Nån kan komma in i kontrollrummet och stå och vänta, när jag frågar vad de väntar på kan det vara så att de väntar på att nån från driften ska komma in och starta nån maskin åt dem. Jaha? JAG SITTER HÄR REDAN.
Jag undrar varför han oombett börjar förklara hur en kamera fungerar för någon överhuvudtaget..?Intressant krönika av Åsa Beckman i DN. Kände mig träffad.
Hon skriver om fenomenet när kvinnor hur kvinnor ofta skyddar mäns uppblåsta självkänsla. Hon skriver om ett mail hon fått från en man.
"Egentligen hade jag inte tänkt fortsätta att skriva om det här kvinnliga beteendet men så fick jag ett underbart mejl från Henrik i Uppsala. Det liksom spottade och fräste om varje bokstav. Han var utled på kvinnor som håller på så här. Han kallade det för wooling, en blandning av women och fooling.
Hur många gånger, skrev Henrik ilsket, har man inte stått där och förklarat något för en kvinna som ”i det närmaste verkar ha någon grav kognitiv nedsättning”. Han exemplifierade: ”Ta en kamera, man berättar om bländare, slutare, ja tar god tid på sig. Sen i efterhand får man reda på att HON ÄR EN JÄVLA FOTOGRAF PÅ NATIONAL GEOGRAPHIC OCH VUNNIT ÅRETS BILD TIO GÅNGER! Varför säger inte människan det på en gång???”
Erkänner mig skyldig. Jag har gjort så många gånger.
Ni andra. Ägnar ni er åt att woola?
https://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-nu-ar-det-hog-tid-att-sluta-woola-kvinnor/
Exakt!!
Tycker inte det har med könet att göra. Märker att även kvinnor ägnar sig åt samma fenomen.
Jag har aldrig fått saker förklarat för mig av en kvinna utan att jag har bett om det. Men råkar ut för det då och då när det gäller män.
Det har jag fått, i synnerhet inom rid och hundsporten/ägandet. Men det brukar inte pågå så länge, jag avbryter samtalet när jag känner att det finns ett läge att avbryta.
Och framförallt aldrig utan att lyckas få flika in att jag redan kan vad det nu gäller.
Grejen är kanske att det går att avbryta, de män jag har stött på har inte svarat på att jag försöker tala om att jag redan kan.
Det har jag. Men då i sammanhang där man förutsatt att jag är total amatör eftersom man inte känner igen mig. Kombinerat med namedropping för att imponera.
Men du, tycker du verkligen att det är du som betett dig märkligt om du varit kvinnan i exemplet (eller dyl)?Intressant krönika av Åsa Beckman i DN. Kände mig träffad.
Hon skriver om fenomenet när kvinnor hur kvinnor ofta skyddar mäns uppblåsta självkänsla. Hon skriver om ett mail hon fått från en man.
"Egentligen hade jag inte tänkt fortsätta att skriva om det här kvinnliga beteendet men så fick jag ett underbart mejl från Henrik i Uppsala. Det liksom spottade och fräste om varje bokstav. Han var utled på kvinnor som håller på så här. Han kallade det för wooling, en blandning av women och fooling.
Hur många gånger, skrev Henrik ilsket, har man inte stått där och förklarat något för en kvinna som ”i det närmaste verkar ha någon grav kognitiv nedsättning”. Han exemplifierade: ”Ta en kamera, man berättar om bländare, slutare, ja tar god tid på sig. Sen i efterhand får man reda på att HON ÄR EN JÄVLA FOTOGRAF PÅ NATIONAL GEOGRAPHIC OCH VUNNIT ÅRETS BILD TIO GÅNGER! Varför säger inte människan det på en gång???”
Erkänner mig skyldig. Jag har gjort så många gånger.
Ni andra. Ägnar ni er åt att woola?
https://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-nu-ar-det-hog-tid-att-sluta-woola-kvinnor/
Exakt det funderar jag också på. Inte ens en tanke kring att det är märkligt att mannen tycker att han ska föreläsa och ta för givet att kvinnan inte kan eller att han inte verkar stämma frågor.
Jag jobbar nästan uteslutande med män, i byggbranschen, män från Sverige och män från andra länder. Jag känner inte alls igen mig i det som skrivs här om män.
Precis så tänker jag med! Hon skrattade nog inombords medan han pladdrade.
Jag kan. Och dessvärre är hon inte ironisk.
Jag kan. Och dessvärre är hon inte ironisk.
”Så vad ska vi göra? Vi kvinnor måste ta ansvar för vår del av mönstret. Det finns ingen anledning att gå under sin förmåga. Att vid middagsbord likväl som mötesbord ständigt känna av hur mycket plats han behöver och – så omärkligt att vi inte ens längre märker det – justera vår egen plats. Vi konserverar bara det här underliga samspelet. För varje kvinna som lugnt säger: ”jo, jag är fotograf” kommer vi ett litet steg närmare friare och fullt utvecklade liv.
Så Henriks ord riktar jag till mig själv och alla andra som ägnar sig åt wooling:
”Sluta, snälla sluta! För guds skull.”
Jag kan. Och dessvärre är hon inte ironisk.
”Så vad ska vi göra? Vi kvinnor måste ta ansvar för vår del av mönstret. Det finns ingen anledning att gå under sin förmåga. Att vid middagsbord likväl som mötesbord ständigt känna av hur mycket plats han behöver och – så omärkligt att vi inte ens längre märker det – justera vår egen plats. Vi konserverar bara det här underliga samspelet. För varje kvinna som lugnt säger: ”jo, jag är fotograf” kommer vi ett litet steg närmare friare och fullt utvecklade liv.
Så Henriks ord riktar jag till mig själv och alla andra som ägnar sig åt wooling:
”Sluta, snälla sluta! För guds skull.”
