Djurjouren
Trådstartare
Jag har i princip aldrig jobbat så mkt med galoppen på mina hästar då de alltid varit travare eller islänningar. Massor av fattningar och ett par stegs galopp har varit vad man kunde göra med dem på den nivån de var på. Jag avskyr att rida i obalanserad galopp.
Nu sitter jag ju på Spanjorer och de är inte obalanserade så det blir en MASSA galoppande.
Igår var paddocken så geggig på grund av regnande så vi red ut på en massa grusvägar. Bara galopp-skritt-galopp i kanske 5 kilometer. Allt från racergalopp till slowmotion galopp. En hand lång tygel. Det ger en tid att verkligen öva sig på att sitta och jag prövade olika varianter. Det som känns bäst, det som stör hästen minst och faktiskt får den att sväva lite är om överlivet är stilla och bäckenet gör en bakåt, nedåt fram med ett minjuck rörelse. Fokuserade på att seperera överliv och bäcken, så långt ner som möjligt.
Hur tänker ni?
Efter några kilometer vända vi hemåt och då var hästarna ytterst uppspelta, det är sällan de får busa så mkt så det kändes som att sitta på en atombomb.
Nu skulle vi använda denna "samling" till vår fördel så vi skiftade mellan slow motiongalopp och piaff/passage liknande rörelser (inte att förväxla med samling i dressyrbemärkelse). Det var otroligt kul, och dels att få känna på den kraften och den energin och den spänsten. Och sen bredvid sig SE den andra hästen röra sig. Ju mer man håller och lutar sig bakåt ju mer uppåt går det och energin är aldrig sinande. Det KÄNNS konstigt nog inte osamlat, den spanska hästen är fantastisk på att bära upp sin ryttare.
Fast man ibland får mycket i handen så räcker det med att man slappnar av en mm i handen för att hästen omedelbart ska reagera så det är liksom inget låst läge. Underbart. Det är nog det som är en välskolad mun. Min skolhäst är i 20 årsåldern tror jag och hon liksom kan allt, det är så kul att jag aldrig vill hoppa av henne.
Vi avslutade sista kilometern i trav och lättridning (inte så ofta vi gör det). Jäklar vilken fin sökning man fick då. Långa och låga och hela kroppen böljade och det var sån samling jag alltid strävat efter . Precis som att det vi gjort innan låst upp alla spänningar på hästarna.
Detta väcker många nya tankar hos mig, den petiga dressyrtanten. Kanske man ska våga göra lite "fel" ibland för att ur det komma till det rätta?
Nu sitter jag ju på Spanjorer och de är inte obalanserade så det blir en MASSA galoppande.
Igår var paddocken så geggig på grund av regnande så vi red ut på en massa grusvägar. Bara galopp-skritt-galopp i kanske 5 kilometer. Allt från racergalopp till slowmotion galopp. En hand lång tygel. Det ger en tid att verkligen öva sig på att sitta och jag prövade olika varianter. Det som känns bäst, det som stör hästen minst och faktiskt får den att sväva lite är om överlivet är stilla och bäckenet gör en bakåt, nedåt fram med ett minjuck rörelse. Fokuserade på att seperera överliv och bäcken, så långt ner som möjligt.
Hur tänker ni?
Efter några kilometer vända vi hemåt och då var hästarna ytterst uppspelta, det är sällan de får busa så mkt så det kändes som att sitta på en atombomb.
Nu skulle vi använda denna "samling" till vår fördel så vi skiftade mellan slow motiongalopp och piaff/passage liknande rörelser (inte att förväxla med samling i dressyrbemärkelse). Det var otroligt kul, och dels att få känna på den kraften och den energin och den spänsten. Och sen bredvid sig SE den andra hästen röra sig. Ju mer man håller och lutar sig bakåt ju mer uppåt går det och energin är aldrig sinande. Det KÄNNS konstigt nog inte osamlat, den spanska hästen är fantastisk på att bära upp sin ryttare.
Fast man ibland får mycket i handen så räcker det med att man slappnar av en mm i handen för att hästen omedelbart ska reagera så det är liksom inget låst läge. Underbart. Det är nog det som är en välskolad mun. Min skolhäst är i 20 årsåldern tror jag och hon liksom kan allt, det är så kul att jag aldrig vill hoppa av henne.
Vi avslutade sista kilometern i trav och lättridning (inte så ofta vi gör det). Jäklar vilken fin sökning man fick då. Långa och låga och hela kroppen böljade och det var sån samling jag alltid strävat efter . Precis som att det vi gjort innan låst upp alla spänningar på hästarna.
Detta väcker många nya tankar hos mig, den petiga dressyrtanten. Kanske man ska våga göra lite "fel" ibland för att ur det komma till det rätta?