Alltså, visst, jag förstår om man är stolt över de hästar man avlat fram själv och tycker de är finast i världen?
Men, någon slags realistisk syn måste man väl ändå ha?
Jag har fött upp en häst, han var inte vacker som föl, men åkte på fölmönstringen med honom mest för att han skulle få den upplevelsen och mycket riktigt, han fick minst poäng av alla. Jag brydde mig inte så mkt om det, han var i växtfas och flera månader yngre än de andra fölen och dessutom ingen skönhet, så det var väntat.
Men andra jag pratar med verkar inte förstå att de kanske inte avlat fram nästa Milton eller Valegro utan kanske bara en helt vanlig hobbyhäst för lättare klasser eller en bra ridskolehäst för den delen. Om domarna dessutom gett poäng efter det, så har domaren fel (för "den" domaren gillar ju inte den typen av häst/håller på med fel disciplin eller någon annan bort/diotförklaring av den som dömde).
Pratade häromdagen med en, som hade en fyraåring efter Amperé (och de är ju sällsynta), som hen givetvis höjde till skyarna, visade mig en bild på en för mig, högst normal fyraåring, inget utöver det vanliga. Hen fortsätter sedan, "du vet, Amperés föl går för 3 miljoner nere i Holland. Jag ska ha minst 500 000 för min". Visserligen är hästen kvalad till falsterbo, men det betyder ju inte att den kommer vinna där.
Jag sa inget om det, men det kan ju vara så att det är en bättre marknad i Holland än i Sverige och även om jag inte är någon avelsguru, vet jag ändå att stoet är minst lika viktig, om inte viktigare, än hingsten.
Nu var det väl inget skitsto som hen avlat på, men heller inget supersto.
Även om, som jag skrev innan ,vet att alla älskar just sin häst och tycker den är finast, så undrar jag om det är vanligt med sån total saknad av självinsikt/kritik och kunskap om den inhemska hästmarknaden, kändes mest surrealistiskt för mig.
Trots svammel och annat hoppas jag att ni förstår vilken diskussion jag är ute efter.