-KL-
Upp som en sol, ner som en pannkaka... så känns livet just nu. Min lilla solstråle Duna befinner sig på Evidensia kliniken i Helsingborg sen i måndags... det var en sådan underbar sommar dag och jag skulle flytta henne från betet till ett annat bete där hon skulle få träffa sina nya hästkompisar i det nya stallet. Jag har äntligen hittat en bra lösdrift åt min fina tjej och jag lovade henne att hon aldrig mer skulle behöva stå på box vilket inte riktigt är hennes grej.
Men vi kom aldrig fram
man tror inte det är sant att transportgolv kan brista men de kan de. Vårt släp är en modell äldre men vi har ändå lyft på gummimattan emellanåt och kollat över golvet. Trots det hade vi missat ett litet murket område i kanten, något som fick fruktansvärda konsekvenser. Precis när vi skulle svänga in på vägen mot nya stallet brakar det till i släpet. Duna står alltid 100% still vid transport så vi stannade på ett ögonblick. Duna hade parerat svängen genom att bredda bak och hennes vänster bakben hade gått genom golvet och hon satt fast mellan två bjälkar i chassit och det sprutade blod.. Kort där efter släpte golvet ännu mer och hon rasade igenom med benet och höll på att kvävas på frambommen i samma veva. Allt gick väldigt fort! På nolltid fick vi loss bommen, mellanväggen, bakbommarna ja varenda inredning. Duna lade sig ner hjälplöst med huvudet i min famn. Under tiden hade några byggarbetare stannat, de pratade polska så vet inte riktigt vad de sa men tillsammans med min sambo lyckades de bända isär bjälkarna i chassit hon fastnat i och få loss henne sam hissa upp den murkna sidan av släpet med domkraft. Någon annan hade stannat och hjälpte till att lägga ett snabbt tryckförband av palestinasjalar och allt möjligt. Mitt i paniken hade jag lyckats ringa veterinären... mest för att hon skulle få lida kortast möjliga tid... men nu fick jag ringa upp och säga att hästen stod upp och att hon skulle köra till stallet istället. Ett första litet hopp.
De nya stallägarna är helt fantastiska och kom och hämtade oss med lastbil som min älskade underbara häst gick rakt på utan att tveka. Veterinären kom ut och gjorde en första sårtvätt och lade ett bättre förband. Duna var djupt chokad och jag tror det är första gången jag lagt fleecetäcke på en häst en varm sommardag. Sen bar det av 25 långa mil till Helsingborg. Måste än en gång säga att vår nya stallägare är fantastisk som tyckte vi var för chokade för att köra själva och körde lastbil hela vägen dit trots att vi inte var där förrän mitt i natten.
Diagnosen är infekterad hovled och rejält mosad kronrand. Hon opererades i tisdags då det spolade ur leden under narkos och försökte lappa ihop kronranden. Hon får antibiotika intravinöst och pencillin. Benet är gipsat under hoven och upp över knäet... hon är som sagt inte så bra på det där med att stå på box så de tyckte det var lika bra att gipsa för att fixera det. Nu 3 dagar efter operationen har hon peppar peppar ingen feber, haltar inte mer än för gipset och allmäntillståndet är bra. Mitt i allt har vi trots allt otroligt mycket tur med hur fort allt gick och hur bra vård hon har fått. Samtidigt vet jag hur snabbt det kan vända och i ärlighetens namn vågar jag inte hoppas på något alls. Jag vill bara att någon ska säga att allt kommer bli bra
Målet just nu är inte att hon ska bli ridhäst igen utan vi satsar på att hon ska kunna leva ett liv utan smärta. Lyckas de med det är jag oändligt tacksam! Hon är så mycket mer än en häst för mig, efter 9 år tillsammans vet man allt om varandra. Vet inte vart jag ska ta vägen om det här inte slutar bra
Försöker hålla humöret uppe för min prinsessa och hälsa på henne så ofta jag kan, till och med trimmat manen på henne kan inte låta henne stå där och sjunka ihop och se ovårdad ut. Vi måste klara det här!
//Pink
(Varning för bildbomb 
