Netted
Trådstartare
Milo var en av våra 3 katter (de var syskon). Vi hade dem från det att de var jättesmå och vi har alltid sett dem som en i familjen. Men Milo var den som var mest speciell av dem. Man kunde göra precis allt med honom. Det han älskade mest var att hänga upp & ner.
Det är liksom svårt att beskriva med ord på vilket sätt han var speciell, för det finns inga ord som räcker till. Han var våran bästa vän och vi gjorde allt tillsammans (kanske låter knasigt för att vara en katt, men det var verkligen så). Jag är glad för den tiden vi fick tillsammans med honom, den lärde oss mycket. Det är så typiskt att det var just han som skulle försvinna.
Milo blev nämligen påkörd utav en bil, nu i början av Maj. 10 minuter tidigare låg Milo hos pappa och njöt som vanligt. Milo var väldigt bestämd med att han skulle ut just då, annars är det något som går att avstyra. Men han ville, prompt! Precis som om det var meningen att han skulle gå och dö, precis som om hans tid var tvungen att vara slut på jorden..
Pappa hörde en bil bromsa in kraftigt och han sprang ut, såg Milo ligga där. (Bilen körde inte iväg utan han var kvar). För honom är det ju lätt att förstå att han är borta, han såg ju honom död. Men för mig är det svårare. Det känns bara som att han är ute på promenad eller nåt. Det känns konstigt att inte se honom ligga på sin vanliga plats, det känns konstigt att inte se han komma springande när man ropar, det känns konstigt att sitta framför vedspisen utan honom hängandes upp & ner i mitt knä.
Det är kort och gott svårt att inse att min bästa vän är borta.
Här kommer en liten minnesfilm om honom
(Den är ca 3 minuter lång)
Det är liksom svårt att beskriva med ord på vilket sätt han var speciell, för det finns inga ord som räcker till. Han var våran bästa vän och vi gjorde allt tillsammans (kanske låter knasigt för att vara en katt, men det var verkligen så). Jag är glad för den tiden vi fick tillsammans med honom, den lärde oss mycket. Det är så typiskt att det var just han som skulle försvinna.
Milo blev nämligen påkörd utav en bil, nu i början av Maj. 10 minuter tidigare låg Milo hos pappa och njöt som vanligt. Milo var väldigt bestämd med att han skulle ut just då, annars är det något som går att avstyra. Men han ville, prompt! Precis som om det var meningen att han skulle gå och dö, precis som om hans tid var tvungen att vara slut på jorden..
Pappa hörde en bil bromsa in kraftigt och han sprang ut, såg Milo ligga där. (Bilen körde inte iväg utan han var kvar). För honom är det ju lätt att förstå att han är borta, han såg ju honom död. Men för mig är det svårare. Det känns bara som att han är ute på promenad eller nåt. Det känns konstigt att inte se honom ligga på sin vanliga plats, det känns konstigt att inte se han komma springande när man ropar, det känns konstigt att sitta framför vedspisen utan honom hängandes upp & ner i mitt knä.
Det är kort och gott svårt att inse att min bästa vän är borta.
Här kommer en liten minnesfilm om honom
(Den är ca 3 minuter lång)
