Slätstruken eller full av personlighet?

Självklart har alla en personlighet. En del är bara mer högljudda extroverter som är in your face med sin personlighet och andra lite mer lågmälda introverter. Varför skulle de klassiskt extroverta egenskaperna klassas som "mer personlighet" än de klassiskt introverta?

Sen har ju olika raser olika egenskaper som man klickar olika bra med.
Nu är jag ingen fan av att applicera mänskliga egenskaper på hundar, men om man nu gärna vill dra paralleller så nämns ju spaniel och retriever som exempel på hundar med slätstrukna personligheter. Just dessa raser är väl nidbilden av extrovert personlighet så jag uppfattar inte alls att det som beskrivs som stor personlighet hos hundar är översociala in your face-hundar.
 
Nu är jag ingen fan av att applicera mänskliga egenskaper på hundar, men om man nu gärna vill dra paralleller så nämns ju spaniel och retriever som exempel på hundar med slätstrukna personligheter. Just dessa raser är väl nidbilden av extrovert personlighet så jag uppfattar inte alls att det som beskrivs som stor personlighet hos hundar är översociala in your face-hundar.

Och jag tycker ju inte alls att de raserna har en slätstruken personlighet så jag förstår inte din poäng.
 
Jag tror det är lite beroende på vad man föredrar och är van vid

Jag kan tycka att vissa vad jag upplever som opersonliga raser/individer inte visar så mycket hjärnverksamhet, iaf utåt, och uppleva rätt ’blanka’ typ konstant överglada flattar eller introverta collies eller shelties.
Har inte så mycket att göra med energinivå utan personlighet handlar mer att de svarar och reglerar svaren på omgivningen.
 
Jag tror också att det handlar om hur hundar hanterar t.ex. stress.

När jag var liten skulle alla ha familje-golden. Tråkiga, tråkiga hundar tills jag en dag insåg att de alltför ofta gavs tråkiga, tråkiga liv och då istället för att leva rövare (visa personlighet) försvann de in i sig själva.
 
Alla har ju en personlighet ingen kan ju ha mer personlighet än någon annan. Däremot så märks en del personligheter mycket mer än andra.

Av de tre egna hundar jag har haft hittills så märktes den första hundens personlighet mest. Tyvärr på grund av att han hade brister i sin mentalitet som gjort att han var mer "på". Han hade rädslor och fixideér som var svåra att missa i vardagen. Men han var den som blev helt klart mest omtyckt av de han lärde känna. Nr 2 anses nog av många som tråkig då han oftast inte märks lika mycket. Men för den som lär känna honom så har han en väldigt påtaglig personlighet men tydliga preferenser i de flesta situationerna.

Nr 3 märks lite mer än Nr 2 då hon är mer kelen och matfixerad men inte heller hon märkts lika mycket som nr 1.

Jag upplever ofta att det handlar om olika rädslor, osäkerheter eller helt enkelt en hund som är "ouppfostrad" när hundägare börjar prata om sin hunds stora "personlighet". Till viss del kan jag förstå hur det blir så för en hund med sådana beteenden kommer ju påverka livet för sin ägare mycket mer än en hund som inte har dessa "problem".
 
Jag tror också att det handlar om hur hundar hanterar t.ex. stress.

När jag var liten skulle alla ha familje-golden. Tråkiga, tråkiga hundar tills jag en dag insåg att de alltför ofta gavs tråkiga, tråkiga liv och då istället för att leva rövare (visa personlighet) försvann de in i sig själva.

Det här är så viktigt. Innan jag skaffade labrador så tänkte jag att de var just jättetråkiga och hade noll personlighet. Men så var det inte alls utan jag hade bara träffat exemplar som hade väldigt trista liv. Mycket kan man säga om min hund men slätstruken tror jag inte ens att de som ogillar rasen skulle kunna anklaga honom för att vara.

Nu när jag tittar efter en mindre sällskapshund till framtiden så undrar jag om det inte är samma fenomen jag ser där, stackare som inte får göra något och stänger ner istället för att visa sitt missnöje. Inte konstigt att hundarna framstår som tråkiga för utomstående då. :(
 
Det här är så viktigt. Innan jag skaffade labrador så tänkte jag att de var just jättetråkiga och hade noll personlighet. Men så var det inte alls utan jag hade bara träffat exemplar som hade väldigt trista liv. Mycket kan man säga om min hund men slätstruken tror jag inte ens att de som ogillar rasen skulle kunna anklaga honom för att vara.

Nu när jag tittar efter en mindre sällskapshund till framtiden så undrar jag om det inte är samma fenomen jag ser där, stackare som inte får göra något och stänger ner istället för att visa sitt missnöje. Inte konstigt att hundarna framstår som tråkiga för utomstående då. :(
Jag möter många riktigt små hundar med väldigt bra liv, även om det kanske inte passar in i "brukshundklubbsmallen". De hänger med på mycket och är verkligen en del av familjen. Vilket iofs gör dem trötta och nöjda. Pysslingen t.ex. är en mycket "roligare hund" när jag inte har så mycket tid med honom. Mer sugen på att göra saker, lättare att leka igång.

På en av hårsalongerna hemma jobbar en chihuahua. Hen håller ordning och ligger på en kudde i fönstret och kollar in området. Pysslingen brukade besöka en annan chihuahua som jobbade på ett galleri (där fanns även en boxer).

Det finns också många sporter nu där det är lättare att ha en liten hund. Som freestyle, heelwork to music, hoopers, rallylydnad, agility, nosework, specialsök. Man kanske inte alltid kan bli champion med en liten sällskapshund, men man kan vara med.

Jag gnäller ibland på att hundvärlden är så mallad. Att det finns ett facit (typ malle eller fel), men det ändrar sig faktiskt. När jag skaffade oss Pysslingen som är en anormali ,så saknade jag hästvärlden innerligt. Jag saknade att kunna säga "oh, han står lite högt i blod" och så fattade folk och anpassade sig till individen. Jag saknade "man klappar en slöhög och smeker en stresskula". Men jag tror faktiskt att vi är på väg dit även med hundarna, och då kanske fler personlighetstyper hos både hundar och förare kan trivas och glänsa.
 
Vår golden är rätt slätstruken.
Självklart har hon en personlighet, men den är inte lika framträdande eller tydlig som hos vår andra hund.
 
Och jag förstår inte vad extrovert/introvert personlighet har med hundar att göra så vi kommer nog att ha svårt att förstå varandra i det här ämnet.
Min pappis var nog introvert?

Han blev lätt överväldigad om det blev "för mycket". På kurs kunde han upplevas oerhört väluppfostrad eftersom han kunde sitta brevid mig helt oberörd. I själva verker hade han zoomat ut och gått in i sig själv. Jag fick pausa och bara låta honom vila från intryck i mitt knä en stund. Normalt var han glad oh busig.

Fick betyget trygg på BPH när han i själva verket var helt avstängd.
 
Senast ändrad:
Börja med att sortera bort alla påståenden om rasers mentalitet som görs av de som inte själva lever med rasen. För en utomstående så kan en ras verka hur tråkig som helst, medan ägaren ser en helt annan personlighet hos hunden. Min ras chow chow är ofta en sådan ras, där en utomstående lätt kan få för sig att hundarna är avstängda, fjärra, tråkiga och bara går sin egen väg i livet, medan vi som lever med rasen ser en hund full med personlighet, humor, upptåg etc.
 
Jag tror det är lite beroende på vad man föredrar och är van vid

Jag kan tycka att vissa vad jag upplever som opersonliga raser/individer inte visar så mycket hjärnverksamhet, iaf utåt, och uppleva rätt ’blanka’ typ konstant överglada flattar eller introverta collies eller shelties.
Har inte så mycket att göra med energinivå utan personlighet handlar mer att de svarar och reglerar svaren på omgivningen.
Precis så. Upplever ofta collies som "hjulet snurrar men hamstern är död". De är säkert inte så med ägaren, men upplever dem ofta som avstängda.
 
Jag tror det är lite beroende på vad man föredrar och är van vid

Jag kan tycka att vissa vad jag upplever som opersonliga raser/individer inte visar så mycket hjärnverksamhet, iaf utåt, och uppleva rätt ’blanka’ typ konstant överglada flattar eller introverta collies eller shelties.
Har inte så mycket att göra med energinivå utan personlighet handlar mer att de svarar och reglerar svaren på omgivningen.
För mig är amstaffen en sån där oerhört intetsägande ras :)
Dom verkar för loja för att vara ordentligt föriga men för hetsiga för att vara bra sällskapshundar.
 
Börja med att sortera bort alla påståenden om rasers mentalitet som görs av de som inte själva lever med rasen. För en utomstående så kan en ras verka hur tråkig som helst, medan ägaren ser en helt annan personlighet hos hunden. Min ras chow chow är ofta en sådan ras, där en utomstående lätt kan få för sig att hundarna är avstängda, fjärra, tråkiga och bara går sin egen väg i livet, medan vi som lever med rasen ser en hund full med personlighet, humor, upptåg etc.
Amen på detta!

När jag träffade sambon så var hans uppfattning om Dvärgschnauzer att de var tråkiga och sura hundar för de såg ju ut som små gubbar och han hade träffat på några med sämre mentalitet.
Han trodde min var undantaget. Den älskade han från första stund och kallade perfekt hund. Så när det blev prat på en hund till så var rasen inte alls intressant.
Tills han fick träffa bra Dvärgar från seriösa uppfödare. Och han upptäckte att min faktiskt var rastypisk.
Nu har vi två och han kan inte tänka sig en annan ras. Enligt oss så har de massor med personlighet och är jätteroliga (och inte det minsta sura)

Mycket av folks fördomar om raser kommer tyvärr ifrån de dåliga exemplaren för de utmärker sig mest.

IMG_7171.webp
 
Börja med att sortera bort alla påståenden om rasers mentalitet som görs av de som inte själva lever med rasen. För en utomstående så kan en ras verka hur tråkig som helst, medan ägaren ser en helt annan personlighet hos hunden.
För många år sedan hade jag en liten sheltietik. Hon var så försiktig, så mild och blid i uppsynen och gjorde så lite väsen av sig att omgivningen nog tyckte att hon var en förskrämd liten krake. Hon hamnade hos mig efter att jag besökt hennes uppfödare, jag hade redan en sheltiehane från denna uppfödare ( jag hade även en schäfer och en hop med barn ). Under besöket skojade jag med uppfödaren om att sheltiehanen hade utsetts till "min alldeles egna hund" av en av mina döttrar och att det nu fanns önskemål från fler av barnen om egen hund. Uppfödaren skojar tillbaka om att hon har en ettårig tik hon vill lämna ut på foder. Sen går vi och letar efter tiken men hittar henne inte. Till slut inser jag att jag lämnat bildörrarna öppna för att det inte ska bli så varmt och kvavt i bilen och minsann låg hon ihoprullad och sov därinne. Jaha, sa min uppfödare, hon verkar ha valt själv, och så blev det, hon följde med hem. Hon hade knappt gått i koppel men behövde aldrig något, hon bara följde med som en liten skugga. Några enstaka gånger bestämde hon sig för att hälsa på en annan hund men då valde hon bara de allra snällaste småhundarna och klev mycket försynt fram och satte sig för att se om de var intresserade. Hon lärde sig aldrig ett enda kommando men visste på något sätt alltid hur hon skulle uppföra sig. För mig var hon en mycket intelligent liten hund, otroligt street-smart och jag saknar henne ofta. Fast hon gick ifrån en hundgård hos en uppfödare på landet rakt in i en livlig barnfamilj med stökiga barn och en stor schäfer så hade hon alltid någon sorts inre självklarhet, kändes aldrig rädd eller stressad. För mig var hon en prinsessa, omgivningen såg nog bara en liten intetsägande hund.
 
Precis så. Upplever ofta collies som "hjulet snurrar men hamstern är död". De är säkert inte så med ägaren, men upplever dem ofta som avstängda.
Kan tänka mig att det hänger ihop med rädslor. En collie som är rädd kan ofta stänga av och "stå i pälsen" för att undkomma obehaget, de blir lätt inåtvända. En frimodig och orädd collie är verkligen inte avstängd, tvärtom.
 
Tycker ofta schäfrar har ganska lite personlighet faktiskt. Har tränat med ett helt gäng, de har varit supertrevliga och fina träningshundar - men ja. Ganska intetsägande i sin personlighet?
 
Amen på detta!

När jag träffade sambon så var hans uppfattning om Dvärgschnauzer att de var tråkiga och sura hundar för de såg ju ut som små gubbar och han hade träffat på några med sämre mentalitet.
Han trodde min var undantaget. Den älskade han från första stund och kallade perfekt hund. Så när det blev prat på en hund till så var rasen inte alls intressant.
Tills han fick träffa bra Dvärgar från seriösa uppfödare. Och han upptäckte att min faktiskt var rastypisk.
Nu har vi två och han kan inte tänka sig en annan ras. Enligt oss så har de massor med personlighet och är jätteroliga (och inte det minsta sura)

Mycket av folks fördomar om raser kommer tyvärr ifrån de dåliga exemplaren för de utmärker sig mest.

Visa bifogad fil 140999
Det hade varit intressant att träffa dina med tanke på hur du beskriver dem. Jag har träffat några och alla har varit extremt skälliga och det jag kallar tröga, som typisk sällskapsras liksom. Fast personlighet hade de ju.
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hejsan allihop, Ni som har eller har haft Beauceron. Hur lika/olika är de från Bruksschäfrar? (För någon som är bruksintresserad (men...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
4 740
Senast: linnsan
·
Hundavel & Ras Jag har alltid älskat hundar och är uppvuxen med labradorer i kärnfamiljen. Har från det jag var barn gått ut med hundar, genomgående...
2 3
Svar
50
· Visningar
3 582
Senast: Cissi_ma
·
Hundavel & Ras Hoppas det är okej med en till sådan här tråd. Jag visste inte om jag skulle posta eller ej, känns som om jag mest skrivit, tagit bort...
2
Svar
34
· Visningar
3 568
Senast: Sasse
·
Övr. Hund Hej Min Corgi gick bort för ca 3år sedan och saknar en hund i mitt liv Bor på landet med barn 5,9,11 varannan vecka och några katter som...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
2 797

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp