Sv: Säkerhet vs häst som alltid går bakom?
Min dam håller sig en halv meter till höger och 1-1,5 meter bakom mig på hängade grimskaft. Det har aldrig varit några problem. Jag vande henne med det från början, då jag varit med om alltför många tillfällen när jag blivit översprungen/omkullsprungen/omsprungen vid gridnhål och stalldörr. Eftersom jag har ett handikapp, är jag inte så stadig i muskler och leder och jag är inte särskilt snabb heller.
De andra två hästarna har det faktiskt tagit till NU i sommar... cirka fyra år, att begripa hur jag känner mig tryggast. Innan så gick de oftast in i stallet steget före mig, vilket ibland ledde till blåmärken på vänsterarm, platta tår och tappade tånaglar. Men jag har aldrig bråkat med att vifta, slå eller något utan precis om inom hunddressyr använt kroppshållning och möjligen skak, eller rejält tag i grimskaftet för att få hästen att stanna, eller till och med backa ett par steg. Numera är det aldrig problem och till och med min pappa som inte är nån rutinerad hästmänniska, hjälper mig gärna vid ut och insläpp.
Jag är ingen "NH"-människa, mer i benämningen än att jag använder mig av IngelaH's eget NH, som står för "Naturligt HästVETT".
En vanlig dag för mig i stallet, ser oftast ut så här:
Det första jag gör när jag kommer till stallet, är att gå runt och hälsa på ALLA hästarna, så ingen känner sig bortglömd när jag serverar lite hö, kraftfoder och vatten om de står på stall.
Går de ute i hagen, går jag alltid ut i hagen och tittar över alla hästar, vare sig det är mina hästar eller inte och tittar efter insektsbett, sår och andrakonstigheter, samt kollar att grimmor, flyweils, benskydd, täcken om sånt finns sitter bra.
Därefter mockar jag kanske och grejar lite. I sadelkammaren har vi en vattenkokare som jag startar under tiden. När jag är klar med stallsysslor inne, fodring, vattning och vad som nu ska göras tar jag på sommaren, med mig vattenkokaren ut i hagen med en mugg, pulverkaffe (blä) och något smaskigtkaffebröd (digestive oliv). Jag kan sitta mitt i hästflocken i timtal, vare sig jag har en bok, ett ritblock, kamera eller bara sitter och "mediterar". Vintertid, stoppar jag fickorna fulla med morötter, tar med mig kameran och strosar ut i hagen.
Hästarna strosar då oftast en bit ifrån mig till en början, sen kommer ledarstoet närmare och närmare för att kolla vad jag gör och småstudsar åt sidan som om hon vill säga, "bäst att akta sig". Gammelvalacken är oftast mest nyfiken och kommer ända fram för att se om kexen/morötterna är goda, eller nåt. Han är intresserad av allt som är ätbart i burkar. Om man häller hö och havre på backen, tittar han ändå först i ikeakassarna och hinken man bara med sig. Sitter man tillräckligt länge, ser man hur hästarna "pratar med varandra" och just den där känslan tycker jag är så mysig. Speciellt när jag kan resa mig försiktigt och "klia manke" med någon av hästarna och de då "kliar byxa eller shorts tillbaka".
Det är så jag vill ha det. Jag vill att vi ska vara kompisar och respektera varandra.
Vill inte min häst bli hämtad direkt när jag kommer, så kan jag sätta mig i hagen och putsa träns eller något i stället. Jag kan inte förstå de som har sån tidspress, att de inte har tid att "vänta in" att hästen är klar vadden håller på med, utan att "NU SKA DU IN - för jag ska hämta Greta på dagis eller gå på bio, om en timme och ska hinna borsta och rida först."
Min stalltid är min guldtid, då vill jag ha TID för "mina vänner".