miumiu
Trådstartare
En känsla som kommit sig smygandes på, som jag egentligen inte kan rationalisera. Men. Jag ser verkligen inte fram emot julen i år. Vi har alltid firat med mina svärföräldrar och kommer göra så även i år. Det har aldrig varit någon diskussion om det för julen är VIKTIG för dom till skillnad från mina föräldrar och dessutom är det synd om dom som får träffa sonen mer sällan eftersom dom bor på annan ort större delen av året.
Egentligen gillade jag mina svärföräldrar från början. Eller tyckte att dom var helt ok i början iaf. Sen fick vi barn och sen har det gått utför. Min svärfar har blivit bitter sen han gick i pension och fäller rasistiska kommentarer titt som tätt. Sambon hävdar att han inte gör det, medan sonen (4 år) kan säga att ”bruna människor luktar illa, det har farfar sagt”.
Min svärmor är ett kapitel för sig. Egentligen är hon snäll och menar väl men hon är helt gränslös. Kan gå in i gästrummet när man står halvnaken utan att knacka, kommenterar min figur (aldrig negativt men ändå) och har extremt mycket åsikter om barnuppfostran.
Slogs av känslan att vad SKÖNT det hade varit att bara skita i allt och stanna ensam hemma med katterna i år. Börjar fan grina när jag tänker på hur jag ska tvinga mig själv, för sonens skull då, till detta. Vill. Verkligen. Inte. Är på gränsen till utbränd och skulle bara behöva vila, i lugn och ro i år. Vet att det inte kommer gå utan att det blir ett jävla liv såklart, och det orkar jag inte heller.
Snälla, någon som har lite tröst och pepp?
Egentligen gillade jag mina svärföräldrar från början. Eller tyckte att dom var helt ok i början iaf. Sen fick vi barn och sen har det gått utför. Min svärfar har blivit bitter sen han gick i pension och fäller rasistiska kommentarer titt som tätt. Sambon hävdar att han inte gör det, medan sonen (4 år) kan säga att ”bruna människor luktar illa, det har farfar sagt”.
Min svärmor är ett kapitel för sig. Egentligen är hon snäll och menar väl men hon är helt gränslös. Kan gå in i gästrummet när man står halvnaken utan att knacka, kommenterar min figur (aldrig negativt men ändå) och har extremt mycket åsikter om barnuppfostran.
Slogs av känslan att vad SKÖNT det hade varit att bara skita i allt och stanna ensam hemma med katterna i år. Börjar fan grina när jag tänker på hur jag ska tvinga mig själv, för sonens skull då, till detta. Vill. Verkligen. Inte. Är på gränsen till utbränd och skulle bara behöva vila, i lugn och ro i år. Vet att det inte kommer gå utan att det blir ett jävla liv såklart, och det orkar jag inte heller.
Snälla, någon som har lite tröst och pepp?