Sv: Sexlivet efter förlossning
Jag lider verkligen med dig och säger som de andra. Stå på dig!! Det måste finnas hjälp att få!
Får du ingen respons så kan du till och med vända dig till förlossningen tror jag, trots att det gått lång tid, och försöka få hjälp den vägen med en ev. remiss eller liknande. Men en gynekolog på en kvinnoklinik känns ju som en bra start!
Jag har inte haft exakt samma problem som du, men jag sprack mycket och det fenomenet kan jag tänka mig att en del undrar över. Det pratas ganska sällan om verkligheten efter att barnet väl är fött, den sexuella verkligheten alltså, IRL tycker jag! Mig själv inkluderat. Det känns ju onekligen ganska privat.
Jag syddes med en mängd stygn (först direkt efter förlossningen, men fortsatte blöda mycket och fick stora hematom så det blev till att operera akut under full narkos). Det enda jag vet är att det var >30 stygn.
Att jag opererades om är jag i efterhand otroligt glad för, för den läkare som sydde första gången uttryckte en oro för hur det skulle kunna bli för mig senare då det var bråttom att stoppa blödningen och jag var väldigt svullen, så denne fick mig att lova dyrt och heligt att komma tillbaka om jag fick problem med samlivet senare och inte "Lida i tysthet" (läkarens ord). Men så opererades jag alltså om någon h senare, och samtliga gynekologer och BM som sett mig efteråt (många totalt) är imponerade och menar att det knappt syns att jag fått barn vid blotta anblicken
("ett äkta hantverk, det är så vackert gjort!" - sa en av dem, vad svarar man på det
Ehh, tack?
). Denne syftade på kompetensen hos den som opererade såklart, men jag blev lite ställd
Tittar man närmare så självklart syns det, och känns, men betydligt mindre än det kunnat göra.
Samtliga läkare som tittat på mig har betonat mångfalt för både mig och min man att läkningen kommer att ta TID, lång tid. De har verkligen tryckt på att vi inte skulle deppa och bli ledsna om det inte fungerade när jag väl kände mig läkt nog för att prova, utan vänta en månad till, försöka igen, vänta en månad till, osv osv. Detta har varit otroligt skönt att ha fått höra, för det har tagit mycket riktigt tagit lång tid.
Det kändes hopplöst när sonen (född i maj -09 f.ö) var runt 6 mån och det fortfarande gjorde ont ont ONT, så jag grät, och min man gång på gång fick uppmuntra och påminna mig om läkarnas ord. Så vi kämpade på (viktigt enligt läkarna, sålänge det inte gjorde allt för ont, för ärrvävnaden måste mjukas upp). De rekommenderade även sexleksaker och onani på egen hand för min del, just för upprepandet och "tänja på gränserna" bokstavligt talat, men det har jag väl inte direkt gjort så mycket, utan vi har kämpat på tillsammans.
Sedan har det successivt bara blivit bättre.
Efter ett år så var det bara precis i början det kändes, och strax därefter började vi så smått kunna prova andra ställningar än de allra vanligaste - innan var det inte ens att tänka på.
Nu är sonen är 17 månader och nu fungerar allt igen, utan "hämningar"
Lite ont någon enstaka gång ibland, om vi provar något "nytt", men på det stora hela är det väldigt nära full funktion!
Underbart!!
Det som gjorde det sista tyckte jag var när jag slutade med P-piller (och därmed hormoner) och gick tillbaka till kondom. Jag slutade pga jag fick en stor cysta och andra biverkningar - men hade inte förstått riktigt hur mycket
hormonerna påverkade slemhinnorna förrens efter jag slutade. Det optimala hade nog varit "utan allt" men då känns risken överhängande för syskon snabbare än planerat
Nu är jag så nära full funktion att jag seriöst tänker tanken att föda vaginalt igen om/när det blir fler barn (blev lovad snitt på BB utan att jag i ö h t frågade, då var inte direkt fler barn vad jag tänkte på, men de ville väl försäkra sig om att jag inte skulle bli avskräckt
). Jag känner mig lite rädd för snitt (det är ju ändå en stor operation), men samtidigt känns det kanske onödigt att "utmana ödet" och riskera att spricka igen vaginalt. Mardrömmen vore att de gamla ärren gick upp...hualigen. men men, ännu är jag inte gravid igen (vi kommer vänta ett tag till), så det är inte så mycket att fundera över ännu!
Jag har i alla fall fått otroligt bra erfarenheter från gynekologins värld och har bara positivt att säga om bemötande, stöd osv - så jag hoppas verkligen att ni som kämpar på med problem också skall få samma positiva erfarenheter över tid!!
Stort lycka till! *pepp pepp*