Skrikande barn i affär (utbruten från Hur hanterar man trots hos andras barn?)

Men tvärtom, att barnet gör så mot föräldrar och omgivning, är helt OK?

Hur säger du själv nej till ditt barn, eller om du inte har barn, hur skulle du säga nej?
Alltså jag säger nej och sedan lever jag med konsekvensen av det bara.

(självklart kan förklaringar ingå i svaret)

(Dock har ju barnet väldigt lätt för att acceptera nej, dessutom behövs inte speciellt många. och med relevanta argument kan vi ju ändra oss. Men det är väl nära nog en flaw, jag kan inte förmå mig till att ge efter inför otrevligt tjat o mannen är likadan.)
 
Senast ändrad:
Ja men exakt. Ett sånt där känt citat är ”When little people are overwhelmed by big emotions, our job is to share our calm, not join their chaos. Men det är så sant. Och så otroligt svårt där och då.

Jag måste nog citera mig själv och hoppas att folk förstod att det givetvis skulle stå little CHILDREN och inte kortvuxna människor 😳
 
Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ?

Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver, både mot barnet själv, sig själv som förälder och omgivningen, som får lida för förälderns brist på att sätta gränser.

Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så.

Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?

Och nej, det var ingen skröna den här gången, då en välartad och mogen C (dottern själv) sommarjobbade på vår arbetsplats en gång och verifierade "skrönan" som 17-åring och inte led nämnvärt av det, mer än att hon skämdes lite den gången då det hände. :)
Att sätta gränser är något helt annat än att bete sig så illa mot någon. Det är inte för att barnet är bortskämt som de kastar sig på golvet och skriker. Det är för att de känner att de inte får tillräcklig uppmärksamhet i situationen, förklaringar i en oförklarlig värld och det faktum att en motgång faktiskt kan göra att det känns som om hela barnets inre fullkomligt går sönder. Ett barn har inte så stora referensramar. Då behöver man tröst och hjälp med att hantera sina känslor. Inte att bli förlöjligad.

Tänk dig in i situationen att din värld just har rämnat. Du gråter okontrollerat och är fullkomligt förstörd. Din partner börjar då härma dig och göra sig löjlig över din fullkomliga sorg. Vet du vad det kallas? Det är psykisk misshandel.

Att sätta gränser är att prata med sina barn. Att vara konsekvent, tydlig, lyhörd, respektfull och att bekräfta deras känslor och låta dem vara besvikna, arga, ledsna eller vad som och trösta dem i det istället för att förlöjliga dem. Ett barn gråter inte för att få sin vilja fram. Det är något vuxna som gör så har hittat på. Ett barn gråter för att det känns som om världen har rämnat.
 
Eller för att barnet är väldigt argt på något. Man gråter inte bara av sorg utan man kan även gråta av ilska. Varje gång ett barn gråter så har inte världen rämnat. Det är ett extremt dramatiskt sätt att se på det och jag skulle bedöma det som felaktigt.
Tycker det är irrelevant vilken känsla det är som är för stor för barnet att hantera i den stunden, det är ändå inte okej att förlöjliga. Känslorna kan man reda ut och bemöta sen, i lugn och ro, på ett sätt som stärker relationen snarare än att skapa otrygghet. Men visst kan det vara ett effektivt sätt att stoppa ett beteende man själv inte kan handskas med. Bara för att det är effektivt är det fortfarande inte okej.
 
Eller för att barnet är väldigt argt på något. Man gråter inte bara av sorg utan man kan även gråta av ilska. Varje gång ett barn gråter så har inte världen rämnat. Det är ett extremt dramatiskt sätt att se på det och jag skulle bedöma det som felaktigt.

Ja eller arg. Oavsett vilken känsla det är som startade det hela och fått barnet att hamna på golvet skrikandes så är anledningen att barnet ligger där att det inte kan hantera känslan.

Det betyder inte att det är ”okej” att barn gör så i sociala sammanhang (som matbutiken). Men ansvaret ligger som sagt på den vuxne, som knappast löser det hela genom att förlöjliga barnet.

Gör man så och ”lyckas” har man ju i bästa fall lärt sitt barn att om du inte lyder så skämmer jag ut dig inför folk. Jag förstår inte hur det kan vara en relation man vill ha till sina barn.
 
Behöver man handla just den dagen kan man väl ändå ta med ungen ut, resonera och sedan gå tillbaka in för att handla färdigt när situationen lugnat sig?

Allmänt: måste säga att jag aldrig sett barn få den sortens utbrott i butiken. Ohejdat få röja runt bland hyllorna, leka tafatt och hosta på osten är betydligt vanligare.
Här känner jag att jag vill flika in med att alla barn går inte att resonera med när de är upprörda, och det är inte alltid passande att vänta med att handla, beroende på hur man bor och hur hemsituationen ser ut. Jag har aldrig haft lyxen att handla annan dag eller så. Har aldrig haft ett barn som slängt sig på golvet heller, men dock haft barn med olika former av utbrott i affären. Det har bara varit att ta sig igenom det. Jag har fått säga till dem att "nu skyndar vi oss igenom affären och hämtar det vi ska så att vi kommer ut och så slipper vi vara här längre än nödvändigt" och då alltså menat att den jobbiga situationen de hamnat i är jag medveten om och kommer att göra så kort som möjligt, men, jag är vuxen och vi måste ha mat, jag kommer dock inte stå och välja mat i evigheter utan det blir ett snabbt besök och ta vad vi ska ha.
 
Här känner jag att jag vill flika in med att alla barn går inte att resonera med när de är upprörda, och det är inte alltid passande att vänta med att handla, beroende på hur man bor och hur hemsituationen ser ut. Jag har aldrig haft lyxen att handla annan dag eller så. Har aldrig haft ett barn som slängt sig på golvet heller, men dock haft barn med olika former av utbrott i affären. Det har bara varit att ta sig igenom det. Jag har fått säga till dem att "nu skyndar vi oss igenom affären och hämtar det vi ska så att vi kommer ut och så slipper vi vara här längre än nödvändigt" och då alltså menat att den jobbiga situationen de hamnat i är jag medveten om och kommer att göra så kort som möjligt, men, jag är vuxen och vi måste ha mat, jag kommer dock inte stå och välja mat i evigheter utan det blir ett snabbt besök och ta vad vi ska ha.
Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Jag har faktiskt aldrig sett ett barn bete sig på det viset, men om det skulle hända.
Är ongen bara tjurig och gråter kan man väl lasta upp hen i vagnen och köra vidare? :D Vilken lösning som helst är typ bättre än att en vuxen Också slänger sig på marken och börjar gapa, tänker jag.
 
Här känner jag att jag vill flika in med att alla barn går inte att resonera med när de är upprörda, och det är inte alltid passande att vänta med att handla, beroende på hur man bor och hur hemsituationen ser ut. Jag har aldrig haft lyxen att handla annan dag eller så. Har aldrig haft ett barn som slängt sig på golvet heller, men dock haft barn med olika former av utbrott i affären. Det har bara varit att ta sig igenom det. Jag har fått säga till dem att "nu skyndar vi oss igenom affären och hämtar det vi ska så att vi kommer ut och så slipper vi vara här längre än nödvändigt" och då alltså menat att den jobbiga situationen de hamnat i är jag medveten om och kommer att göra så kort som möjligt, men, jag är vuxen och vi måste ha mat, jag kommer dock inte stå och välja mat i evigheter utan det blir ett snabbt besök och ta vad vi ska ha.

Lite vidarespinn på detta.

Absolut kan det vara så många gånger! Det man får försöka med då är ju förberedelse. Det garanterar ju ingenting men man har ju förbättrat oddsen lite iaf.

Det finns ju liksom en anledning till att all världens matbutiker är utformade så att i slutet av butiken där kunderna är som tröttast och hungrigast och står som mest stilla finns det alltid hyllor med färgglatt godis och glass.

För att världen är full av vuxna människor som trots medvetenhet om konsekvenserna inte kan motstå. Inte ens om det finns en inre röst som säger nej eller de egentligen inte har råd. Att då begära att en fyraåring utan varken konsekvenstänk eller impulskontroll ska hantera en sådan situation utan vidare är ganska mycket begärt. Och en värre om man förlöjligar deras oförmåga.
 
Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Jag har faktiskt aldrig sett ett barn bete sig på det viset, men om det skulle hända.
Är ongen bara tjurig och gråter kan man väl lasta upp hen i vagnen och köra vidare? :D Vilken lösning som helst är typ bättre än att en vuxen Också slänger sig på marken och börjar gapa, tänker jag.
Ja att slänga sig på marken är ju ingen lösning. Visst skulle nog alla sluta tjuta, men inte av den anledning man tror tänker jag. Inte heller jag har sett någon bete sig så faktiskt.

Jag har satt mina i vagnen och fortsatt med mitt och sagt "snart klar". Varje förälder vet ju ofta hur sitt barn är, mitt äldsta hade jag inte kunnat gå ut och resonera med alls, inte en chans. Bara att ta i handen/sätta i vagnen och gå vidare. När han lugnade sig av sig själv var han redo att resonera med, men om jag störde honom innan dess så blev det alltså bara värre. Så att ta honom och gå ut så att han skulle få lugna sig hade inte fått honom att lugna sig på en riktigt lång stund, att fortsätta med mitt och inte prata mer med honom än att förklara att "vi ska ta detta och detta, sedan är vi klara" osv och sedan bara göra det, skulle förkorta det avsevärt.

Barn får utbrott, jag gör mitt bästa att undvika det, uppfostra mitt barn, lära hur man beter sig i sociala situationer. I det kommer utbrott även i en affär. Kan man som vuxen inte ta att ett barn har utbrott så kanske man ska handla på en tid barn inte är i en affär. De flesta föräldrar gör sitt bästa och att gå ut är inte alltid det bästa för barnen, även om det är det för andra.
 
Eller för att barnet är väldigt argt på något. Man gråter inte bara av sorg utan man kan även gråta av ilska. Varje gång ett barn gråter så har inte världen rämnat. Det är ett extremt dramatiskt sätt att se på det och jag skulle bedöma det som felaktigt.
Jag håller med. Det är inte smart eller bra att som förälder lägga sig på golvet och skrika ikapp med barnet, men det är verkligen inte "end of the world" varje gång ett barn är ledset, argt eller gråter.
 
Lite vidarespinn på detta.

Absolut kan det vara så många gånger! Det man får försöka med då är ju förberedelse. Det garanterar ju ingenting men man har ju förbättrat oddsen lite iaf.

Det finns ju liksom en anledning till att all världens matbutiker är utformade så att i slutet av butiken där kunderna är som tröttast och hungrigast och står som mest stilla finns det alltid hyllor med färgglatt godis och glass.

För att världen är full av vuxna människor som trots medvetenhet om konsekvenserna inte kan motstå. Inte ens om det finns en inre röst som säger nej eller de egentligen inte har råd. Att då begära att en fyraåring utan varken konsekvenstänk eller impulskontroll ska hantera en sådan situation utan vidare är ganska mycket begärt. Och en värre om man förlöjligar deras oförmåga.
Hur kan du läsa in att jag begär något av en fyraåring eller förlöjligar fyraåringen?

Långt ifrån alla mina barns utbrott i affärer har handlat om godis, för övrigt, men utbrott har ju skett i vilket fall som helst.

Tillägg : Läste slarvigt, förlåt :)
 
Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Jag har faktiskt aldrig sett ett barn bete sig på det viset, men om det skulle hända.
Är ongen bara tjurig och gråter kan man väl lasta upp hen i vagnen och köra vidare? :D Vilken lösning som helst är typ bättre än att en vuxen Också slänger sig på marken och börjar gapa, tänker jag.

Jag har inte heller varit med om att barn ligger ner på golvet och gallskriker i butiken, varken mina egna eller något annat. Och då har jag ändå jobbat 15 år i matbutik. Därför är det lätt lustigt att var och varannan har någon grannes kusin som har gjort så. (Diverse andra utbrott från barn har jag såklart både sett och varit med om själv).
 
Att sätta gränser är något helt annat än att bete sig så illa mot någon. Det är inte för att barnet är bortskämt som de kastar sig på golvet och skriker. Det är för att de känner att de inte får tillräcklig uppmärksamhet i situationen, förklaringar i en oförklarlig värld och det faktum att en motgång faktiskt kan göra att det känns som om hela barnets inre fullkomligt går sönder. Ett barn har inte så stora referensramar. Då behöver man tröst och hjälp med att hantera sina känslor. Inte att bli förlöjligad.

Tänk dig in i situationen att din värld just har rämnat. Du gråter okontrollerat och är fullkomligt förstörd. Din partner börjar då härma dig och göra sig löjlig över din fullkomliga sorg. Vet du vad det kallas? Det är psykisk misshandel.

Att sätta gränser är att prata med sina barn. Att vara konsekvent, tydlig, lyhörd, respektfull och att bekräfta deras känslor och låta dem vara besvikna, arga, ledsna eller vad som och trösta dem i det istället för att förlöjliga dem. Ett barn gråter inte för att få sin vilja fram. Det är något vuxna som gör så har hittat på. Ett barn gråter för att det känns som om världen har rämnat.
Precis så,så bra skrivet!
 
Ja att slänga sig på marken är ju ingen lösning. Visst skulle nog alla sluta tjuta, men inte av den anledning man tror tänker jag. Inte heller jag har sett någon bete sig så faktiskt.

Jag har satt mina i vagnen och fortsatt med mitt och sagt "snart klar". Varje förälder vet ju ofta hur sitt barn är, mitt äldsta hade jag inte kunnat gå ut och resonera med alls, inte en chans. Bara att ta i handen/sätta i vagnen och gå vidare. När han lugnade sig av sig själv var han redo att resonera med, men om jag störde honom innan dess så blev det alltså bara värre. Så att ta honom och gå ut så att han skulle få lugna sig hade inte fått honom att lugna sig på en riktigt lång stund, att fortsätta med mitt och inte prata mer med honom än att förklara att "vi ska ta detta och detta, sedan är vi klara" osv och sedan bara göra det, skulle förkorta det avsevärt.

Barn får utbrott, jag gör mitt bästa att undvika det, uppfostra mitt barn, lära hur man beter sig i sociala situationer. I det kommer utbrott även i en affär. Kan man som vuxen inte ta att ett barn har utbrott så kanske man ska handla på en tid barn inte är i en affär. De flesta föräldrar gör sitt bästa och att gå ut är inte alltid det bästa för barnen, även om det är det för andra.
Jag vet och förstår att barn får utbrott och låter faktiskt bli att handla när det är som mest folk (brukar innebära många barn, typ när skolorna just slutat.) och brukar inte döma folk/föräldrar sådär i allmänhet. :) Bara de gör Någonting (som inte är att slänga sig ned på backen och bidra till oljudet. :D ).

Mer allmänt: Tycker som sagt det är betydligt värre med barn som ränner runt bland hyllorna och leker, eller för att återkoppla till TS situation, tar sig friheter med andras prylar och djur.
 
Jag vet och förstår att barn får utbrott och låter faktiskt bli att handla när det är som mest folk (brukar innebära många barn, typ när skolorna just slutat.) och brukar inte döma folk/föräldrar sådär i allmänhet. :) Bara de gör Någonting (som inte är att slänga sig ned på backen och bidra till oljudet. :D ).

Mer allmänt: Tycker som sagt det är betydligt värre med barn som ränner runt bland hyllorna och leker, eller för att återkoppla till TS situation, tar sig friheter med andras prylar och djur.
Det är tyvärr en del vuxna som inte förstår att barn rent faktiskt får utbrott då och då helt naturligt som en del av utvecklingen. Som dömer föräldrarna som dåliga föräldrar för att barnen blir upprörda. Elelr för att man inte gör någonting. Just att agera, verkar vara så viktigt. Men när man kommer där med ett barn som har någon form av utbrott och tjuter högt och folk vänder sig om, de ser ju bara att man som förälder håller barnet i handen eller har det i vagnen. De såg inte när man vid "Pasta-gången" förklarade att "nu har vi mjölk, bröd och ärtor kvar att hämta, sedan ska vi betala och är klara" och därefter inte stör barnet (som jag med min äldsta, vilket var bäst för honom) och skyndar sig för att bli klara i situationen för att på så vis hjälpa sitt barn. Man ser inte att föräldern faktiskt finns där för barnet, har koll på hur barnet låter och är i sitt utbrott och är redo att närma sig vid minsta tecken till att det går igen, till att barnet är mottaglig så att säga. Allt det där lär man ju sig om sitt barn och medan man skyndar sig att handla väntar man på tillfälle att kunna prata med barnet igen utan att det ska eskalera hos det. Allt det där syns inte uttåt. Men nog fasen döms man tyvärr.

Jag tycker också att det är jobbigt med lekande barn i affärerna, alltså de som springer runt och stojar. Och det som TS berättar är ju helt otroligt, något jag aldrig själv stött på. Hoppas verkligen inte att det är vanligt i dag!
 
Eller för att barnet är väldigt argt på något. Man gråter inte bara av sorg utan man kan även gråta av ilska. Varje gång ett barn gråter så har inte världen rämnat. Det är ett extremt dramatiskt sätt att se på det och jag skulle bedöma det som felaktigt.
Jag har aldrig skrivit att barn enbart gråter av sorg så det vet jag inte var du fått ifrån. Barn gråter/skriker när de inte kan kommunicera på annat sätt eller när föräldrarna inte lyssnar på dem om de inte skriker.

Att du inte tycker att världen har rämnat innebär inte att inte barnet tycker det. När man har så begränsade referensramar så är det mycket som får världen att rämna.
 
Som fd kassörska har jag sett det mesta... och blev beklämd varje gång en unge skrikit om att vilja ha saker genom hela affären och föräldern ger in i kassan och köper något. Klart ungen skriker nästa gång också.

Jag är också fortfarande grymt imponerad av pappan vars son (kring 4 år kanske?) bla slängde sig på golvet och illvrålade vid kassorna för att han ville ha godis. Pappan var helt lugn hela tiden, plockade upp sina saker, betalade och packade dem. När han var klar sa han lugnt till sonen att han skulle gå nu och tänkte sonen följa med? Pappan gick mot dörren och sonen följde med någon minut senare. Jag ville applådera pappan :D
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp