Separationsångestakuten

Bluefish

Trådstartare
Alltså jag vet inte vad jag ska ta mig till med min hund. Vi tror att han lider av separationsångest. Det spelar ingen roll hur aktiverad han är, nyrastad, hur lång eller kort tid han är ensam eller hur avskärmad han är. Han hittar ALLT och förstör. Jag orkar inte ha det såhär, hur f*n tränar man sånthär? Ensamhetsträna från 0 - inget resultat. Han förstör min hyresrätt, min inredning, allt. Jag har knappt någon hundvakt kvar, han har ätit upp väldigt mycket hos dem bara de går och lägger sig. Alltså han behöver inte vara helt ensam ens för att tugga upp allt i sin väg. Försvårar oerhört i min vardag då jag jobbar skift. Nu har det gått bra några gånger då han varit ensam väldigt korta sekvenser, så lämnar jag honom en kvart och hemmet är förstört. Nu gick luften ur och jag bara grinar. Det är en långhårig weimaranerhane på 1½ år. Innan han blev könsmogen har det aldrig varit något problem, lugnt kommit travandes från soffan. Men nu, han har nästan ätit upp en karta tradolan, X antal skor, kläder, inredning, ja det mesta. Jag förstår att han gör det av stress och ångest men jag känner mig helt otillräcklig, inget jag gör för att underlätta verkar hjälpa. Någon med erfarenhet som har lyckats lindra liknande beteende?
 
Det är rastypiskt, vissa är helt omöjliga, har en själv.

Tyvärr har jag inga tips, jag har testat ALLT. Dvs bur, tugg, avgränsat, trött hund, pigg hund, lugnande läkemedel på recept, naturläkemedel, hundsällskap, musik, tv.

(@Migo , långhåren är rätt mellow, ingen större jaktlust i dem generellt, men sysselsättning behöver de ju såklart ändå)
 
Svarar båda då. Hunden är nöjd med vardagen, det är inte i aktiveringen det brister. Det är även uppfödarens uppfattning. Han kan skritta in i hemmet, tvärslockna på golvet och ändå demolera ALLT 5 min senare om jag gått till tvättstugan. Han jagar inte men har gått med i skogen för att få vana med min förälder som jagar. Visar inget intresse av något annat än att hitta mig och ligger och piper och gnyr hela nätterna i jaktstugan. Det är inte hållbart då de har en annan hund för jakt som de vill använda. Vi kommer snart flytta ut på landet med hundgård och nyrenoverat hus (ej aktuellt att tugga sönder) men han Lider i hundgården. Blir jättestressad och skriker och springer fram och tillbaka. Vi kan inte ha med honom på jobben, han får vara med när det grejas med jordbruket dock. Fick tips om droger men ska det vara hållbart 1o år framåt? Vi har övervägt en till hund enbart för hans skull.

@lady_vip Hur får du ihop vardagen? Det här äter upp mig fullständigt, att vakta allting och verkligen försöka strypa alla möjligheter till att få tag på saker om man så ska gå ut med soporna. Tänk om han får i sig min medicin nästa gång, tänk om hela tiden.
 
Jo, man ser till att ha allt ätbart inlåst. Och såklart alla mediciner. Och lås på skåpet med sopor.
Sen har vi alltid hundvakt när vi jobbar, antingen mina föräldrar, sambons föräldrar eller hunddagis. Som då inte kan lämna henne mer än någon minut, för antingen hittar hon nåt ätbart eller så försöker hon ta sig ut.

Nu är hon 11, den yngre hunden har inte de linjerna så jag hoppas att jag aldrig mer får en sån här igen.

Men hon hade en lång period när det gick bra att lämna, i bur. Hon älskade buren, gick själv in och la sig där när hon märkte att vi snart skulle åka. Sen hände något och buren blev en omöjlighet, plus att det blev olagligt. Så hon demolerade buren fullständigt, alltså bet sönder gallret och ja, sen dess är det såklart kört.

Vi har filmat henne ganska mycket och kan se att hennes gräns är ungefär vid 20 minuter. Så man man lämna och hämta posten eller göra nåt snabbt, hon kan vara lite orolig men inget mer. Vid 20 minuter börjar hon få panik och det släpper inte. Jag är inte intresserad av att utsätta henne för det, så därför lämnas hon inte.

Men DAP kanske kan vara nåt?
 
Jo, man ser till att ha allt ätbart inlåst. Och såklart alla mediciner. Och lås på skåpet med sopor.
Sen har vi alltid hundvakt när vi jobbar, antingen mina föräldrar, sambons föräldrar eller hunddagis. Som då inte kan lämna henne mer än någon minut, för antingen hittar hon nåt ätbart eller så försöker hon ta sig ut.

Nu är hon 11, den yngre hunden har inte de linjerna så jag hoppas att jag aldrig mer får en sån här igen.

Men hon hade en lång period när det gick bra att lämna, i bur. Hon älskade buren, gick själv in och la sig där när hon märkte att vi snart skulle åka. Sen hände något och buren blev en omöjlighet, plus att det blev olagligt. Så hon demolerade buren fullständigt, alltså bet sönder gallret och ja, sen dess är det såklart kört.

Vi har filmat henne ganska mycket och kan se att hennes gräns är ungefär vid 20 minuter. Så man man lämna och hämta posten eller göra nåt snabbt, hon kan vara lite orolig men inget mer. Vid 20 minuter börjar hon få panik och det släpper inte. Jag är inte intresserad av att utsätta henne för det, så därför lämnas hon inte.

Men DAP kanske kan vara nåt?

Jag har bara filmat honom i början, när han var "valp" och träningen gick strålande. När jag var övertygad om att min weim skulle ta det asbra med att vara ensam ett par timmar då och då. Ska göra det igen! Se vad som händer egentligen. Ja DAP står högt på listan, det kanske är det som uf menade också, så det ska vi prova. Magkänslan säger att det kommer aldrig gå över, men det kan kanske bli bättre så nu får vi börja beta av listan med "konstgjorda" hjälpmedel. Tack för råd!
 
Jag tycker ju att ni ska börja om. Avgränsa hunden som steg ett. Ta bort ALLT han kan äta upp, det ska bara finnas en golvlist att gnaga på om ens det. Det är ju ett otroligt självbelönande beteende att tugga och stjäla, så försök stoppa det.
Använd DAP ( det finns Clomicalm också som är ett läkemedel för ångestproblem hos hund, jag vet, sjukt, men börja med nåt annat) och kanske nåt tugg som varar en tid. Min favorit är tjurmuskel, ska min lämnas är det tjurmuskel som gäller, för den håller ganska länge.
Och filma, se vad som händer.

Sen att han förstör hos andra är inte jättekonstigt, de är enmanshundar, eller enfamiljshundar. Det kan ta ganska lång tid innan de känner sig trygga i en miljö. Jag tror att våra flyttar har gjort min ännu sämre, vi flyttade 3 gånger på 2 år. Så bli inte förvånad om han för en tid blir ännu sämre när ni flyttar. Men planera en strategi redan nu.

Det är klart att det kan gå över, självklart. Men det kommer nog kräva mycket och en del finurlande.
 
Har nästan varit i samma sits med vår Alice, även om hon inte förstörde saker hon skrek istället.. Inte poppis när man bor i lägenhet. Sen vi flyttade till parhus så blev det lättare, hon har inte massa ljud som stressar henne (och hon stör ingen om hon skulle yla).
Hos förra ägarna hade hon tuggat på väggarna och trappan när hon blev lämnad, trots att hon hade hundsällskap.

Det blev stor skillnad när vi flyttade, hela hunden är mer avslappnad men vi har också jobbat mycket med ensamträningen. Vi fick helt lägga ner tanken på att hon skulle vara ensam hemma (och fick vara på ett "privat hunddagis" med några andra hundar) under en ganska lång period. Hemma fick vi träna på att vara skilda åt. Hon fick vara i hallen med ett kompostgaller emellan när vi var i köket, så hon kunde se och höra oss hela tiden men ändå inte vara inpå oss. Detta ökade vi sakta, både i tid och avstånd.
Hon fick sen vara i vardagsrummet medan vi var i köket korta stunder, där hon inte såg oss, alltid med kompostgaller - aldrig med stängda dörrar. Till slut sov hon i hallen och vi i sovrummet, då kunde hon se oss. Successivt under ca en vecka stängde vi sovrumsdörren mer och mer, mitt i veckan var den alltså typ vidöppen. Till slut kunde vi sova en hel natt med en stängd dörr emellan oss.
Efter detta började vi ensamträna igen.

Idag, 9 månader efter att jag tog över henne, kan hon vara ensam hemma. Men hon har Adaptil som stöd, hon har alltid något att tugga på och radion är alltid på. Och vi har avgränsat så hon endast kan vara i köket (där vi har vår ytterdörr).
För oss gick det till slut, men det var många gånger jag tänkte att jag inte kunde behålla henne pga detta.
 
Så var min Wahidah förut. Jag upplevde dock att hon inte hade separationsångest egentligen, hon var "bara" rastlös när hon blev lämnad. Samma dag som jag slutade ge torrfoder så blev hon lugnare och plötsligt kunde jag lämna henne långa stunder utan att hon förstört något alls. En dag gav jag dock torrfoder igen, för jag hade inte kommit ihåg att ta fram färskfoder. Vips så var min destruktiva hund tillbaka, men bara över dagen. När hon sedan fick sitt färskfoder igen dagen efter så var det lugnt. Sen dess serveras inget torrfoder här. Kan vara värt att fundera på.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp