Skickar pm.Har du koll på vilka län och typer av yrken det gäller?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Skickar pm.Har du koll på vilka län och typer av yrken det gäller?
Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.Det riktigt scary är de psykiska sjukdomar som är oförutsägbara och med extremt höga återfallsfrekvenser, utbrändhet, trötthet och olika former av depressioner som hindrat möjligheten att arbeta. Eller de som har neuropsykiatriska diagnoser som skapat långtidssjukskrivningar.
Då är man utesluten på förhand, big nono. De riskerna är inte företag beredda att ta om det finns alternativ.
Den här bilden har jag också fått. Och eftersom en del av (inte hela, men en större del) mina sjukdomar/hinder är just psykiska, känns det... Sådär. Beroende på om en utredning det pratas om kommer igång, och det visar sig att jag har något inom det området, så minskar nog mina möjligheter ytterligare. Å andra sidan tror jag att det finns någon typ av bidrag arbetsgivare kan få från AF/FK för att anställa "såna".
Men just det här att min historia som psykiskt sjuk ska stoppa mig från att komma ut i arbetslivet känns så orättvist. Om jag blir tillräckligt frisk, inte bara från det psykiska utan även det fysiska som är under utredning för att ta reda på vad det verkligen ÄR, så att jag kan och vill jobba. Då vill jag inte vara körd "bara för att" jag har en sjukdomshistoria med psykisk ohälsa och är för gammal för att vara billig ungdomsarbetskraft.
Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.
Jag ska inte säga att det är enkelt att vara arbetssökande, men det är verkligen inte så jäkla omöjligt som du får det att låta.Ingen behöver ha en bild av att det är omöjligt, framförallt inte de som söker jobb för det är tillräckligt energikrävande som det är.
Givetvis är det olika inom olika branscher men det är det för alla, oavsett vilken nivå en fungerar på.
Så nej, det måste inte vara big nono som du uttrycker det. I vissa fall kan det till och med vara en fördel att en inte glidit genom livet på någon räkmacka.
Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.
Jag förmedlade mest bara hur många arbetsgivare resonerar med gällande system för rehabansvaret.
Det är sanningen. Så länge vi undviker att prata om hur det faktiskt ser ut kommer vi heller aldrig fram till en lösning. Ska vi låtsas att det inte är så här, kommer vi ju inte erkänna problemet och då finns det heller ingen lösning. Det spelar ingen roll att man bommar för brevinkastet om dörren är olåst.
Hur i hela friden ska Sverige hitta en lösning när låsningarna är så extrema? Ingen vill vara arbetsgivare för risken är för hög.Det är sanningen. Så länge vi undviker att prata om hur det faktiskt ser ut kommer vi heller aldrig fram till en lösning. Ska vi låtsas att det inte är så här, kommer vi ju inte erkänna problemet och då finns det heller ingen lösning. Det spelar ingen roll att man bommar för brevinkastet om dörren är olåst.
Som det ser ut i dag är det ingen arbetsgivare som vill ta ansvar för personer med sjukdomsbakgrund. Som det är nu sitter man istället och tittar på ev. fritidsintressen som kan öka risken för benbrott eller andra skador. Hur ska arbetsgivaren kunna ta betalt av kunden för två personer - den sjukskrivne som kostar pengar och den som måste hoppa in och vikariera för den som är borta? Precis, det driver upp priserna, marknaden sviktar, företaget kommer på obestånd och alla blir arbetslösa.
Det är ingen nattsvart bild, det är verkligheten för många små företag. Och Sveriges arbetsmarknad är byggt på små företag. Som anställer och som har plats för även den som inte fungerar felfritt i alla nätverk, på LinkedIn, på kick-offer, marketingevent och så vidare.
Absolut inte att hacka på dig. Men jag tycker att du själv sätter ribban ganska lågt och också kategoriserar dig. Jag vet att det inte sällan blir så, men jag tycker det är sjukt onödigt att du dömer dig själv och ökar på stigmatiseringen.
Personer med sjukdomshistoria i bagaget har ju enormt fina kunskaper i hur det är att vara drabbad. Kan du vända det till något positivt och försöka bygga på?
Och det är inte så du formulerar ditt första inlägg, att det är många som resonerar så. För det jag vänder mig emot är att ditt inlägg säger att en är utesluten från arbetsmarknaden som person med långtidssjukskrivning och så är det inte. Många anställer personer med svårigheter och oklara prognoser också, helt uppenbart.
Nej, det är inte hela sanningen och det är inte så det ser ut hela tiden. Det är inte nödvändigtvis nattsvart, helt uppenbart, så jag tycker inte att det finns någon poäng i att sätta personer med psykisk ohälsa i ett fack som är utesluten från arbetsmarknaden.
Jag säger inte att det är enkelt, men jag vänder mig mot att den bilden av att vara "scary och ett big nono" är den enda sanna bilden av hur arbetsmarknaden fungerar. Många med psykisk ohälsa har tillräckligt bra katastroftänk själva och behöver inte någon domedagsprofet som säger att en är körd för alltid pga att företag har rehabansvar. Ja, det finns ett problem. Ja, vi borde prata om det (förslagsvis i en annan tråd eftersom det knappast hjälper TS att diskutera rehabansvar och arbetsmarknadspolitik då det uppenbarligen tenderar att bli otroligt negativt och spär på bilden av att en inte kan få jobba med psykisk ohälsa). Men nej, den bilden som @sjoberga målar upp är inte hela sanningen.
Är det inte dags att ta reda på det då? Gå ut, prova på och bli besviken. Det är det vad livet handlar om.Alltså, som sagt. Jag VET inte vad jag kan/är bra på/klarar av hyfsat. Det är inte så att jag dömer ner mig själv och mina erfarenheter, utan jag vet helt enkelt inte! .
Här kanske mina funderingar passar in. Jag har en mycket lång sjukskrivning bakom mig (tio år cirka) och dessutom _ingen_ arbetslivserfarenhet innan dess om man inte räknar med två praktikplatser i åttonde och nionde klass. Jag var alltså sjukskriven mellan 18 och 28 års ålder. Har inte gått färdigt gymnasiet (men har högskolebehörighet via reell kompetens). Nu utbildar jag mig till förskollärare och innan dess har jag hunnit med två års heltidsstudier på distans, bland annat 60 hp i psykologi. När jag förhoppningsvis är färdig förskollärare om några år, ännu mer förhoppningsvis med goda vitsord från VFU och, om jag orkar fortsätta plugga 150% vilket jag gör nu, med en kandidatexamen i psykologi vid sidan av - hur pass kört torde det vara att få ett jobb? Det råder ju brist på förskollärare, men jag inser att jag säkerligen står längst ner på listan över önskvärda kandidater, inte minst som jag varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Det känns förstås inte så muntert att föreställa sig att plugga totalt fem och ett halvt år på högskola och ändå inte kunna få ett arbete i slutänden...
Ja för om en blir sjuk så är det ju såklart något som en själv väljer och planerar för? Och ett sådant tankesätt skapar inte alls en enorm press?Då är det nästan viktigare att se till att inte bli sjukskriven på detta första jobb.
Jag har gjort massvis med tester på AF och andra ställen för att se var jag kan tänkas passa, men det ger ingenting. "Staplarna" är ungefär lika långa (korta) på alla yrkesområden, de som vanligen är något högre är de åt det kreativa/estetiska hållet, typ journalist, fotograf, scenograf, ljudtekniker, författare... Och även om vissa av de områdena är sådant jag drömde om som liten, känns det extremt riskabelt att gå från lång sjukskrivning till en bransch som är så osäker som den ofta är.
Jag vet inte ens vad jag är skaplig på!Jag fick höra under den tid jag studerade på högskola att jag skrev bra, både på svenska och engelska, men att "skriva skapligt" kan jag ju inte försörja mig på. Och annars...
Fast tror du verkligen att långtidssjukskrivna är dumma i huvudet? Jag har svårt att tro att de inte är fullt medvetna om vilket handikapp deras sjukskrivning är.Jag tycker att det är viktigt att alla inklusive de sjukskrivna är medvetna om varför många arbetsgivare är så mycket motståndare att ta sig an tidigare långtidssjukskrivna. Då kan vi få en förändring.
Det är inte rimligt att lägga allt ansvar på enskild eller arbetsgivare.
Fast tror du verkligen att långtidssjukskrivna är dumma i huvudet? Jag har svårt att tro att de inte är fullt medvetna om vilket handikapp deras sjukskrivning är.
Jag förstår inte vilken förändring den där förståelsen skulle medföra, de blir ju knappast friska för att de får klart för sig att de inte anses "anställningsbara".
Luddig rubrik, jag vet, och jag ber om ursäkt!
Jag läste en tråd (på ungdom tror jag) om första jobbet efter gymnasiet. Tips haglade in i massor, bland annat om butik, snabbmat, försäljare och liknande. Att allt som går att sätta på CVt är bra.
Likaså har det ju "alltid" (jag är förvisso inte speciellt gammal, men ändå) sagts att luckor i sitt CV är inte bra.
Min situation känns lite hopplös när jag läser och hör sånt. Jag har slutbetyg från gymnasiet, med helt okej resultat. Skrivit bra på högskoleprov och läst några kurser samt påbörjat ett program, dock hoppat av programmet och vissa av kurserna förblev oavslutade. Jag har haft några extrajobb, några timmar i veckan på något, heltid ett par veckor på nåt annat och lite sådär. Alltså inget långvarigt, regelbundet och som gett någon lön att prata om, utan bara riktigt "små" extrajobb. Däremot enorma luckor i mitt CV. Arbetslös, "mellan studier" och en lång tids sjukskrivning.
Nu undrar jag. Hur set framtiden ut i min situation? Förutsatt att jag blir "frisk nog" för att kunna jobba, vad är min bästa väg dit? Går det att få jobb som outbildad, oerfaren och för gammal för att vara billig ungdom att anställa? Var? När jag sökte jobb sist sökte jag nästan allt, även på typ donken, städning och liknande, utan att ens få komma på intervju. Trots att mitt CV och personliga brev såg "bra" ut enligt coacher på AF. Så även såna jobb som somliga menar är "skitjobb" som alla kan få, klarade jag inte av att komma på intervju för. Hur gör man för att bryta den spiralen?
Här kanske mina funderingar passar in. Jag har en mycket lång sjukskrivning bakom mig (tio år cirka) och dessutom _ingen_ arbetslivserfarenhet innan dess om man inte räknar med två praktikplatser i åttonde och nionde klass. Jag var alltså sjukskriven mellan 18 och 28 års ålder. Har inte gått färdigt gymnasiet (men har högskolebehörighet via reell kompetens). Nu utbildar jag mig till förskollärare och innan dess har jag hunnit med två års heltidsstudier på distans, bland annat 60 hp i psykologi. När jag förhoppningsvis är färdig förskollärare om några år, ännu mer förhoppningsvis med goda vitsord från VFU och, om jag orkar fortsätta plugga 150% vilket jag gör nu, med en kandidatexamen i psykologi vid sidan av - hur pass kört torde det vara att få ett jobb? Det råder ju brist på förskollärare, men jag inser att jag säkerligen står längst ner på listan över önskvärda kandidater, inte minst som jag varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Det känns förstås inte så muntert att föreställa sig att plugga totalt fem och ett halvt år på högskola och ändå inte kunna få ett arbete i slutänden...