Det här med att arbeta med sig själv är svårt, jag förstår om många bangar den utmaningen.
Själv har jag kommit till den delen i min egen jakt på min hälsa att jag inser att jag kanske måste ta mig an det lite mer.
Jag började stresskrascha 2007 och förlorade hälsan rejält 2008, och har sedan dess gett mig den på att hitta tillbaks till ett fungerande liv igen - helst utan smärta och annat hälsomässigt elände.
Jag har dock inte lyckats riktigt än.
Det känns som om livet vill att jag ska lära mig nånting, men jag förstår ännu inte vad det är.
Sedan 2007 har jag läst massor om kost och näringslära, och har utformat en så hälsosam diet som möjligt för mig själv, utifrån allt jag lärt mig.
Jag har förstått vikten av rörelse och faran med stillasittande, och lagt in den rörelse jag kan i min vardag utifrån mina förutsättningar, och siktar på (faktiskt längtar efter!) att kunna börja utöka den delen, när min kropp pallar det.
Jag har gått kurser i mental träning och mindfulness, och arbetat med min inställning och mina tankar. Jag har stått och lett (=grimascherat) framför spegeln varje morgon och sagt till mig själv "Du är vacker!" (Men det har faktiskt funkat för mig! Jag har tillslut börjat sluta fred med mitt utseende, efter alla år av självhat. Nu för tiden brukar jag faktiskt gå omkring och säga till mig själv lite då och då "Du är fin!" :-D ).
Men vad jag inte har gjort än är att arbeta särskilt mycket med mina känslor...
Med en stor suck och en hel del motvilja har jag insett att jag kanske borde ge mig på den delen också. Känslor är definitivt en del av hälsa, och att undantränga känslor kan skapa kroppslig ohälsa, i det holistiska tänk som jag följer.
Känslor är dock definitivt inte min grej. Jag tycker att det är obehagligt och "skämmigt" med känslor. Jag gillar inte alls att visa eller erkänna för andra att jag har några känslor. Jag ser det som något eftersträvansvärt att vara oberörd.
Jag skulle vilja kunna se mina känslor som mina hjälpare istället, och inte skämmas för dom eller undvika dom.
Jag har därför bestämt mig för att försöka fokusera på att upptäcka dom känslor jag har och lyssna till dom, gå in lite mer i dom och kanske till och med följa dom.
Den här hälsohemsvistelsen har i alla fall definitivt varit ett bra tillfälle att börja fundera över det området.
Som först när jag kom hit. Jag kom hit som "bara jag" - hade ingen roll eller uppgift att gömma mig bakom, helt solo bland en massa okända människor. Och jag upptäckte att det kändes jätteobehagligt, för jag visste inte hur jag skulle bete mig för att vara "bara jag". Vem fick jag lov att vara? Vad förväntades av mig? Vad tyckte andra om mig? Jag kände mig obehagligt konturlös och nervös och ville mest bara dra mig undan, innan jag efter någon dag landade i situationen, fann "en plats i flocken" och hittade tillbaks till mig själv och blev mitt vanliga glada och charmiga jag igen. ;-)
Då slog det mig att jag oftast i sociala sammanhang brukar vilja ha en uppgift eller en roll att "gömma" mig bakom - antingen att jag är i min yrkesroll eller att jag börjar hjälpa till och servera eller plocka undan eller göra nånting annat där jag kan vara till nytta, för att slippa vara "bara jag".
Min tanke kring det är att jag måste öva mig på att vara "bara jag", och se till att oftare hamna i situationer där jag måste socialisera med okända människor utan att vara i en roll eller ett uppdrag. Och att innan dessa tillfällen förbereda mig bättre mentalt, läsa självkänslestärkande affirmationer för mig själv och se en bild framför mig av vem jag vill vara och hur jag ska bete mig.
Jag vill kunna ha en trygghet i att vara "bara jag", även om det finns en massa okända människor omkring mig!
Det andra jag har fortsatt att fundera över här är mitt förhållande till begreppen Hjälp, Ansvar och Krav. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om att jag inte känner att jag kan vara till någon hjälp för andra. Araminta gjorde en intressant koppling till att jag tar ett alldeles för stort ansvar för andra människor - ett ansvar som är omöjligt för mig att ta. När jag följer den tanketråden vidare och har funderat några varv till, så landar jag i att jag hela tiden går omkring med en känsla av att andra människor kräver nånting av mig, som jag inte förstår vad det är eller hur jag ska leva upp till.
Jag jagas alltså hela tiden av en känsla av att jag måste uppfylla outtalade krav som jag inte vet vad det är eller hur jag ska göra för att uppfylla.
Intressant.
Vad tror jag egentligen att andra kräver av mig?
Och VARFÖR tror jag att alla människor jag möter har krav på mig eller förväntar sig något av mig?
För så kan det väl ändå omöjligt vara. När jag tänker på det så faller det på sin egen orimlighet.
Men jag är ganska glad ändå, för att jag faktiskt har kommit fram till det. Här har jag gått omkring och tyckt att det har känts lite jobbigt utan att begripa varför och aldrig känt mig bra nog, och så beror det på att jag har haft en omedveten tanke om att andra människor har en massa okända krav på mig.
Jag hoppas att den här insikten innebär att jag kan lägga ifrån mig den krav-koftan. Fy vad skönt det skulle vara. :-)
Själv har jag kommit till den delen i min egen jakt på min hälsa att jag inser att jag kanske måste ta mig an det lite mer.
Jag började stresskrascha 2007 och förlorade hälsan rejält 2008, och har sedan dess gett mig den på att hitta tillbaks till ett fungerande liv igen - helst utan smärta och annat hälsomässigt elände.
Jag har dock inte lyckats riktigt än.
Det känns som om livet vill att jag ska lära mig nånting, men jag förstår ännu inte vad det är.
Sedan 2007 har jag läst massor om kost och näringslära, och har utformat en så hälsosam diet som möjligt för mig själv, utifrån allt jag lärt mig.
Jag har förstått vikten av rörelse och faran med stillasittande, och lagt in den rörelse jag kan i min vardag utifrån mina förutsättningar, och siktar på (faktiskt längtar efter!) att kunna börja utöka den delen, när min kropp pallar det.
Jag har gått kurser i mental träning och mindfulness, och arbetat med min inställning och mina tankar. Jag har stått och lett (=grimascherat) framför spegeln varje morgon och sagt till mig själv "Du är vacker!" (Men det har faktiskt funkat för mig! Jag har tillslut börjat sluta fred med mitt utseende, efter alla år av självhat. Nu för tiden brukar jag faktiskt gå omkring och säga till mig själv lite då och då "Du är fin!" :-D ).
Men vad jag inte har gjort än är att arbeta särskilt mycket med mina känslor...
Med en stor suck och en hel del motvilja har jag insett att jag kanske borde ge mig på den delen också. Känslor är definitivt en del av hälsa, och att undantränga känslor kan skapa kroppslig ohälsa, i det holistiska tänk som jag följer.
Känslor är dock definitivt inte min grej. Jag tycker att det är obehagligt och "skämmigt" med känslor. Jag gillar inte alls att visa eller erkänna för andra att jag har några känslor. Jag ser det som något eftersträvansvärt att vara oberörd.
Jag skulle vilja kunna se mina känslor som mina hjälpare istället, och inte skämmas för dom eller undvika dom.
Jag har därför bestämt mig för att försöka fokusera på att upptäcka dom känslor jag har och lyssna till dom, gå in lite mer i dom och kanske till och med följa dom.
Den här hälsohemsvistelsen har i alla fall definitivt varit ett bra tillfälle att börja fundera över det området.
Som först när jag kom hit. Jag kom hit som "bara jag" - hade ingen roll eller uppgift att gömma mig bakom, helt solo bland en massa okända människor. Och jag upptäckte att det kändes jätteobehagligt, för jag visste inte hur jag skulle bete mig för att vara "bara jag". Vem fick jag lov att vara? Vad förväntades av mig? Vad tyckte andra om mig? Jag kände mig obehagligt konturlös och nervös och ville mest bara dra mig undan, innan jag efter någon dag landade i situationen, fann "en plats i flocken" och hittade tillbaks till mig själv och blev mitt vanliga glada och charmiga jag igen. ;-)
Då slog det mig att jag oftast i sociala sammanhang brukar vilja ha en uppgift eller en roll att "gömma" mig bakom - antingen att jag är i min yrkesroll eller att jag börjar hjälpa till och servera eller plocka undan eller göra nånting annat där jag kan vara till nytta, för att slippa vara "bara jag".
Min tanke kring det är att jag måste öva mig på att vara "bara jag", och se till att oftare hamna i situationer där jag måste socialisera med okända människor utan att vara i en roll eller ett uppdrag. Och att innan dessa tillfällen förbereda mig bättre mentalt, läsa självkänslestärkande affirmationer för mig själv och se en bild framför mig av vem jag vill vara och hur jag ska bete mig.
Jag vill kunna ha en trygghet i att vara "bara jag", även om det finns en massa okända människor omkring mig!
Det andra jag har fortsatt att fundera över här är mitt förhållande till begreppen Hjälp, Ansvar och Krav. Jag skrev i ett tidigare blogginlägg om att jag inte känner att jag kan vara till någon hjälp för andra. Araminta gjorde en intressant koppling till att jag tar ett alldeles för stort ansvar för andra människor - ett ansvar som är omöjligt för mig att ta. När jag följer den tanketråden vidare och har funderat några varv till, så landar jag i att jag hela tiden går omkring med en känsla av att andra människor kräver nånting av mig, som jag inte förstår vad det är eller hur jag ska leva upp till.
Jag jagas alltså hela tiden av en känsla av att jag måste uppfylla outtalade krav som jag inte vet vad det är eller hur jag ska göra för att uppfylla.
Intressant.
Vad tror jag egentligen att andra kräver av mig?
Och VARFÖR tror jag att alla människor jag möter har krav på mig eller förväntar sig något av mig?
För så kan det väl ändå omöjligt vara. När jag tänker på det så faller det på sin egen orimlighet.
Men jag är ganska glad ändå, för att jag faktiskt har kommit fram till det. Här har jag gått omkring och tyckt att det har känts lite jobbigt utan att begripa varför och aldrig känt mig bra nog, och så beror det på att jag har haft en omedveten tanke om att andra människor har en massa okända krav på mig.
Jag hoppas att den här insikten innebär att jag kan lägga ifrån mig den krav-koftan. Fy vad skönt det skulle vara. :-)
