Sv: Sandaler på begravning
kl
På min mans begravning var klädseln ljus, jag hade nog inte stått ut med allt svart faktiskt. Jag hade själv rosa skjorta och jag tror nog inte det var någon som var helt svartklädd faktiskt. Han var 26 år gammal och skulle inte behövt lämna så tidigt, men begravningen var till för vår skull, inte för hans och sorgen sitter inte i kläderna. Jag sörjer och saknar honom inte mindre för att jag hade rosa skjorta på mig och mer ifall jag haft svarta kläder.
Nu har jag med åren börjat känna lite grann att en begravning är för att hylla livet lite grann, man har kaffe efter och sitter och pratar om den avlidne på ett fint sätt, pratar minnen och egenskaper och skrattar och minns personen man saknar. I alla fall skrattade vi åt roliga saker han gjort i sitt liv, minnen. Sorg är så mycket mer än att vara svartklädd och sitta hemma i sin kammare och gråta ögonen blodiga. På samma gång som sorg är en fruktansvärd känsla så finns det ju glädje där också, över att man har älskat personen och är glad för den tid man fick. Jag försöker tänka så i dag, att vara glad för den tid vi fick med min man trots att det slutade så hemskt för oss alla. Han gav mig många fina stunder, många roliga tillfällen, 2 underbara barn och så mycket känslor så att försöka tänka så tror jag gör sorgen något lite lättare att bära.
Nog tusan satt jag hemma och bara ville dö, kunde inte äta, inte sova, inte finnas. Jag bara grät, jag var död på insidan. Men mitt i sorgen fanns den här glädjen över att ha haft honom som min liksom.
Jag kan inte förklara det, detta låter så löjligt och säkert finns någon som tar illa upp av mina ord nu. Inte menat så.
