Sonen nyps och rivs,hjälp!

[Fibusen]

Första och enda barnet,är 2 år gammal. För några månader så började han bitas,men det slutade snabbt,tack och lov! Det kom bara vid lek och mys,och det räckte att jag sa aj,tog tag i han så vi fick ögonkontakt och jag förklarade att man får inte bitas,och att det gör ont,då kollade han lite oroligt,sen fick lutade han huvudet mot mig och sa "mmmmm",och sen var det bra. Detta bitande upphörde helt på ett par veckor.

Men detta nypande rår jag inte på! Jag gjorde samma sak,berättade att det gör ont,och man gör inte så. Nu får jag antinget ett till nyp,eller ett "hånskratt" tillbaka.

Jag bryter direkt, men det hjälper inte. Som idag satt vi i soffan,han kastade nappen på golvet,sen pekade som att jag skulle plocka upp den,jag vägrar och säger att det får han göra själv,han börjar gnällgråta,sen kommer ett vrål och ett ordentligt nyp i armen.

Jag tar tag i händerna och säger att så gör man inte! Han tar loss ena handen och nyper mig under hakan ännu hårdare,jag bryter igen,säger nej osv och tar ner han på soffan och säger att då får du inte sitta här med oss. Han river till över benet på mig och skriker till,jag säger åt han igen och även att han får gå ut ur rummet. Lyfter ut han medans han vevar med armar och ben och gallskriker. Jag går in och sätter mig i soffan igen,han kommer farandes efter och grinar,nu är han inge elak alls längre,utan vill att jag ska ta upp honom. Jag säger lugnt åt han att han varit dum och därför inte får sitta i soffan,han störttjuter,grinar och hostar,jag ignorerar tills han lugnat sig,när han slutat gråta och skrika hysteriskt så tar jag upp han igen och säger att han ska lyssna vad jag säger,att man INTE får nypas eller rivas,och han sitter nästan och hyperventilera för att han gråtit så hysteriskt. Allt som allt tog detta kanske 10 min.

Vad ska jag göra annorlunda? Vad gör jag för fel? För även om jag gör så här så kommer han säkerligen nypass igen. Idag var det verkligen extremfall,och det har eskalerat.

Ibland börjar det med att han inte vill klä på sig,inte vill följa med,inte får som han vill osv.

Idag är första dagen jag lyfte ut han från rummet,kan det ha blivit värre av det nu? Vad är nästa steg?

Och när kan jag plocka upp han? Kändes fruktansvärt att sitta och ignorera så länge när han gråter och hostar så han nästan kräks? Ska man vänta tills han lugnat sig,eller ska jag ta upp han tidigare när han visar att han är ledsen och vill upp?

Han säger inte många ord än,så jag tror han är frustrerad att inte få fram vad han vill många ggr också.

Kan BVC hjälpa till med sånt här? Jag vet inte alls längre hur jag ska bryta det här.... Känner mig verkligen urusel hur jag än gör!

 

[Amha]

Hm. Det första jag reagerade på när jag läste var att när barnet kom tillbaka och ville komma upp i soffan var att du återigen markerade att han varit dum. Jag hade i det läget velat låta honom vara med för jag tror inte att det var helt klart för honom varför han inte fick komma upp när han inte skulle nypas längre. Sen har jag en fundering som jag själv inte är klar med så att säga. Det är om det är mest korrekt att ta bort barnet eller att själv gå iväg. Vågskålen lutar mer åt att jag själv hade valt att gå iväg för att det markerar i min hjärna mer att jag vill inte umgås med någon som nyps i stället för att utesluta barnet.

Angående början på situationen du nämnde, har du provat att rätta med "klappa fint" eller liknande och berömt "snäll" beröring och talat om hur mysigt det är innan du blir irriterad? Ibland, eller oftast, upplever jag att det är lättare att rätta än att fya. Det kan ju vara att du säger "aj, inte nypas. Klappa fint i stället" eller hur många ord han orkar lyssna till i ett svep.

Bvc kan hjälpa till att stötta och komma med förslag om du behöver. Annars vet de med säkerhet var du ska vända dig för att få hjälpen du behöver.

 

[Fibusen]

Att säga något bra efter har jag försökt,gick inte alls. Så då Nej,man får inte nypas,för det gör jätte ont. Du får kramas istället!" Det funkade på bitningarna,då kramades vi direkt då,men jag upplever inte att han var frustrerad när han bet,utan det kom när han var glad/ när vi myste. Nu är det när han blir arg/frustrerad,och det funkar inte då. Han blir bara ännu argare.

Att jag lämnar har jag också försökt,och han blir helt hysterisk då,gråter och drar i mig och skriker maaaammaaa! Då blir han verkligen helt förkrossad!

Glömde nämna i första inläggget att han är väldigt mammig för tillfället,jag kan inte ens gå in på toa utan att han står utanför och grinar,ska jag ut och kissa valpen så grinar han,går jag upp på övervåningen så grinar han. Men det är bara mig han nyper också. När jag ska åka iväg till tex jobbet så grinar han hysteriskt, men maken säger att han lugnar sig så gott som direkt iaf.

Att ta upp han direkt var det jag funderade på om jag skulle gjort istället,men frågan är om han verkligen förstått att han gjort fel om han nyper,nyper,rivs, jag tar ut han från rummet,sen får han komma upp i knät och bli tröstas 5 sek senare? Var väll ungefär det det tog för han att springa till mig igen om ens det.

Dock så vill jag ju verkligen inte att det ska behöva ta sån här tid det tog idag,jag kände mig hemsk! Men jag visste inte om det var så klokt att bryta mitt i utbrottet,gick en då inteatt prata med han då.

Han nyps så hårt så jag är full med blåmärken, så det är inte lite tjuvnyp bara. Han går på dagis någon dag i veckan,men där är han lugn och sitter gärna och observerar lite innan han själv kommer igång. Dock så har dom en som nyps,men den har aldrig nypt våran son,men jag gissar att han kanske fått det därifrån?

 

[Lamborghini]

Är gråten värre än nypandet tycker du? Håll fast vid din metod, ge inte vika förrän han slutar. Prata när han lugnat ned sig. Kramar o mys när han beter sig som han ska efter utbrott. Vilket du verkar göra! Han kommer upptäcka att det är trevligare att sköta sig. Var envis och konsekvent. Svårt jag vet men som sagt, att göra illa sin mamma är inte okej.

 

[Lamborghini]

Edit: Din metod du nu väljer att gå vidare med!

Tycker du ska säga till mer ordentligt, ändra tonläge. Skrik givetvis inte, behöver jag nog inte ens förtydliga...

När man lär sitt barn som springer ut i vägen att det är livsfarligt så förklarar man inte det på ett lugnt och metodiskt sätt. Då skräms man! För det där gör du inte om.

 

[snna]

Jag skulle inte säga åt en 2-åring att hen är dum, och att ignorera en sådan liten känns inte heller rätt, för den utför denna handling av en orsak, och ren elakhet tror jag inte så små barn besitter.

Som deathslyna skrev ovan så tror jag mer på att avlägsna sig själv från situtionen om det inte fungerar att prata eller avleda barnet på annat vis.

 

[TinyWiny]

Oavsett varför ett barn gråter, är arg eller besviken så ska hen alltid alltid alltid bli tröstad! Att ignorera innebär att bli utesluten ur flocken och ett barn vet instinktivt att det innebär döden. Man ger alltså barnet dödsångest när man ignorerar det och det tror jag inte att någon förälder vill.

Det är jättesvårt när barn nyps, bits, sparkas, slåss eller rivs men det enda man kan göra är att vara konsekvent och alltid direkt ta bort barnet när hen gör så och sen att det är bra direkt sekunden efter att hen har slutat. Ett barn kommer inte ihåg två minuter senare varför du är arg för hen har redan gått vidare och att då dra upp en förklaring till varför du gör som du gör förvirrar bara barnet.
Det är en jobbig tid när barn håller på så men det är för att testa vad som händer när de gör olika saker som det gör så. De gör helt enkelt så för att vidga sin världsbild och vem är då bättre att testa på än den person som står dem närmast? Han vill ha bekräftelse på vad som är rätt och fel och när det då blir som idag att han blir så fruktansvärt ledsen för att du ignorerar honom så kommer inte budskapet fram. Han hade redan glömt att han hade gjort något när du började ignorera honom så han kopplar inte ihop nypandet med att du börjar ignorera honom. Han lärde sig alltså ingenting idag mer än att mamma ibland ignorerar och att det känns jättehemskt när mamma gör så och det är det ju ingen vits att lära barnen.

Nästa gång han gör så säg att han inte får göra så för att det gör ont och lyft bort honom en bit och säg att han får sitta nära dig om han låter bli att nypas. Nyps han igen så upprepa igen och igen och igen. Vissa saker behöver barn testa massor med gånger innan de förstår medans andra saker går in direkt. Det kan vara en så enkel sak som att det känns lustigt eller skönt i fingrarna att nypas och att det är därför han upprepar om och om igen. Men det kommer att gå över. Jag lovar att han inte kommer fortsätta nypas resten av sitt liv. Om du visar och förklarar på ett bra sätt att han inte får göra så så kommer det att gå över fortare.

Lycka till!

 

[Energi]

I den situationen du beskriver, att du inte vill ta upp nappen åt honom, får jag känslan av att hen blir ledsen/arg men kan inte uttrycka det.
Jag skulle nog ha plockat upp nappen, men gör jag inte det skulle jag bekräfta hens känsla. "Oj vad du blev ledsen/arg. Så blir det ibland, vad jobbigt för dig"

Fortsätt markera att en inte får bitas/rivas/nypas. "Nej, mamma får ont när du gör så, du kan klappa i stället"

Dessutom skulle jag, när barnet kommer tillbaka och är ledset och vill ha tröst, trösta!

 

[trazel]

Åh, det kunde ha varit jag som skrev det där! Bortsett från att han är andra barnet och är mest elak mot storebrorsan...

Jag gör precis som du. Bryter så fort som möjligt, berättar att han inte kan göra så för att det gör ont och tar handgripligen honom ur situationen. Sen är jag inte säker på att det är rätt, något nytt måste jag väl hitta på för det har inte förbättrats nämnvärt på flera månader. Det känns som att det är för att det är lättare för honom att uttrycka sig så, men han KAN prata och gör sig förstådd till de som hör ordentligt. Jag har ingen aning om vad som är rätt eller fel egentligen, utan gör som det känns rätt just då.

 

[trazel]

Just ja, jag tycker att det är fel att ignorera ett barn. Vi har haft väldiga diskussioner om det här hemma eftersom sambon gärna sätter in barnet i hans rum när han gjort något dumt. De hinner liksom glömma varför de hamnat i situationen innan du lämnat den.

Edit: såg nu att @TinyWiny svarat väldigt bra.

 

[westernsuzie]

Min dotter är också snart två och kan också nypas eller slåss emellanåt. Hon saknar totalt impulskontroll (vilket jag misstänker typ alla barn i den åldern gör) så när hon blir arg är reaktionen att slå till eller nypa. Sen är det nog rätt kul när mamma eller pappa skriker "AJ!" och hoppar till också Jag ser det emellertid inte som något jätteproblem utan tänker att hon är som en väldigt ung unghäst som man vänligt men bestämt måste påminna gång på gång på gång, och att såna här saker till rätt stor del kommer att försvinna automatiskt när hon blir större och vettigare (och när man har påmint så där 15 miljoner gånger...)

Jag brukar också göra något liknande som du, typ förklara att det inte är okej och gör ont. Sen är jag noga att tala om vad man ska göra istället, typ "Klappa fint i stället, så här, det tycker mamma om" och sen klappa henne försiktigt på kinden eller ta hennes hand och klappa fint på min kind. Fråga "Kan Ellie klappa mamma fint?" och då vill hon såklart visa att hon kan och klappar fint själv och får massor med beröm, kramar och gos.

Jag har också märkt att ibland när hon vägrar göra något eller gör något hon inte får är det bättre att göra det till en lek och till exempel leka att Mamma Katt kommer och borstar hennes tänder, eller att hon är en jättegosig liten Bäbä som vill ligga hos mamma och gosa (tills hon somnar hehe... ) osv istället för att ge sig in i förklaringar om varför man ska göra si och inte göra så. Tror helt enkelt att hon inte bryr sig så himla mycket om att man måååste sova, annars är man jättetrött nästa dag osv. Skitjobbigt emellanåt att hitta på lekar om typ allt, men saker som annars blir bråk och skrik går ju helt oväntat smidigt på det sättet så det är ofta värt det!

 

[TinyWiny]

Att hitta på lekar var mitt sätt att få med mig barnen på i stort sett allt när de var små så jag håller helt med dig @westernsuzie . Mina barn hade t ex en period då de absolut inte skulle äta kött och eftersom jag är vegetarian så såg de ju att jag inte åt det heller och då ville de ännu mindre äta kött. Det hade väl inte varit något problem om de hade valt det vegetariska alternativet istället men det gillade inte det vegetariska alternativet heller. Då ställde jag helt sonika ner tallrikarna på golvet och ropade på björnarna eller tigrarna och då kom de små björnarna eller tigrarna och slet köttet i stycken och åt så det stod härliga till Folk tyckte att jag var helt dum i huvudet som lät barnen äta på golvet medans jag ansåg att en trevlig och lättsam matmiljö utan tjat och att de åt var det viktiga. Jag var också helt övertygad om att jag inte skulle behöva ställa ner tallriken på golvet när de blev vuxna och det har jag självklart inte behövt göra heller De lärde sig att äta fint med kniv och gaffel ändå och de åt alltid fint när vi var någon annanstans än hemma. Då visste de att de skulle uppföra sig och gjorde det också.

För ett barn är lek att lära och att få med sig barnen genom att stimulera deras fantasi är så mycket enklare och roligare än att förklara i all evighet eller försöka tvinga dem till något de inte vill. Mina barn minns än idag städlekar och annat och hur kul vi hade när vi städade istället för att tycka att det var tråkigt och något nödvändigt ont. Visst tog det lite längre tid men det var det helt klart värt

 

[ako]

Ta upp barnet när han är ledsen oavsett!!! Han är bara 2 år!

 

[Sol]

Jag brukar försöka gå iväg för att markera att jag inte vill vara med när barnet nyps/slåss/rivs/biter/sparkar eller vad det nu kan vara. Ju mindre barnet är ju kortare stunder är man borta. När man kommer tillbaka gör man omtag, blir man nypen igen går man.

 

[Cocos]

En fråga.. är det verkligen en bra ide att lämna barnet/gå iväg för att markera att hen gjort fel? Tänker att barnet då kopplar ihop mamma går=straff/negativt. Tror inte barnet då att när man lämnar hen hos tex barnvakt så är det för hen varit dum och mamma är arg? Jag har alltid tänkt att det är bättre att ignorera, typ vända sig om eller bara flytta sig utom räckhåll.
Min dotter är än sålänge bara 6 veckor men började inse nu att jag har rätt dålig koll på olika typer av uppfostran.

 

[Lamborghini]

En fråga.. är det verkligen en bra ide att lämna barnet/gå iväg för att markera att hen gjort fel? Tänker att barnet då kopplar ihop mamma går=straff/negativt. Tror inte barnet då att när man lämnar hen hos tex barnvakt så är det för hen varit dum och mamma är arg? Jag har alltid tänkt att det är bättre att ignorera, typ vända sig om eller bara flytta sig utom räckhåll.
Min dotter är än sålänge bara 6 veckor men började inse nu att jag har rätt dålig koll på olika typer av uppfostran.

Det har aldrig varit några problem här i alla fall. Har världens raraste son som är hur lätt som helst att hålla på med, lämna på dagis osv.

Han har dock aldrig nypts eller bitits men det har ju funnits några situationer som dykt upp där jag gått ifrån. Viktigt att man blir sams och pratar efter.

Nu har jag en plutt som kunnat prata o förstå tidigt så det är kanske väldigt annorlunda.

 

[Lamborghini]

Vill tillägga att vi haft oerhört få fighter. När han blev större (3-) så kunde han provocera fram ett "sluta nu" (det lilla krävdes) o STÖRTGRÅTA av det o bli förbannad en kort stund. Kanske 1 gång/månad. Lät honom vara det för det kändes verkligen som att en urladdning behövdes. Efter kom han alltid o ville gosa o så pratade vi.

 

[snna]

Fast gå betyder ju inte att barnet blir ensamt. Hen kan ju komma med, bli buren , tröstad osv. Bara att man lämnar situationen.

En fråga.. är det verkligen en bra ide att lämna barnet/gå iväg för att markera att hen gjort fel? Tänker att barnet då kopplar ihop mamma går=straff/negativt. Tror inte barnet då att när man lämnar hen hos tex barnvakt så är det för hen varit dum och mamma är arg? Jag har alltid tänkt att det är bättre att ignorera, typ vända sig om eller bara flytta sig utom räckhåll.
Min dotter är än sålänge bara 6 veckor men började inse nu att jag har rätt dålig koll på olika typer av uppfostran.

 

[snna]

Och prata med en 2-åring tänker jag handlar om att klä barets känslor i ord. Vissa att jag ser hen och bekräfta. Inget annat.

 

[Cocos]

Jag kanske underskattar barnens intelligens. dom förstår kanske skillnaden på gå iväg vid dåligt uppförande och gå iväg för att jobba/handla etc..
Hmmm.. nu fick jag lite att fundera på