Sensationella berättelser

[co-SMAD4]

Varför är mytomaner alltid sensationella i sina berättelser? Varför "duger" det aldrig med små lögner? eller är det bara jag som i min erfarenhet av mytomaner bara träffat de som överdriver som mest? Finns det "smyg" mytomaner? Det är väl ett symptom och inte en diagnos, så jag tänker att den psykologiska bakgrunden kan variera.

Jag har träffat irl åtminstone två mytomaner i mitt liv, alltså människor som tvångsmässigt ljugit om sig själva. De kunde aldrig hålla sig till resonliga lögner, har det slagit mig. Det kändes ärligt talat pinsamt åt deras vägnar att lyssna på dom. Tror man verkligen själv att det är trovärdigt eller förstår man att den andra inte sväljer det - men bara måste fortsätta?

Jag har bara fått höra stora historier - man har träffat kändisar, blivit upplärd av dom, minglar med kändisar (alltid kändisar eller stora namn), äger en massa saker, klarat sig undan otroliga situationer och kris och är miljonär. Livet måste alltid vara otroligt.

Tycker sådana dokumentärer och poddar är intressant också, så tipsa gärna. Tania Head, "the woman who wasn't there" t.ex. Fejkade en hel historia om att hon var överlevare av 9/11, som bara byggdes och byggdes på.

 

[athena_arabians]

Jag tror det är flera faktorer som spelar in. Sedan tycker jag det är skillnad på någon som "förstärker" saker de varit med om för att det ska bli intressantare (dvs bra storytelling) och de som ljuger för att manipulera omgivningen för att skaffa sig makt, fördelar, saker etc.

Den förstnämnda varianten kan faktiskt vara roande och det är i allmänhet trevliga och snälla människor (jag känner flera och jag tycker om dem - men en vet att en får alltid ha en nypa salt till hands).

Den sistnämnda ska en hålla sig så långt ifrån det går när/om en upptäcker dem.

 

[Grazing]

Varför är mytomaner alltid sensationella i sina berättelser? Varför "duger" det aldrig med små lögner? eller är det bara jag som i min erfarenhet av mytomaner bara träffat de som överdriver som mest? Finns det "smyg" mytomaner? Det är väl ett symptom och inte en diagnos, så jag tänker att den psykologiska bakgrunden kan variera.

Jag har träffat irl åtminstone två mytomaner i mitt liv, alltså människor som tvångsmässigt ljugit om sig själva. De kunde aldrig hålla sig till resonliga lögner, har det slagit mig. Det kändes ärligt talat pinsamt åt deras vägnar att lyssna på dom. Tror man verkligen själv att det är trovärdigt eller förstår man att den andra inte sväljer det - men bara måste fortsätta?

Jag har bara fått höra stora historier - man har träffat kändisar, blivit upplärd av dom, minglar med kändisar (alltid kändisar eller stora namn), äger en massa saker, klarat sig undan otroliga situationer och kris och är miljonär. Livet måste alltid vara otroligt.

Tycker sådana dokumentärer och poddar är intressant också, så tipsa gärna. Tania Head, "the woman who wasn't there" t.ex. Fejkade en hel historia om att hon var överlevare av 9/11, som bara byggdes och byggdes på.

Det är ju ofta nån typ av personlighetsstörning inblandat när det gäller folk som är mytomaner. Det är inte "vanliga" människor som bara har ett behov av att ljuga. Plus att i deras värld så känns det inte som lögner förmodligen, vad jag läst så "upplever" dom sina lögner som sanning och dom lever i en annan värld. Dom vill väl inte ta in verkligheten riktigt.

Det är därför det sällan är någon ide att ifrågasätta eller "komma på dom" med att dom ljuger för då flyter dom bara in i nästa lögn.

 

[gammalek]

Kan tänka mig att det ibland ligger trauma bakom, olöst sådant, som de ibland dissocierar från genom att leva i en fantasivärld. Och i perioder försöker lösa genom att berätta om det på olika sätt.

 

[Enya]

Varför är mytomaner alltid sensationella i sina berättelser? Varför "duger" det aldrig med små lögner? eller är det bara jag som i min erfarenhet av mytomaner bara träffat de som överdriver som mest? Finns det "smyg" mytomaner? Det är väl ett symptom och inte en diagnos, så jag tänker att den psykologiska bakgrunden kan variera.

Jag har träffat irl åtminstone två mytomaner i mitt liv, alltså människor som tvångsmässigt ljugit om sig själva. De kunde aldrig hålla sig till resonliga lögner, har det slagit mig. Det kändes ärligt talat pinsamt åt deras vägnar att lyssna på dom. Tror man verkligen själv att det är trovärdigt eller förstår man att den andra inte sväljer det - men bara måste fortsätta?

Jag har bara fått höra stora historier - man har träffat kändisar, blivit upplärd av dom, minglar med kändisar (alltid kändisar eller stora namn), äger en massa saker, klarat sig undan otroliga situationer och kris och är miljonär. Livet måste alltid vara otroligt.

Tycker sådana dokumentärer och poddar är intressant också, så tipsa gärna. Tania Head, "the woman who wasn't there" t.ex. Fejkade en hel historia om att hon var överlevare av 9/11, som bara byggdes och byggdes på.

Jag vet en i min närhet som ljuger som en häst travar, om både det ena och det andra. Tar aldrig honom på allvar. manipulativ är han också, jag är glad vi bara hejar till varandra då och då numera, men vi fanns i varandras liv när dottern var liten. Fattade inte hur han orkade hålla på, man kunde ju inte tro ett ord av vad han sa till slut, hur kunde han inte själv märka att andra märkte liksom.

Jag har svårt att förstå sådant, man måste ju ha ett jäkla minne och komma ihåg allt man säger. Jag kommer ju knappt ihåg vad jag åt till frukost eller vad jag sett för film. Ibland ens vad filmen jag sitter och tittar heter ens.

Men att vara just mytoman är ju sjukligt, tänker jag. Ett sjukligt behov av att ljuga även om man vet att det inte är sant. Tror man på det själv är det ju vanföreställningar eller sådant tänker jag och det är betydligt allvarligare.

 

[nightcrawler]

Kompisens ex är mytoman. Vi kompisar upptäckte det ganska tidigt men hon var tillsammans med honom i 10 år innan hon fattade det. Hans syskon kallar honom för MM. MytomanMicke.

 

[Inte_Ung]

Jag har en i min närhet just nu.
Och där så handlar det om att överleva en svår situation.
Genom att leva i en bubbla av fantasi så blir det inte så hemskt.

Men för omgivningen så är det outhärdligt.
Och jag vill verkligen komma undan.
Men det går inte.
Så jag får hantera det i stället.
Efter mer än 10 år av träning så har jag nu börjat att förstå hur det fungerar.

 

[FeatherCloud]

En fd kollega ljög friskt så pass att jag tar exakt allt hen säger med en nypa salt. Inget sensationellt dock, mer av karaktären att vad man än själv hade för bakgrund eller erfarenheter så hade hen i princip exakt samma.("jaså är du från x stad, där har jag bott!", "håller du på med zz hobby? Det har jag också gjort en hel del!") Och såklart en hel del lögner om hur himla bra hen var på x och y, hur mycket erfarenhet hen hade av zz på jobbet och om hur perfekta helgens aktiviteter hade varit. Men alltid så att det hade kunnat vara sant, och de flesta nya och de som tror alla om gott trodde hen oftast. Tror det handlade om dåliga försök att connecta, vilja att komma in i gruppen och kanske ett visst mindervärdeskomplex...

Tillägg: men jag har absolut träffat mytomaner med de storslagna lögnerna också.

 

[Otherside]

Jag har haft några sådana i min närhet. Deras stories var helt bisarrt extrema. HUR kunde de tro att folk skulle gå på dem?!? Jag kunde se rakt igenom dem på direkten, men det är alltid svårt att konfrontera dem, det är liksom så pinsamt alltihopa. Så man bara lyssnar.... Och då blir det väl bara värre, då mytomanen tror sig bli trodd. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera dem - förutom att upplysa andra (mer godtrogna) om att personen faktiskt hittar på och dessutom utnyttjar dem å det grövsta. Vilket hände i två av fallen. Helt galet.

 

[Sassy]

Jag tänker att man nog inte lägger märke till de "vardagliga" lögnerna på samma sätt om man inte står väldigt nära, så det är det spektakulära som sticker ut?

 

[co-SMAD4]

Jag har haft några sådana i min närhet. Deras stories var helt bisarrt extrema. HUR kunde de tro att folk skulle gå på dem?!? Jag kunde se rakt igenom dem på direkten, men det är alltid svårt att konfrontera dem, det är liksom så pinsamt alltihopa. Så man bara lyssnar.... Och då blir det väl bara värre, då mytomanen tror sig bli trodd. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera dem - förutom att upplysa andra (mer godtrogna) om att personen faktiskt hittar på och dessutom utnyttjar dem å det grövsta. Vilket hände i två av fallen. Helt galet.

Ja, mina fall har också varit nästintill bisarra - för det var så uppenbart att det inte gick ihop med livet som personen levde.
Exempel: en person som bodde i en liten by i hyreslägenhet, men var miljonär och umgicks med kändisar enligt denna själv. Man anar ugglor i mossen, och det visade sig vara lögn.

Jag tänker att man nog inte lägger märke till de "vardagliga" lögnerna på samma sätt om man inte står väldigt nära, så det är det spektakulära som sticker ut?

Ja, kanske har man träffat fler "små" mytomaner utan att veta om?

 

[Crossline]

Det handlar väl om att man vill ha reaktioner? Man får bättre reaktioner av storslagna lögner än om man bara ljuger om att man körde bil till jobbet fast man åkte buss, liksom.

 

[animalasia]

Jag har haft några sådana i min närhet. Deras stories var helt bisarrt extrema. HUR kunde de tro att folk skulle gå på dem?!? Jag kunde se rakt igenom dem på direkten, men det är alltid svårt att konfrontera dem, det är liksom så pinsamt alltihopa. Så man bara lyssnar.... Och då blir det väl bara värre, då mytomanen tror sig bli trodd. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera dem - förutom att upplysa andra (mer godtrogna) om att personen faktiskt hittar på och dessutom utnyttjar dem å det grövsta. Vilket hände i två av fallen. Helt galet.

Haha, jag förstår vad du menar. Det blir lite som att ha en konversation med en tre-åring. Noll känsla för vad som är en rimlig lögn eller inte. Finns en i området och jag hamnade jämte honom på en fest nyligen. Han är högt uppsatt chef på ett stort bolag och jag fattar inte hur en sådan kvarleva kan fungera på ett bolag 2025? Han skröt om allt, sin lön, sina hus bla bla bla. Men egentligen är han bara sorglig och patetisk. Han åkte hem klockan 12 för han var för full, hade tydligen förfestat sedan lunch.

 

[co-SMAD4]

Det handlar väl om att man vill ha reaktioner? Man får bättre reaktioner av storslagna lögner än om man bara ljuger om att man körde bil till jobbet fast man åkte buss, liksom.

Precis, men tror de då att de andra köper allt man säger? Eller är njutningen också då att väcka förargelse, konflikt? Är det drama man vill ha eller att bli trodd och känna sig viktig/speciell?

 

[Crossline]

Precis, men tror de då att de andra köper allt man säger? Eller är njutningen också då att väcka förargelse, konflikt? Är det drama man vill ha eller att bli trodd och känna sig viktig/speciell?

Jag tror att vissa inte bryr sig om dom blir ifrågasatta, utan nöjer sig nog med att få uppmärksamhet i vilken form som helst. Vissa njuter av att andra pratar om dom, spelar ingen roll om det är i positiva ordalag eller inte.

 

[Enya]

En fd kollega ljög friskt så pass att jag tar exakt allt hen säger med en nypa salt. Inget sensationellt dock, mer av karaktären att vad man än själv hade för bakgrund eller erfarenheter så hade hen i princip exakt samma.("jaså är du från x stad, där har jag bott!", "håller du på med zz hobby? Det har jag också gjort en hel del!") Och såklart en hel del lögner om hur himla bra hen var på x och y, hur mycket erfarenhet hen hade av zz på jobbet och om hur perfekta helgens aktiviteter hade varit. Men alltid så att det hade kunnat vara sant, och de flesta nya och de som tror alla om gott trodde hen oftast. Tror det handlade om dåliga försök att connecta, vilja att komma in i gruppen och kanske ett visst mindervärdeskomplex...

Tillägg: men jag har absolut träffat mytomaner med de storslagna lögnerna också.

Jag har en liknande kollega. Har man ont i huvudet, har den ont i huvudet, har man migrän har den migrän, har man magsjuka, har den magsjuka, kan allt, vet allt, är inblandad i allt, alla tycker så gott om den osv. För mig en svår person att hantera eftersom jag inte tror ett ord på den längre, kan mycket väl vara kunnig och är säkert det också, men nej, lögner ihop med att den inte är ödmjuk, vänlig eller trevlig heller så har jag slutat att lyssna. Stänger av och går därifrån efter ett tag när jag känner att jag inte orkar med att den höjer sig själv mer.

 

[Görel]

Jag har haft en i bekantskapsgänget som gärna skarvat och lagt till i en bra historia. Alltid harmlöst och personen har aldrig vunnit något annat på det än uppmärksamhet. Sånt kan jag stå ut med.

Det är stor skillnad mot de som jag mött i mitt arbete som socialsekreterare, som hittar på för att vinna fördelar mot myndigheten. De kan få ekonomiska fördelar som de egentligen inte har rätt till, de kan få det till att en utredning inte inleds alternativt avslutas snabbt. Sånt tycker jag är riktigt illa.

 

[co-SMAD4]

Och något annat som slår mig: de här människorna som inte hade några problem med att ljuga mig rakt i ansiktet, hur lätt hade det inte varit för dom att fabricera ett liv på nätet - om samvetet inte ens säger stopp i en konversation öga mot öga?

 

[Trott]

Jag tänker att det finns många olika orsaker/trauman/diagnoser som gör att man ljuger mer eller mindre framgångsrikt.
Jag tror det är skillnad på en mytoman, en som ljuger för att skydda sig själv pga trauma och en narcisst med psykopatisk personlighetsstörning. Den sistnämnda kan få dig att tro på vad som helst trots att det låter helt orimligt till en början, mytomanen ser man nog igenom rätt fort (det är väl här alla storslagna möten med kändisar hamnar?) för det verkligen är osannolikt att det hänt och sen som skyddar sig själv pga trauma ljuger ner "stillsamt"? Men det är mina egna tankar.
Efter att ha haft en psykopat till chef så kan jag lova att oavsett hur jävla galet nått lät, så blev det tillslut att låta så övertygande att man ändå tänkte att det kanske kunde vara sant. Den här manipulativa delen är betydligt värre än att ha någon i sin omgivning som ljuger som en häst travar som man brukar säga, det går liksom att vifta bort och man tar allt den säger ned en nypa salt.

 

[Inte_Ung]

Precis, men tror de då att de andra köper allt man säger? Eller är njutningen också då att väcka förargelse, konflikt? Är det drama man vill ha eller att bli trodd och känna sig viktig/speciell?

Jag tror att det är ångestdämpande.
Man söker flykt från något jobbigt och då duger även tjafs