- Svar: 7
- Visningar: 1 207
Just nu sitter jag i en helt underbar stuga mitt ute i skogen och bara myser! (Eller ja - jag brottas med en förkylning också och snorar och har tappat rösten, men det får vara en bisak…)
Tänk som det kan bli!
I november skrev jag här i dagboken om att jag vantrivdes i mitt förhållande men inte visste vad jag skulle göra åt saken. En kommentar från Sonic76 var att man ju kunde vara särbo ett tag, och den kommentaren sådde ett frö hos mig, som har legat och grott sedan dess (tack för det!!
).
Det har varit mycket vånda, sorg och smärta på vägen hit (och det är det fortfarande!), men jag lyckades faktiskt hitta en helt underbar stuga att hyra till en kostnad jag hade råd med. Jag tecknade upp mig på en månad, och nu har jag varit här i snart en vecka. Trots mörker, pendlande vinterväder, förkylning och ett okänt hus i ett okänt område, så känns det faktiskt oförskämt underbart att vara här!
Stugan är jättefin! Ljus och fräsch, rymlig och modernt inredd. Varje gång jag kommer hit efter jobbet känner jag mig så välkommen och omhändertagen! Min erfarenhet av nya och okända hus är att det kan ta ett tag innan man känner sig hemma och har vant sig vid allt och slutat hoppa till för alla nya ljud, men konstigt nog har jag inte den känslan alls är. Jag bara landade och stormtrivdes direkt.
Landskapet omkring är helt fantastiskt! Det är ett för mig helt okänt område som jag inte visste fanns, men det består av höga berg och sprickdalar om vartannat väldigt tätt. Själv bor jag på en “sockertoppskulle”, så runt omkring tomten här stupar det brant ner till omgivande smala dalgångar, men på andra sidan dessa sticker det upp ännu högre berg. Åt ett håll ser man en sjö, och promenerar man i området är det uppförsbackar och nerförsbackar och bergväggar och bördiga dalar om vartannat. Det är ett helt fantastiskt landskap!
Det är väldigt lugnt och skönt. För tillfället bor det ingen annan i de andra husen som ligger här på tomten, och jag hoppas att det får förbli så. Nedanför min sockertoppskulle ligger en hästgård, och från en punkt så kan jag se ljusen från den gården. Så helt ensligt är det inte. Men ensamheten här skänker mig på något konstigt sätt trygghet. Det känns bara så enormt skönt. Som att jag är omhändertagen av skogen och landskapet. Det känns som ett väldigt “vänligt” landskap här omkring, och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här!
Jag är förvånad över hur bra det känns att vara här. Det har känts så mysigt att komma hit varje dag efter jobbet och laga mat eller bara göra vad jag vill. Jag som trodde att jag skulle känna mig ensam och olycklig… Men det känns mer som en frihet och befrielse att kunna rå om mig själv helt och hållet. Och bara att få slippa den ständigt närvarande negativiteten, som jag dränks i hemma med min man, är större och härligare än jag trodde. Äntligen finns det plats åt min glädje!....
Samtidigt gör det mig oändligt ledsen. Jag hade på något sätt hoppats på att jag skulle vantrivas, att jag skulle längta tillbaks till min man, att jag skulle känna att jag trots allt hellre ville vara med honom än att sitta själv… Jag hade så mycket och jag hade det så bra. Varför var det tvunget att bli såhär? Jag var en drottning i ett fantastiskt förhållande i ett paradishus vid havet. Jag hade allt. Allt. Ska det verkligen behöva ta slut?
Vi ska gå på familjerådgivning. Har varit en gång redan. Det var bra. Men det gav mig kanske inte direkt något hopp inför framtiden. Inte än i alla fall. Terapeuten ställde frågor om hur vi upplever våra liv just nu och vad vi tyckte var problem, och så fick vi svara på frågorna var och en inför varandra. En insikt fick jag, och det är hur långt det har gått med att det inte känns OK att säga högt vad jag tänker och tycker inför min man. Som att jag ska hålla tyst med det för familjefridens skull. Och han säger ju inte heller vad han tycker i vanliga fall. Det förvånade mig. Jag tycker ändå att jag är en medveten person och en modern kvinna och att vårt förhållande tidigare har varit så himla bra, ändå har vi långsamt långsamt tydligen fastnat i roller jag inte ens var medveten om. Skrämmande.
Min man är förkrossad och förstörd över mitt särboprojekt och vill göra allt för att det ska bli bra igen. Jag vill ju verkligen inte göra honom ledsen, och jag lider av ständiga skuldkänslor och känner mig som en skurk och bödel som inte bara kan vara tyst och glad och nöjd med vårt förhållande. Men jag tycker att han har förändrats sista året. Att han är surare, grinigare, gnälligare, bittrare, ogladare… Jämt och ständigt. Och jag kan bara inte leva med det. Själv säger han sig inte på något minsta sätt vara medveten om någon sådan förändring. Jag har försökt ta upp det med honom tidigare, men då har han bara kastat tillbaks det på mig - att det är jag som är sur och grinig. Vilket har gjort mig förvirrad och fått mig att tvivla på vad som är sant eller ej. Det sköna är att jag har fått bekräftat från ett par personer till i vår omgivning att de tycker att han har förändrats. Egentligen gillar jag inte bekräftelsebehov, men i det här fallet var den bekräftelsen enormt värdefull för mig!
Det allra svåraste är dock att han säger sig inte själv se eller uppleva problemet. Och det är det jag har hängt upp mig på. Den huvudsakliga orsaken till att jag inte trivs i vårt förhållande längre är att jag tycker att han har förändrats, att han känns olycklig och oglad och att han fullkomligt dränker mig i negativitet. Men om det inte är något han själv är medveten om - ens om han försöker tänka efter - kommer det i så fall någonsin att gå att lösa?...
Det känns oändligt tungt just nu. Oändligt.
Tänk som det kan bli!
I november skrev jag här i dagboken om att jag vantrivdes i mitt förhållande men inte visste vad jag skulle göra åt saken. En kommentar från Sonic76 var att man ju kunde vara särbo ett tag, och den kommentaren sådde ett frö hos mig, som har legat och grott sedan dess (tack för det!!
).Det har varit mycket vånda, sorg och smärta på vägen hit (och det är det fortfarande!), men jag lyckades faktiskt hitta en helt underbar stuga att hyra till en kostnad jag hade råd med. Jag tecknade upp mig på en månad, och nu har jag varit här i snart en vecka. Trots mörker, pendlande vinterväder, förkylning och ett okänt hus i ett okänt område, så känns det faktiskt oförskämt underbart att vara här!
Stugan är jättefin! Ljus och fräsch, rymlig och modernt inredd. Varje gång jag kommer hit efter jobbet känner jag mig så välkommen och omhändertagen! Min erfarenhet av nya och okända hus är att det kan ta ett tag innan man känner sig hemma och har vant sig vid allt och slutat hoppa till för alla nya ljud, men konstigt nog har jag inte den känslan alls är. Jag bara landade och stormtrivdes direkt.
Landskapet omkring är helt fantastiskt! Det är ett för mig helt okänt område som jag inte visste fanns, men det består av höga berg och sprickdalar om vartannat väldigt tätt. Själv bor jag på en “sockertoppskulle”, så runt omkring tomten här stupar det brant ner till omgivande smala dalgångar, men på andra sidan dessa sticker det upp ännu högre berg. Åt ett håll ser man en sjö, och promenerar man i området är det uppförsbackar och nerförsbackar och bergväggar och bördiga dalar om vartannat. Det är ett helt fantastiskt landskap!
Det är väldigt lugnt och skönt. För tillfället bor det ingen annan i de andra husen som ligger här på tomten, och jag hoppas att det får förbli så. Nedanför min sockertoppskulle ligger en hästgård, och från en punkt så kan jag se ljusen från den gården. Så helt ensligt är det inte. Men ensamheten här skänker mig på något konstigt sätt trygghet. Det känns bara så enormt skönt. Som att jag är omhändertagen av skogen och landskapet. Det känns som ett väldigt “vänligt” landskap här omkring, och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här!
Jag är förvånad över hur bra det känns att vara här. Det har känts så mysigt att komma hit varje dag efter jobbet och laga mat eller bara göra vad jag vill. Jag som trodde att jag skulle känna mig ensam och olycklig… Men det känns mer som en frihet och befrielse att kunna rå om mig själv helt och hållet. Och bara att få slippa den ständigt närvarande negativiteten, som jag dränks i hemma med min man, är större och härligare än jag trodde. Äntligen finns det plats åt min glädje!....
Samtidigt gör det mig oändligt ledsen. Jag hade på något sätt hoppats på att jag skulle vantrivas, att jag skulle längta tillbaks till min man, att jag skulle känna att jag trots allt hellre ville vara med honom än att sitta själv… Jag hade så mycket och jag hade det så bra. Varför var det tvunget att bli såhär? Jag var en drottning i ett fantastiskt förhållande i ett paradishus vid havet. Jag hade allt. Allt. Ska det verkligen behöva ta slut?
Vi ska gå på familjerådgivning. Har varit en gång redan. Det var bra. Men det gav mig kanske inte direkt något hopp inför framtiden. Inte än i alla fall. Terapeuten ställde frågor om hur vi upplever våra liv just nu och vad vi tyckte var problem, och så fick vi svara på frågorna var och en inför varandra. En insikt fick jag, och det är hur långt det har gått med att det inte känns OK att säga högt vad jag tänker och tycker inför min man. Som att jag ska hålla tyst med det för familjefridens skull. Och han säger ju inte heller vad han tycker i vanliga fall. Det förvånade mig. Jag tycker ändå att jag är en medveten person och en modern kvinna och att vårt förhållande tidigare har varit så himla bra, ändå har vi långsamt långsamt tydligen fastnat i roller jag inte ens var medveten om. Skrämmande.
Min man är förkrossad och förstörd över mitt särboprojekt och vill göra allt för att det ska bli bra igen. Jag vill ju verkligen inte göra honom ledsen, och jag lider av ständiga skuldkänslor och känner mig som en skurk och bödel som inte bara kan vara tyst och glad och nöjd med vårt förhållande. Men jag tycker att han har förändrats sista året. Att han är surare, grinigare, gnälligare, bittrare, ogladare… Jämt och ständigt. Och jag kan bara inte leva med det. Själv säger han sig inte på något minsta sätt vara medveten om någon sådan förändring. Jag har försökt ta upp det med honom tidigare, men då har han bara kastat tillbaks det på mig - att det är jag som är sur och grinig. Vilket har gjort mig förvirrad och fått mig att tvivla på vad som är sant eller ej. Det sköna är att jag har fått bekräftat från ett par personer till i vår omgivning att de tycker att han har förändrats. Egentligen gillar jag inte bekräftelsebehov, men i det här fallet var den bekräftelsen enormt värdefull för mig!
Det allra svåraste är dock att han säger sig inte själv se eller uppleva problemet. Och det är det jag har hängt upp mig på. Den huvudsakliga orsaken till att jag inte trivs i vårt förhållande längre är att jag tycker att han har förändrats, att han känns olycklig och oglad och att han fullkomligt dränker mig i negativitet. Men om det inte är något han själv är medveten om - ens om han försöker tänka efter - kommer det i så fall någonsin att gå att lösa?...
Det känns oändligt tungt just nu. Oändligt.
