Vi har 7 hingstar i stallet i åldrarna 1-3 år, i vintras var de 10st.
De hanteras som vanliga unghästar där vi har samma förväntan på uppförande som på de andra.
Vissa av dem märker man inte av just hingstighet på än, utan de är "bara" unghästar, medan ett par av dem har en annan skärpa och behöver extra tydlighet och konsekvent hantering för att de ska vara just så lätta att hantera som vi vill. De leds i grimma och vanligt grimskaft (dock träns eller kedja om vi skulle åka iväg, ev lina för lite mer svängrum), går i flock i hagen osv, men med de som är hingstigare får vi själva vara lite rappare i tanken och ligga steget före.
Hos oss finns inga ston och det tror jag bidrar till att det ändå är väldigt lugnt. Den som är mest hingstig (ska kastreras inom kort) har varit ute på utflykt på främmande ställe ett par gånger och man märkte att det blev väldigt spännande för honom med främmande hästar och ston runt om. Det var inte riktigt samma häst som hemma utan krävde mer av oss runt honom för att hålla situationen säker.
Min egen kastrerades nu i våras som treåring och hade inte visat någon hingstighet innan utan varit väldigt timid och enkel -och jag vill ha honom som han är, inte vänta in att han eventuellt skulle bli jobbig.
Alla hingstar är inte jobbiga, men en hingst är alltid en hingst och kräver lite mer tycker jag. Våra snälla hingstar, hemma i trygg miljö, tänker jag inte specifikt på att de är hingstar liksom (utan bara att de är unghästar som ska fostras rätt), men när man står med en som hormonerna sprutar ur öronen på så är det inte så enkelt utan rätt obehagligt faktiskt.
Vore kul att höra olika tankar kring just hingstar och hur ni fostrar/hanterar dom.
