Strax innan jag mådde som allra sämst av stress för ett antal år sedan så bestämde jag mig för att börja yoga. Yoga sägs ju vara en bra träningsform mot lite allt möjligt. Prestationsmänniska som jag var så fastnade jag för ashtanga yoga, som sades vara den mest fysiska formen av yoga. Jag hade testat qi-gong, och den typen av långsamhet blev jag alldeles nervös av, så det klarade jag bara inte av. I ashtangayogan kunde jag ta i ordentligt, och det kändes bra.
Så i några terminer yogade jag en gång i veckan. I början så kändes det jättebra – jag fick ett förändrat förhållande till min kropp, kände mig som kär i min kropp (en känsla som garanterat var ny för mig!) och yogan gav mig en härlig känsla av välmående. Men i takt med att min hälsa och kropp blev allt sämre av den stress jag då omedvetet levde i, så kan jag såhär i efterhand se att ashtangayogan var en alldeles för tuff yogaform för mig. Men det fattade ju inte jag då.
Jag gick i en och samma grupp med i stort sett samma deltagare över tiden. I takt med att vi yogat några terminer så ökade deltagarnas kunskaper, och tempot och självständigheten ökade naturligt. Men själv hängde jag inte riktigt med, och jag fattade inte vad som hände med mig utan blev bara nervös och kände mig pressad och värdelös. Dels hade min hjärna lagt ner så pass att jag aldrig lyckades komma ihåg rörelserna, utan var beroende av att ledaren stod och visade exakt i vilken ordning dom skulle utföras, och dels så hade väl mina binjurar blivit totalt utmattade vid det laget, så jag orkade absolut ingenting och borde nog inte ha rört på mig alls i den mest akuta stressohälsa-fasen, för allt min stackars lekamen skrek efter då var vila, vila och vila.
Jag försökte trots allt pressa mig att hänga med i rörelserna, försökte ta i ännu mer för att tvinga min kropp att funka – för det var sån jag var. Min kropp började då att värka under yogapassen. Först litegrann, men när jag inte lyssnade på kroppen började den värka allt mer. Ibland kunde jag inte göra annat än att ligga i barnställningen större delen av passet, för jag kunde inte förmå min kropp att röra på sig. Tillslut började kroppen värka hysteriskt redan i bilen på väg till yogan, och DÅ började jag fatta att det var ohållbart. Jag sa upp mig från yogan. Yogaläraren undrade varför jag slutade, och jag sa att jag förmodligen var alldeles för stressad för jag klarade inte längre av att röra på mig. Yogaläraren stod frågande till detta, då han sa att ”yoga ju är bra mot stress”.
Men han förstod nog inte vilket stadium jag befann mig i....
Efter ett antal år när jag återhämtat mig lite, så kände jag att jag ville ta upp yogan igen. Kroppen hade börjat fungera hjälpligt igen. Eftersom jag har svårt att hitta något yogaställe i närheten av där jag bor nu, så köpte jag en yoga-DVD och tänkte att jag kunde köra lite hemma. Så jag bytte om till yogakläder, plockade fram yogamattan och satte på DVDn. Redan när jag började gå in i ujjayi-andningen så började kroppen värka. När jag hade gjort några solhälsningar och skulle gå in i rörelserna så skrek alla muskler av smärta och jag mådde nästan illa – precis så som kroppen hade reagerat flera år tidigare när jag gick på yogan. Jag blev väldigt förvånad. Tänkte att det var ju lite underligt, avbröt försöket och plockade undan mina grejer. Några dagar senare provade jag igen. Men samma sak hände.
Det verkar som om min kropp har kopplat ihop andningen och yogarörelserna med att jag pressade den långt över dens förmåga när jag mådde som sämst... Som om den minns – ett fysiskt kroppsminne där rörelserna är sammankopplade med ett så stort obehag att kroppen automatiskt går in i smärta... Väldigt konstigt! Men om Pavlovs hundar kunde börja dregla av en ringklocka, så kanske det inte är helt omöjligt att min kropp kan börja smärta av yoga...
I så fall antar jag att jag behöver börja om från början och programmera om kroppen. Börja i korta, korta stunder och göra nånting som ger mig starkt välmående efteråt.
(Låter jobbigt. Är det värt det?...)
Jag har en fundering över att testa någon annan variant av yoga för att se om jag kan komma runt det här på något sätt, men har inte kommit mig för än.
Så himla synd, för jag gillade verkligen yogan!
Så i några terminer yogade jag en gång i veckan. I början så kändes det jättebra – jag fick ett förändrat förhållande till min kropp, kände mig som kär i min kropp (en känsla som garanterat var ny för mig!) och yogan gav mig en härlig känsla av välmående. Men i takt med att min hälsa och kropp blev allt sämre av den stress jag då omedvetet levde i, så kan jag såhär i efterhand se att ashtangayogan var en alldeles för tuff yogaform för mig. Men det fattade ju inte jag då.
Jag gick i en och samma grupp med i stort sett samma deltagare över tiden. I takt med att vi yogat några terminer så ökade deltagarnas kunskaper, och tempot och självständigheten ökade naturligt. Men själv hängde jag inte riktigt med, och jag fattade inte vad som hände med mig utan blev bara nervös och kände mig pressad och värdelös. Dels hade min hjärna lagt ner så pass att jag aldrig lyckades komma ihåg rörelserna, utan var beroende av att ledaren stod och visade exakt i vilken ordning dom skulle utföras, och dels så hade väl mina binjurar blivit totalt utmattade vid det laget, så jag orkade absolut ingenting och borde nog inte ha rört på mig alls i den mest akuta stressohälsa-fasen, för allt min stackars lekamen skrek efter då var vila, vila och vila.
Jag försökte trots allt pressa mig att hänga med i rörelserna, försökte ta i ännu mer för att tvinga min kropp att funka – för det var sån jag var. Min kropp började då att värka under yogapassen. Först litegrann, men när jag inte lyssnade på kroppen började den värka allt mer. Ibland kunde jag inte göra annat än att ligga i barnställningen större delen av passet, för jag kunde inte förmå min kropp att röra på sig. Tillslut började kroppen värka hysteriskt redan i bilen på väg till yogan, och DÅ började jag fatta att det var ohållbart. Jag sa upp mig från yogan. Yogaläraren undrade varför jag slutade, och jag sa att jag förmodligen var alldeles för stressad för jag klarade inte längre av att röra på mig. Yogaläraren stod frågande till detta, då han sa att ”yoga ju är bra mot stress”.
Men han förstod nog inte vilket stadium jag befann mig i....
Efter ett antal år när jag återhämtat mig lite, så kände jag att jag ville ta upp yogan igen. Kroppen hade börjat fungera hjälpligt igen. Eftersom jag har svårt att hitta något yogaställe i närheten av där jag bor nu, så köpte jag en yoga-DVD och tänkte att jag kunde köra lite hemma. Så jag bytte om till yogakläder, plockade fram yogamattan och satte på DVDn. Redan när jag började gå in i ujjayi-andningen så började kroppen värka. När jag hade gjort några solhälsningar och skulle gå in i rörelserna så skrek alla muskler av smärta och jag mådde nästan illa – precis så som kroppen hade reagerat flera år tidigare när jag gick på yogan. Jag blev väldigt förvånad. Tänkte att det var ju lite underligt, avbröt försöket och plockade undan mina grejer. Några dagar senare provade jag igen. Men samma sak hände.
Det verkar som om min kropp har kopplat ihop andningen och yogarörelserna med att jag pressade den långt över dens förmåga när jag mådde som sämst... Som om den minns – ett fysiskt kroppsminne där rörelserna är sammankopplade med ett så stort obehag att kroppen automatiskt går in i smärta... Väldigt konstigt! Men om Pavlovs hundar kunde börja dregla av en ringklocka, så kanske det inte är helt omöjligt att min kropp kan börja smärta av yoga...
I så fall antar jag att jag behöver börja om från början och programmera om kroppen. Börja i korta, korta stunder och göra nånting som ger mig starkt välmående efteråt.
(Låter jobbigt. Är det värt det?...)
Jag har en fundering över att testa någon annan variant av yoga för att se om jag kan komma runt det här på något sätt, men har inte kommit mig för än.
Så himla synd, för jag gillade verkligen yogan!
