Slänga gamla dagböcker...eller inte?

[speddy]

Hej, jag håller på med en storrensning i livet och tycker att det känns toppen. Gammat mög som tar plats och energi har rykt och även om det är mycket kvar så går det stadigt framåt. Nu velar jag fram och tillbaka hur jag ska göra med mina gamla dagböcker. Jag skrev dagbok från det jag var i 14 årsålder till jag var runt 25, och har en hel resväska med dagböcker gömd i källaren. Oftast skrev jag när jag var ledsen och inte mådde bra eller när jag var kär i någon som jag inte kunde få osv. Det är ingen vidare trevlig läsning för det mesta även om jag såklart skriver om annat också, hästar typ. Jag läser dem aldrig nuförtiden, det blir en konstig känsla inuti när jag gör det, det mesta är pinsamt och storvulet. Jag skulle för allt i livet inte vilja att någon annan läste dem, framför allt inte mina barn. Det är ingen bild av sin mamma som jag skulle vilja att de hade. Det är liksom förgången tid, det var mina privata tankar och känslor och de har gått över nu. Jag har nästan landat i att kasta dem, men så vacklar jag och vet inte varför. Tror ni att jag kommer att ångra mig? Hur tänker ni? Och så vart/hur ska man göra sig av med dem. Tippen? Vill ju inte riskera att någon hittar dem och läser...

 

[Roheryn]

Jag gjorde mig av med både gamla dagböcker och gamla brev för ganska många år sedan nu. De brann fint i kakelugnen! Och nej, jag har aldrig ångrat mig. Som du säger så är det liksom förgången tid, inget som är aktuellt längre och jag är inte intresserad av att någon läser dem.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade också en period där jag skrev dagbok, även om den inte var särskilt långvarig, och det är heller ingen munter läsning. Jag har den någonstans i mitt flickrum, men har samtidigt inte kunnat med att göra mig av med den. Men som tidigare talare varit inne på, jag skulle nog elda upp den om det är det beslutet jag landar i. Hemska tanke om någon som absolut inte ska få tag på den gör det!

 

[Badger]

Hej, jag håller på med en storrensning i livet och tycker att det känns toppen. Gammat mög som tar plats och energi har rykt och även om det är mycket kvar så går det stadigt framåt. Nu velar jag fram och tillbaka hur jag ska göra med mina gamla dagböcker. Jag skrev dagbok från det jag var i 14 årsålder till jag var runt 25, och har en hel resväska med dagböcker gömd i källaren. Oftast skrev jag när jag var ledsen och inte mådde bra eller när jag var kär i någon som jag inte kunde få osv. Det är ingen vidare trevlig läsning för det mesta även om jag såklart skriver om annat också, hästar typ. Jag läser dem aldrig nuförtiden, det blir en konstig känsla inuti när jag gör det, det mesta är pinsamt och storvulet. Jag skulle för allt i livet inte vilja att någon annan läste dem, framför allt inte mina barn. Det är ingen bild av sin mamma som jag skulle vilja att de hade. Det är liksom förgången tid, det var mina privata tankar och känslor och de har gått över nu. Jag har nästan landat i att kasta dem, men så vacklar jag och vet inte varför. Tror ni att jag kommer att ångra mig? Hur tänker ni? Och så vart/hur ska man göra sig av med dem. Tippen? Vill ju inte riskera att någon hittar dem och läser...

Nej spara, göm dem så att ingen ser dem förrän om 100 år.
Historieforskare verkar ju gilla gamla dagböcker. (jag läser då inte mammas.)
Fast iofs om inte omvärlden tas upp, typ Tjernobyl, så spelar det nog kanske ingen roll.

(Jag har inte ens skrivit dagböcker själv är jag rädd.)

 

[Görel]

Jag har kvar gamla dagböcker och skulle aldrig göra mig av med dem. Har inte haft behov av att läsa i dem på många år, men skulle det komma vill jag ha kvar dem. Det är ju bara att låta bli att titta i dem om de innehåller sådant man inte vill bli påmind om.

Ska man ändå göra sig av med något så personligt som dagböcker ska man bränna dem.

 

[Lena Furberg]

Jag har sparat mina! Min dotter läser i dem ibland och ser att även hennes glada morsa haft tuffa, svåra år milt uttryckt. Själv läser jag dem med lite ångest, jag påminns om eländet och hur jobbigt det var, så jag undviker dem oftast.
Jag har även kvar mina föräldrars dagböcker (!) som de skrev som unga. Min pappa skrev om andra världskriget, varje dag, allt som hände. Det är lite svindlande att läsa hans ord om det hela. Han var 19 när kriget slutade - och det firade han med sitt livs första glas vin!

 

[Brandgul]

Hej, jag håller på med en storrensning i livet och tycker att det känns toppen. Gammat mög som tar plats och energi har rykt och även om det är mycket kvar så går det stadigt framåt. Nu velar jag fram och tillbaka hur jag ska göra med mina gamla dagböcker. Jag skrev dagbok från det jag var i 14 årsålder till jag var runt 25, och har en hel resväska med dagböcker gömd i källaren. Oftast skrev jag när jag var ledsen och inte mådde bra eller när jag var kär i någon som jag inte kunde få osv. Det är ingen vidare trevlig läsning för det mesta även om jag såklart skriver om annat också, hästar typ. Jag läser dem aldrig nuförtiden, det blir en konstig känsla inuti när jag gör det, det mesta är pinsamt och storvulet. Jag skulle för allt i livet inte vilja att någon annan läste dem, framför allt inte mina barn. Det är ingen bild av sin mamma som jag skulle vilja att de hade. Det är liksom förgången tid, det var mina privata tankar och känslor och de har gått över nu. Jag har nästan landat i att kasta dem, men så vacklar jag och vet inte varför. Tror ni att jag kommer att ångra mig? Hur tänker ni? Och så vart/hur ska man göra sig av med dem. Tippen? Vill ju inte riskera att någon hittar dem och läser...

Jag har kastat allt och jag saknar det inte ett dugg. Jag minns ändå stora drag av mitt liv i bättre och sämre perioder och det är gott så. Varenda känsla behöver inte vara med.

Däremot om jag hade skrivit lite romantisk om livet och hur det är att leva i tidsåldern hade det varit roligt att spara till eftervärlden.

 

[pajaztar]

Jag hade en sån tonårsdagbok som jag har bränt, för den var bara jobbig att ha kvar och jag har aldrig ångrat att jag gjorde mig av med den.

 

[Kiwifrukt]

Jag har sparat mina! Min dotter läser i dem ibland och ser att även hennes glada morsa haft tuffa, svåra år milt uttryckt. Själv läser jag dem med lite ångest, jag påminns om eländet och hur jobbigt det var, så jag undviker dem oftast.
Jag har även kvar mina föräldrars dagböcker (!) som de skrev som unga. Min pappa skrev om andra världskriget, varje dag, allt som hände. Det är lite svindlande att läsa hans ord om det hela. Han var 19 när kriget slutade - och det firade han med sitt livs första glas vin!

Både min morfar och min mamma har skrivit dagbok sen tidernas begynnelse, men mer såna vardagligheter som är roliga att spara till eftervärlden. Mitt tonårsdravel om (mestadels) olyckliga förälskelser och lite hästar känns som passande för pappersförstöraren.

 

[Magnum]

Jag skrev också dagbok. De har legat nerpackade men jag slänger inte.
Lite skämskudden fram men det är ganska roligt att läsa ändå.

 

[tanten]

Antar att det beror lite på vad det står i dem och hur man skrev?

För egen del har jag slängt allt. Dikter, kortprosa, dagböcker, foton. Där fanns inget jag själv vill minnas och inget jag vill att någon annan ska läsa om mig.

Det finns nog med saker att gå igenom när jag trillar av pinn. Trots att jag dödstädat flera gånger. Det har en förmåga att samlas på hög ändå.....

 

[Seabaz]

Jag har tidigare i livet bränt sådant som jag inte vill att andra ska läsa.

 

[enough]

Och jag som älskar mina gamla dagböcker och gärna läser i dem ibland får magont av att höra om alla som bränner och slänger...
Visst är det pinsam läsning, massor av romantiskt trånande efter personer som inte ens visste att jag fanns, korkade naiva funderingar, jobbig ångest... Men jag tycker det är fint att läsa och reflektera över hur jag på många sätt utvecklats, på andra sätt fortfarande går i samma spår och uppfinner samma tankar igen och igen... Det kan vara både underhållande, tankeväckande, och ibland sorgligt. Mina dagböcker är min käraste ägodel tror jag.
Jag förstår såklart att alla känner olika kring detta, men rådet jag helt utifrån mina egna känslor vill skrika ut blir förstås "nej nej nej! Inte slänga! Tänk om du ångrar dig om 10 år? Eller 50 år?"

 

[speddy]

Tack för alla svar, så roligt att läsa hur ni tänker kring detta. Jag vill slänga dem, vill inte ha dem kvar eller läsa dem, men är rädd för att ångra mig när jag blir äldre. Samtidigt kan man ju faktiskt trilla av pinnen när som helst och jag vill verkligen inte att någon annan ska läsa dem. Så de får ryka, tror jag...

 

[Petruska]

Nu tänker jag i termer av både hängsle och livrem, men det är väldigt bra att ha dagböcker och foton och sådant om du skulle drabbas av skador i hjärnan. Tex demens eller andra typer av skador som drabbar minnet.

 

[Korven]

Jag hittade en av många dagböcker jag skrivit hemma hos mina föräldrar när de flyttade till hemmet och den stora rensningen skulle ske. Var de andra dagböckerna tagit vägen undrar jag. När jag läste i den blev jag så förundrad att det var jag i den åldern som skrev så vuxet och deprimerande, det var ingen rolig läsning men troligen rensade det hjärnan. Jag vet att jag inte haft nån rolig barndom och ungdom men desto roligare sen . Jag är glad att nån dagbok fanns kvar. Jag ska läsa om den igen.