inte hade pengar själv var jag extremt noga med att allt skulle vara rättvist och att ingen skulle bjuda mig på något, verkligen inte. Nu vill jag själv hjälpa mina vänner utan att såra dem, även om de säkert förstår vad jag håller på med så kan de ju inte gärna argumentera om jag får något eget, bra av värde tillbaka? ;-)

En vän som säljer smink köpte jag en stor uppsättning från, femtusen gick det på och hon får hälften.
En annan underbar vännina fick precis en bebis och till henne skickade jag ett jättegrattis och eftersom jag inte visste hennes adress (skyddat boende) så fick hon en tusenlapp till blommor, choklad, champagne eller vad hon vill.

Sånt är ju jättebra!
Hur kan man mer hjälpa vänner utan att de tar illa upp? Det är en sån extremt ny sits för mig, men just därför vill jag hjälpa de få vänner jag faktiskt har. Skulle vilja köpa hö till min hästgranne, men jag tror inte att hon skulle ta emot det, hon har samma stolthet som jag hade (och fortfarande har om man ska vara ärlig, ha ha)

Om du hade kommit över en större summa pengar, hur hade du delat med dig till dina vänner?
Hade de förstått och tagit emot?

Hade en vän gett mig 1000 kronor så hade jag haft extremt svårt att ta emot det, det hade känts väldigt, väldigt obekvämt och antagligen ganska skamset. Fy, jag hade inte gillat det..!

Däremot så har jag en nära vän som gärna bjuder på lunch, hen har även tagit med mig till storstan och bjudit på hotellövernattning. Det är stor skillnad och lättare att ta emot än pengar.

Hade jag haft mycket pengar över hade jag inte spridit pengar över mina vänner, däremot hade jag varit generös och betalat lunch/middag, taxi, tågbiljett, inträde eller liknande när vi umgås eller som födelsedagsdagspresent/julklapp.

 

[Lejonelle]

@tanten jag har också kompisar som ger utan att fråga och jag gillar det inte alls. Kan handla om saker som jag då känner mig mer eller mindre tvingad att använda.. inte har någon nytta av eller inte vill ha. Ätbara saker som inte är nyttiga för mig eller innehåller sådant jag inte tål eller helt enkelt inte gillar. Blommor.. det finns en anledning till att jag inte har blommor. Jag tycker det är synd att plåga ihjäl sånt som lever.

Jaha, här satt jag nu med en "present" som jag inte bett om och nu känns det som jag måste ge tillbaka något och jag är inte alls en sån person som köper spontana presenter. Och plötsligt blir det en press på umgänget som jag inte alls vill ha.

 

[Björk]

Just pengar hade jag tyckt kändes konstigt att ta emot från en kompis.

Om jag fick en massa pengar (läs: vann flera miljoner) så skulle jag bjussa mina föräldrar och min bror med familj på något "rejält". Men sen har jag också en släkting som jag vet har det ganska knapert som jag gärna skulle bjussa på något; där tror jag det skulle kunna kännas mer svårt och ansträngt. Jag tror att jag i det fallet helt enkelt skulle vara ärlig; jag skulle inte ge kontanter, men jag skulle fråga/föreslå att vi t ex åker till IKEA för att handla det hen behöver/vill ha av nya möbler eller om hen önskar få ny teknik eller en bil eller något. En resa; vi två tillsammans; skulle vara det första steget tror jag.

Själv hade jag rätt ont om pengar en period för många år sen och hade då en kompis som var högavlönad och hade det betydligt bättre ställt. Hon frågade ofta mig om jag ville ha t ex nästan nyköpta parfymer (som hon köpt men sen inte tyckte passade henne), kläder som hon skulle rensa ut, dyrare väskor mm. För mig var det aldrig några problem alls med det; vi visste ju båda att hon hade det bättre ekonomiskt än jag och jag var bara glad åt att hon erbjöd mig få saker som hon ändå inte skulle ha kvar. Men pengar; det hade känts väldigt konstigt om hon erbjudit mig. Det var mer "ta- och -ge" i och med att jag ofta ställde upp som chaufför med min lilla bil, hjälpte till med en hel del praktiska saker osv.

 

[lil-sis]

@Karma funderade över konsumtionshets och jag håller med, att tävla med grannar och vänner om det bästa man kan ha är verkligen inget för mig.

Men nu har jag sålt ett hus och fick en liten summa över (hus i värmland är inte så dyra så det är inga miljonsummor vi talar om, men mycket för mig) och jag började fundera över hur jag kan hjälpa vänner att få något de vill ha utan att så att säga skriva det på näsan på dem.
När jag inte hade pengar själv var jag extremt noga med att allt skulle vara rättvist och att ingen skulle bjuda mig på något, verkligen inte. Nu vill jag själv hjälpa mina vänner utan att såra dem, även om de säkert förstår vad jag håller på med så kan de ju inte gärna argumentera om jag får något eget, bra av värde tillbaka? ;-)

En vän som säljer smink köpte jag en stor uppsättning från, femtusen gick det på och hon får hälften.
En annan underbar vännina fick precis en bebis och till henne skickade jag ett jättegrattis och eftersom jag inte visste hennes adress (skyddat boende) så fick hon en tusenlapp till blommor, choklad, champagne eller vad hon vill.

Sånt är ju jättebra!
Hur kan man mer hjälpa vänner utan att de tar illa upp? Det är en sån extremt ny sits för mig, men just därför vill jag hjälpa de få vänner jag faktiskt har. Skulle vilja köpa hö till min hästgranne, men jag tror inte att hon skulle ta emot det, hon har samma stolthet som jag hade (och fortfarande har om man ska vara ärlig, ha ha)

Om du hade kommit över en större summa pengar, hur hade du delat med dig till dina vänner?
Hade de förstått och tagit emot?

Det beror på summan.

Är den stor nog så skulle jag lösa ett och annat bostadslån och köpa minst en bostad åt annan person.

Dvs saker som gör livet lättare på sikt.

Idag så gör jag det jag har råd med. Vissa månader mer, andra betydligt mindre. Exakt vad det är, är olika.

 

[Jadzia]

Men VILL dina vänner ha hjälp på det sättet? Inser du inte att det förändrar balansen i relationen? Oavsett hur väl du menar och hur gärna du vill hjälpa hamnar din vän i ett underläge som hen kanske inte alls vill vara i. Och som påverkar relationen både nu och längre fram i livet. Jag förstår att du känner dig rik nu och vill dela med dig men hjälp man inte har bett om kan kännas väldigt jobbig och kvävande oavsett hur väl du menar.

När jag hjälper tänker jag att personens egna förmågor och behov avgör vad som är en bra hjälp och när den ska ges. Oavsett om det handlar om gåvor, hjälpinsatser, hundvakt, pengar eller ett lyssnande öra. Det stämmer också överens med hur man idag tänker kring bistånd länder emellan - det är mottagarlandet som avgör, inte givarlandets behov av att känna sig god.

Det här har jag väldigt svårt att greppa. Jag förstår faktiskt inte ens vad ni pratar om. Vilken balans?
Spelar det någon roll vem som ger mest?
I min värld gör det inte det. Om jag har något som jag inte behöver, men som min vän behöver eller vill ha är det fullständigt självklart, i min värld, att vännen ska få det. Jag förväntar mig heller inget tillbaka. Jag är total kommunist i mina vänskapsrelationer. Från var och en efter förmåga och åt var och en efter behov. Till exempel, om jag hade några hundratusen över och en vän hade en sjukt risig bil men inte råd att köpa en ny skulle jag lätt kunna ge denne en bättre bil. Why not liksom. Jag har mer pengar än vad som behövs och vännen behöver en ny bil. Problem solved. Det där med att samla pengar på hög ligger inte för mig. För mig är det inte pengar som ger trygghet.

Nu ställer ju det dock krav på att hålla bekantskapskretsen fri från egoister och snyltare, men sådant brukar lösa sig självt.

 

[Jadzia]

Jag har en vän som har gott om pengar. Det märks inte egentligen eftersom hen inte lever något flott liv. Men det finns gamla pengar i familjen.

Hen har gett mig gåvor som är guldkanter. Ett par konstverk jag uppskattar väldigt, bl.a. När vi fikar eller äter ihop får jag sällan betala. Jag har lärt mig att leva med det, men det stör.

Tycker @Lejonelle har en väldigt bra point. Vännerna kanske inte VILL ha det du vill ge? Jag har inte varit bekväm med min väns generositet. Speciellt inte i de perioder när jag haft det väldigt knapert. Skillnaden mellan oss har blivit för stor.

Det finns inga regler om att livet ska vara rättvist. Den som har behöver inte ge till andra.
Det är väldigt lätt att det blir nedlåtande och förändrar vänskapen.

Jag hade INTE delat med mig på det sättet, inte ens om det handlat om många miljoner. Jag hade bjudit generöst, fixat och arrangerat. Men inte gett saker eller rena penningsummor. Inte av snålhet utan för att jag vet hur det är att få av en som har mycket. Det är ingen rolig upplevelse. Det gör mig mindre.

Jag har varit oändligt mycket mer tacksam för att bli inviterad i sammanhang dit jag annars inte kommit, presenterats för intressanta personer jag inte mött på annat sätt. Etc.

Generositet som inte innefattar pengar är jag mycket bekvämare med.

Det här förstår jag inte heller. Hur kan det göra dig mindre?
Om jag behöver pengar och någon vill ge mig, tack och bock. Det påverkar inte mitt värde som person och jag känner mig inte i underläge. En gåva är en gåva och ger inga skyldigheter.

 

[tanten]

Det här har jag väldigt svårt att greppa. Jag förstår faktiskt inte ens vad ni pratar om. Vilken balans?
Spelar det någon roll vem som ger mest?
...
Nu ställer ju det dock krav på att hålla bekantskapskretsen fri från egoister och snyltare, men sådant brukar lösa sig självt.

Tror du har en rätt ovanlig bekantskapskrets?
Eller så är ni ganska lika allihop. Dvs det finns inga radikala skillnader i ekonomi?

Men i en bekantskapskrets där några är miljonärer, några lever på soc, andra är långtidssjukskrivna, någon har ett välbetalt toppjobb - där är det svårare. Tror jag.

Det ÄR enklare om givandet varierar. Men om det är som i mitt fall men min vän som är helt obekymrad ekonomiskt och jag levt på existensminimum många år. Där är det skillnad. Jag har alltid varit den som tagit emot och hen har alltid varit den som gett. Jag har aldrig under våra 20 år tillsammans fått bjuda henom på lunchen. Äter vi ihop betalar vi var för sig (sällsynt) eller så betalar hen.
Jag älskar min vän och har lärt mig acceptera att hen ger av kärlek men visst känns det konstigt.

 

[Jadzia]

Tror du har en rätt ovanlig bekantskapskrets?
Eller så är ni ganska lika allihop. Dvs det finns inga radikala skillnader i ekonomi?

Men i en bekantskapskrets där några är miljonärer, några lever på soc, andra är långtidssjukskrivna, någon har ett välbetalt toppjobb - där är det svårare. Tror jag.

Det ÄR enklare om givandet varierar. Men om det är som i mitt fall men min vän som är helt obekymrad ekonomiskt och jag levt på existensminimum många år. Där är det skillnad. Jag har alltid varit den som tagit emot och hen har alltid varit den som gett. Jag har aldrig under våra 20 år tillsammans fått bjuda henom på lunchen. Äter vi ihop betalar vi var för sig (sällsynt) eller så betalar hen.
Jag älskar min vän och har lärt mig acceptera att hen ger av kärlek men visst känns det konstigt.

Vi är inte speciellt homogena. Några tjänar riktigt bra, andra lever på soc. Jag kan heller inte tala för hur mina vänner beter sig mot varandra, utan bara hur jag förhåller mig till dem. För min del anser jag att det jämnar ut sig på ett eller annat vis. Min ena vän som har det riktigt tight ger mig det bästa emotionella stödet som finns. Att betala luncher är därmed nada att orda om. Var och en ger vad de kan i en relation. Att just pengar ska ha en särställning är ett koncept jag har mycket svårt för.

Sedan ser jag det också som att sprida glädjen. Vinner jag massor med pengar ger jag gärna bort. Jag hade tur, nu har du också tur och så firar vi allihop.

Om man däremot inte vill ta emot så lägger jag ingen värdering i det heller. Bara undra varför man gör livet jobbigare än nödvändigt. Skulle man dock bli förolämpad eller förnärmad över att ha fått erbjudandet, då skulle jag undra var det slagit slint.

Min nuvarande inställning kan bero på att jag stått och stirrat i avgrunden och då fått hjälp från det mest oväntade håll. Hjälp utan några som helst förpliktelser. Kanske ägnar jag mig bara åt pay-it-forward.

 

[tanten]

Det här förstår jag inte heller. Hur kan det göra dig mindre?
...
Om jag behöver pengar och någon vill ge mig, tack och bock. Det påverkar inte mitt värde som person och jag känner mig inte i underläge. En gåva är en gåva och ger inga skyldigheter.

OK.
Vi är helt enkelt olika.

Jag hade INTE klarat att FÅ pengar. Jag är extremt noga med småskulder. Om så bara en femkrona. De flesta runt mig är likadana.

Men ett tack i form av en liten gåva är uppskattat. Minns när jag lånade ut mynt till kafeautomaten för länge sedan. Fick tillbaka dagen därpå tillsammans med en bunt servetter som hade en klurig tvist i trycket. Det var lite humor i det och jag blev jätteglad. Glädjen låg i omtanken.

Jag är inte snål. Jag har gett småpengar i kassakön om det varit ont om växel och den som står framför inte haft mynt. Jag ger till tiggare emellanåt. jag köper presenter till dem jag tycker om. Det finns alltid mat och fika i mitt hem för oväntade besök.

För mig är det skillnad mellan att sätta sig vid ett bord och delta i vänners måltid - mot att vännen betalar min middag på restaurangen.

 

[Emale]

Hade jag vunnit typ 300 000 hade jag inte delat med mig alls... Bor i Sthlm och här är det minimum för en kontantinsats till en etta strax utanför stan typ. Skulle jag ha lite mer än 15% i en insats till en lägenhet hade det varit toppen att kunna minska lånedelen. Hade jag vunnit 2 miljoner hade jag resonerat ungefär likadant fast gett mamma några hundra till bostad. Hade jag vunnit ännu mer hade mormor och morfar fått en resa. Vänner kan jag i dagsläget bjuda på ett glas vin eller en fika i dagsläget, hade nog inte bjudit så mycket mer. Men jag har inte så många fattiga vänner utan de flesta har det bättre ställt än mig, ingen har det direkt dåligt.

Du får förstås göra som du vill, men jag skulle råda dig att spara den del av pengarna du inte tycker dig behöva till dina barn. Du tänker så fint men att sprida ut pengar i många bäckar små till vänner tror jag ger mindre nytta än att spara en större summa till barnen. Jag säger det med tanke på att du själv säger att det inte är en jättestor summa men att det är mycket pengar för dig. Då tycker jag att du ska unna dig själv eller dina barn att få nytta av pengarna.

 

[Philosophia]

Det här har jag väldigt svårt att greppa. Jag förstår faktiskt inte ens vad ni pratar om. Vilken balans?
Spelar det någon roll vem som ger mest?
I min värld gör det inte det. Om jag har något som jag inte behöver, men som min vän behöver eller vill ha är det fullständigt självklart, i min värld, att vännen ska få det. Jag förväntar mig heller inget tillbaka. Jag är total kommunist i mina vänskapsrelationer. Från var och en efter förmåga och åt var och en efter behov. Till exempel, om jag hade några hundratusen över och en vän hade en sjukt risig bil men inte råd att köpa en ny skulle jag lätt kunna ge denne en bättre bil. Why not liksom. Jag har mer pengar än vad som behövs och vännen behöver en ny bil. Problem solved. Det där med att samla pengar på hög ligger inte för mig. För mig är det inte pengar som ger trygghet.

Nu ställer ju det dock krav på att hålla bekantskapskretsen fri från egoister och snyltare, men sådant brukar lösa sig självt.

Det finns en hel del socialantropologisk och sociologisk forskning om gåvor som ett socialt fenomen som behandlar vilka förväntningar gåvor omgärdas av. Marcel Mauss menar t.ex. att gåvor (i de flesta kulturer) i princip alltid är förenade med en tanke om reciprocitet, dvs. att gåvan ska återgäldas.

Återgäldandet (och heller inte gåvan) behöver inte vara ekonomiskt, utan det kan handla om att man ger tillbaka i form av en tjänst eller att man finns där när en vän är i behöv av stöd. "Var och en efter förmåga" som du själv skriver. Risken när någon ger mycket pengar eller ger mycket av sin egen tid till någon som har väldigt begränsade resurser när det kommer till att ge tillbaka är dock att den senare hamnar i underläge och riskerar att ses som snål eller otacksam (en snyltare!). Jag tycker att jag ofta läser om det här på Buke. Folk beskriver hur det hjälper till att skjutsa vänner, hjälper till med praktiska saker osv, men att de nu har tröttnat eftersom att de aldrig får något tillbaka. Det är, tycker jag, ett exempel på när det har blivit en obalans i givandet.

 

[nickan1]

@Dresden först hade jag på något sätt tryggat framtiden för mig själv t.ex. satt av en rejäl slant till framtida oväntade utgifter eller perioder med liten inkomst. Sen hade jag sett över hur min pension blir och investerat i fonder eller liknande som man kan ha när det är knapert, pensionen blir lägre än de flesta är medvetna om. Hade aldrig startat något traditionellt pensionsspar där jag inte kan ta ut pengarna innan 65 utom i extrema fall för tänk om jag blir sjuk.

Sen hade jag hellre än att ge vänner saker (jo kanske bjudit på middag eller liknande) gett till verkligen behövande. Där får man ju tänka själv vad man vill ge till men nån slags välgörenhet hade det blivit för min del, kanske till hemlösa i Sverige i mitt fall. Jag ser det som så att så länge mina vänner har mat på bordet, tak över huvudet och varma kläder så klarar de sig bra själva. Möjligt att nån i min omgivning hade fått en gåva om jag visste att de verkligen behövde det och vill ta emot det men merparten av pengarna hade inte gått till såna gåvor för mig.

 

[Lejonelle]

Om jag har något som jag inte behöver, men som min vän behöver eller vill ha är det fullständigt självklart, i min värld, att vännen ska få det. Jag förväntar mig heller inget tillbaka.

Om jag har något min vän vill ha ger jag väldigt gärna bort det också. Obalansen uppstår när det inte längre handlar om vad min vän vill ha, utan att behovet att ge blir det viktiga. Det är roligt att ge, man känner sig god och gillar sig själv. Den känslan kan man bli hög på. Men det är inte alltid lika roligt att ta emot hjälp, även om man skulle behöva det. Personen kanske har en annan lösning på sitt problem och det måste hen få välja själv. Även när jag tycker att lösningen inte är något vidare.. för det är ju inte mig det handlar om utan den andre personen.

 

[Jadzia]

Om jag har något min vän vill ha ger jag väldigt gärna bort det också. Obalansen uppstår när det inte längre handlar om vad min vän vill ha, utan att behovet att ge blir det viktiga. Det är roligt att ge, man känner sig god och gillar sig själv. Den känslan kan man bli hög på. Men det är inte alltid lika roligt att ta emot hjälp, även om man skulle behöva det. Personen kanske har en annan lösning på sitt problem och det måste hen få välja själv. Även när jag tycker att lösningen inte är något vidare.. för det är ju inte mig det handlar om utan den andre personen.

Jag förstår det teoretiska resonemanget, men varför människor får dessa känslor och varför de känner sig underlägsna är fortfarande en gåta. Det är som i Big Bang Theory i the financial permeability när Penny motvilligt lånar pengar av Sheldon. Jag förstår helt hur han tänker, men är inte med på hennes reaktion.

Det finns vissa sociala koder och fenomen jag helt enkelt inte greppar. Detta är ett av dem.