NagelacksBeroende
Trådstartare
Åh, jag måste skriva av mig... 
Jag har ju alltid haft kaniner. När jag var 6 år så fick jag min första, älskade fina Melker. Han var min bästa vän i 12 år. Sen dess har jag alltid haft minst en kanin hos mig.
När jag flyttade hemifrån så kändes det tomt utan kanin, och tillslut så kunde jag inte stå emot längre. Jag köpte den största inneburen jag hittade (160x80), och Winnie flyttade till mig. En bedårande liten dvärgvädur. Från första stund så var hon den absolut coolaste kanin jag har träffat. Så lugn och social att det var helt galet. Hon lärde sig på en vecka att gå på lådan, och blev mer som en katt än en kanin.
Det var något som var speciellt med Winnie. Jag tyckte att hon inte riktigt betedde sig som alla andra. Sen fick vi det konstaterat, Winnie är döv.
Varje morgon nu i 7 månader, så har jag gått fram till hennes bur och flaxat med armarna. Annars har hon inte märkt att jag har kommit in i rummet.
Varje dag när jag har öppnat hennes bur för att hon glatt hoppat ut och följt mig som en hund. När det har varit dags för henne att hoppa in igen, så har jag pekat på luckan, och hon har hoppat in.
Idag flyttar hon ifrån mig. 8 månader fick vi tillsammans. Jag har blivit allergisk. Jag har aldrig kunnat se mitt liv utan kaniner, och nu idag blir det så. Det känns så hemskt. Så hemskt. Som tur är så har min mamma möjlighet att ha henne hos sig. Så jag har möjlighet att få träffa henne iallafall. Förhoppningsvis så tycker hon om dom andra två kaninflickorna som bor där, så då kan dom få bo tillsammans.
Nu blev det väldigt långt... Men ja. Det är ingen glad NB idag inte...
Jag har ju alltid haft kaniner. När jag var 6 år så fick jag min första, älskade fina Melker. Han var min bästa vän i 12 år. Sen dess har jag alltid haft minst en kanin hos mig.
När jag flyttade hemifrån så kändes det tomt utan kanin, och tillslut så kunde jag inte stå emot längre. Jag köpte den största inneburen jag hittade (160x80), och Winnie flyttade till mig. En bedårande liten dvärgvädur. Från första stund så var hon den absolut coolaste kanin jag har träffat. Så lugn och social att det var helt galet. Hon lärde sig på en vecka att gå på lådan, och blev mer som en katt än en kanin.
Det var något som var speciellt med Winnie. Jag tyckte att hon inte riktigt betedde sig som alla andra. Sen fick vi det konstaterat, Winnie är döv.
Varje morgon nu i 7 månader, så har jag gått fram till hennes bur och flaxat med armarna. Annars har hon inte märkt att jag har kommit in i rummet.
Varje dag när jag har öppnat hennes bur för att hon glatt hoppat ut och följt mig som en hund. När det har varit dags för henne att hoppa in igen, så har jag pekat på luckan, och hon har hoppat in.
Idag flyttar hon ifrån mig. 8 månader fick vi tillsammans. Jag har blivit allergisk. Jag har aldrig kunnat se mitt liv utan kaniner, och nu idag blir det så. Det känns så hemskt. Så hemskt.
Som tur är så har min mamma möjlighet att ha henne hos sig. Så jag har möjlighet att få träffa henne iallafall. Förhoppningsvis så tycker hon om dom andra två kaninflickorna som bor där, så då kan dom få bo tillsammans. Nu blev det väldigt långt... Men ja. Det är ingen glad NB idag inte...
