- Svar: 35
- Visningar: 3 615
Sov till elva. Men det var ändå förvånansvärt tidigt att kliva upp då jag var uppe en timme mitt i natten. Vaknade av att jag petade mig i näsan och så började jag blöda näsblod. Så jävla opassande att få det klockan två mitt i natten. Ingen som kan hjälpa en då. Men jag redde ut det på egen hand trots att jag fick lägga mig på golvet ett tag för jag blev yr. Men den totala skräckpaniken uteblev och jag känner mig ändå stolt över att jag klarade det så bra. Jättejobbigt ja, men ändå hanterbart.
Men hur ska jag ta mig vidare från den här krisen som min autismdiagnos gett upphov till? Vet inte riktigt. Det här begreppet "det går inte" har liksom aldrig funnits i mitt vokabulär. Men nu är det som det är ändå. Jag får inse att vissa saker inte går. Och det suger. Jag vill liksom bara lägga mig ner och ge upp. Så det var vad jag gjorde efter att ha matat katterna i morse. Låg i sängen och lyssnade på musik. Att hålla på och kämpa lönar sig liksom inte. Men ja, det hade snöat ute och jag insåg att jag nog ändå fick lov att se till att få väck snön vid bilen och längs med gången till vedboden. Ett problem som existerade här och nu och som behövde lösas här och nu också. Så jag gick upp, tog på mig ytterkläderna och gick ut och skottade. Det tog sin tid, men jag blev faktiskt klar. Bilen är fortfarande klädd med snö och jag fick aldrig in någon ved, men tja det får jag lösa i morgon.
Nu har jag i alla fall skrubbat potatis och de kokar nu på vedspisen. Har ju en bit fisk kvar i kylskåpet som behöver ätas upp och till det behövs potatis. I morgon måste jag laga mat. Får bli kikärtsgryta. Jag har inga kokta kikärter hemma men det finns torkade så jag ska koka dem själv den här gången.
Jag tar en dag i taget. Men jag försöker att inte kämpa så hårt längre. Jag hoppas att hab kan hjälpa mig i stället, men har ju inte en susning om vad de kan göra. Det återstår att se.
Men hur ska jag ta mig vidare från den här krisen som min autismdiagnos gett upphov till? Vet inte riktigt. Det här begreppet "det går inte" har liksom aldrig funnits i mitt vokabulär. Men nu är det som det är ändå. Jag får inse att vissa saker inte går. Och det suger. Jag vill liksom bara lägga mig ner och ge upp. Så det var vad jag gjorde efter att ha matat katterna i morse. Låg i sängen och lyssnade på musik. Att hålla på och kämpa lönar sig liksom inte. Men ja, det hade snöat ute och jag insåg att jag nog ändå fick lov att se till att få väck snön vid bilen och längs med gången till vedboden. Ett problem som existerade här och nu och som behövde lösas här och nu också. Så jag gick upp, tog på mig ytterkläderna och gick ut och skottade. Det tog sin tid, men jag blev faktiskt klar. Bilen är fortfarande klädd med snö och jag fick aldrig in någon ved, men tja det får jag lösa i morgon.
Nu har jag i alla fall skrubbat potatis och de kokar nu på vedspisen. Har ju en bit fisk kvar i kylskåpet som behöver ätas upp och till det behövs potatis. I morgon måste jag laga mat. Får bli kikärtsgryta. Jag har inga kokta kikärter hemma men det finns torkade så jag ska koka dem själv den här gången.
Jag tar en dag i taget. Men jag försöker att inte kämpa så hårt längre. Jag hoppas att hab kan hjälpa mig i stället, men har ju inte en susning om vad de kan göra. Det återstår att se.
Senast ändrad: