Säga upp sig utan nytt jobb

[TygerTyger]

En vän har ledsnat på sitt nuvarande jobb och funderar på att säga upp sig. Hen har länge velat byta bransch och har sökt enstaka nya jobb inom det önskade området men inte kunnat lägga så mycket tid eller energi på det och även om hen har gått på intervjuer för några av tjänsterna har det inte resulterat i något jobberbjudande.

På det nuvarande jobbet är det högtryck under sommaren och i kombination med kollegors semestrar så finns det rent praktiskt mycket att göra och dessutom ökar stressnivån då hen tar ansvar för att allt ska bli rätt gentemot kunderna trots att tiden egentligen inte räcker till. Baserat på hens beskrivningar av de senaste åren så bör bemanningsproblemet under sommaren vara välkänt för arbetsgivaren men de verkar inte intresserade av att lösa det på annat sätt än att ett fåtal sommarjobbare tas in för att hjälpa till med enklare moment medan befintlig personal jobbar ihop en massa komptimmar. Flera av min väns kollegor har varit utbrända i omgångar. Hens lön har under flera år inte ens ökat i takt med inflationen. Det beror knappast på att hen inte presterar - senast för några veckor sedan fick hen erbjudande om särskilt ansvar för ett viktigt specialområde och skulle då få gå en kortare utbildning för det på annan ort, men inte heller då tog chefen upp något om ökad ersättning. Sammanfattningsvis kan man säga att varken branschen eller arbetsgivaren är särskilt intressant längre.

Hens tanke är nu att sluta på det nuvarande jobbet dels för att få mer tid till jobbsök och dels för att öka motivationen med hjälp av den deadline som kommer att uppstå. Jag är själv trygghetsnarkoman och känner inte att jag kan ge tillräckligt nyanserade råd. Kanske är det rätt att genomföra planen, men det känns viktigt att inte missa någon för- eller nackdel i utvärderingen. Vad bör man tänka på?

 

[Raderad medlem 68338]

Personligen hade jag inte gjort det.. men alla är olika!

Hur mkt buffert har personen? Och hur mkt av denna buffert är personen beredd att använda om det blir ett inkomst-glapp mellan jobb? Utan buffert verkar det dumt tycker jag.

 

[TygerTyger]

Personligen hade jag inte gjort det.. men alla är olika!

Hur mkt buffert har personen? Och hur mkt av denna buffert är personen beredd att använda om det blir ett inkomst-glapp mellan jobb? Utan buffert verkar det dumt tycker jag.

Bufferten motsvarar tio nettolöner så det kan man väl kalla ett acceptabelt fuck off-kapital. Sen blir det så klart en avvägning hur mycket av det man faktiskt skulle önska att göra av med i ett glapp mellan löner.

 

[Raderad medlem 68338]

Bufferten motsvarar tio nettolöner så det kan man väl kalla ett acceptabelt fuck off-kapital. Sen blir det så klart en avvägning hur mycket av det man faktiskt skulle önska att göra av med i ett glapp mellan löner.

Ja men dåså. Misstrivs personen så till den grad att hen inte pallar längre så är det ju görbart att säga upp sig! Hur ser arbetsmarknaden ut? Går det inte att fixa ett nytt jobb innan?

 

[escodobe]

Hade jag inte fått jobbet jag sökte i våras hade jag ändå sagt upp mig i samma veva.
Nu har min jobbmarknad varit superhet så jag hade sannolikt fått nytt jobb inom någon vecka om jag inte är kräsen, men jag hade ändå sett till att jag hade tillräckligt med pengar för att klara ett par månader utan inkomst. Jag har rätt överkomliga månadsutgifter om jag verkligen drar in på onödigheterna.
*så skönt att inte sitta på massa lån och sånt*
Krisar det kan jag så har jag seriösa planer på att ta ut Csn och läsa någon kurs på distans och vila upp mig på något exotiskt ställe

 

[TygerTyger]

Ja men dåså. Misstrivs personen så till den grad att hen inte pallar längre så är det ju görbart att säga upp sig! Hur ser arbetsmarknaden ut? Går det inte att fixa ett nytt jobb innan?

Svårt att säga. Det absoluta drömjobbet (kombinationen tjänst och bransch) är nischat och finns bara hos kanske fem-sex arbetsgivare. Förmodligen är det väldigt få personer som har just den kombinationen som drömjobb men till typen av tjänst som sådan finns det riktade YH-utbildningar och någon sådan har min vän inte gått. Hen har en längre akademisk utbildning som enligt min bedömning är väldigt relevant, men risken är väl att hen framstår som långsammare att introducera p.g.a. att YH-gänget har haft praktik och/eller för dyr eftersom hens utbildning är längre och från ett universitet.

 

[TygerTyger]

Hade jag inte fått jobbet jag sökte i våras hade jag ändå sagt upp mig i samma veva.
Nu har min jobbmarknad varit superhet så jag hade sannolikt fått nytt jobb inom någon vecka om jag inte är kräsen, men jag hade ändå sett till att jag hade tillräckligt med pengar för att klara ett par månader utan inkomst. Jag har rätt överkomliga månadsutgifter om jag verkligen drar in på onödigheterna.
*så skönt att inte sitta på massa lån och sånt*

Superhet jobbmarknad känns onekligen som en stor fördel!

Min vän har bo- och CSN-lån men sammantaget är månadsutgifterna ändå inte särskilt höga. Om man vill lägga om bolånet så lär det dock vara läge att göra det medan man kan uppvisa intyg om tillsvidareanställning.

 

[Frokennordberg]

Jag har gjort det själv. Förstår att det inte alltid är praktiskt möjligt om man t.ex. har familj och barn, kanske häst etc, men i många andra fall anser jag att det är bättre att komma ifrån en dålig arbetssituation och kunna fokusera helhjärtat och med ork på att hitta ett annat.

Det viktiga är ju att ekonomin håller - har jag en buffert som räcker för den karenstid som blir i samband med egen uppsägning? Kan jag vid behov dra ner på något för att underlätta ytterligare?

Och framför allt: att man tror på sig själv och sitt val. Det är så lätt att få andras rädslor och oroskänslor applicerade på sig.

 

[TygerTyger]

Jag har gjort det själv. Förstår att det inte alltid är praktiskt möjligt om man t.ex. har familj och barn, kanske häst etc, men i många andra fall anser jag att det är bättre att komma ifrån en dålig arbetssituation och kunna fokusera helhjärtat och med ork på att hitta ett annat.

Det viktiga är ju att ekonomin håller - har jag en buffert som räcker för den karenstid som blir i samband med egen uppsägning? Kan jag vid behov dra ner på något för att underlätta ytterligare?

Och framför allt: att man tror på sig själv och sitt val. Det är så lätt att få andras rädslor och oroskänslor applicerade på sig.

Jag gör mitt bästa för att inte (uteslutande) applicera mina rädslor på vännen.

Karenstid, menar du från A-kassan då?

 

[Frokennordberg]

@TygerTyger - ja precis, i regel blir man avstängd i 45 ersättningsdagar vid egen uppsägning. Undantag finns såklart, om man har starka skäl för uppsägningen, som t.ex. att de inte betalar ut rätt lön, att man blir mobbad eller liknande, och skälen ska kunna styrkas.

 

[TygerTyger]

@TygerTyger - ja precis, i regel blir man avstängd i 45 ersättningsdagar vid egen uppsägning. Undantag finns såklart, om man har starka skäl för uppsägningen, som t.ex. att de inte betalar ut rätt lön, att man blir mobbad eller liknande, och skälen ska kunna styrkas.

Tack! Undantag är knappast aktuellt i det här fallet men 45 ersättningsdagar låter klart överkomligt. Sen får man så klart hoppas att det finns ett nytt jobb tidigare än så, men i värsta fall.

 

[starcraft]

Om man har ekonomi för det - absolut! Det har jag gjort flera gånger, men så har jag en årslön på kontot och jobbar i en bransch med hög efterfrågan. Men har man ekonomi och en plan b (typ studier) så ser jag bara fördelar. Inget jobb är värt att må dåligt av.

 

[avslutat medlemskap]

En vän har ledsnat på sitt nuvarande jobb och funderar på att säga upp sig. Hen har länge velat byta bransch och har sökt enstaka nya jobb inom det önskade området men inte kunnat lägga så mycket tid eller energi på det och även om hen har gått på intervjuer för några av tjänsterna har det inte resulterat i något jobberbjudande.

På det nuvarande jobbet är det högtryck under sommaren och i kombination med kollegors semestrar så finns det rent praktiskt mycket att göra och dessutom ökar stressnivån då hen tar ansvar för att allt ska bli rätt gentemot kunderna trots att tiden egentligen inte räcker till. Baserat på hens beskrivningar av de senaste åren så bör bemanningsproblemet under sommaren vara välkänt för arbetsgivaren men de verkar inte intresserade av att lösa det på annat sätt än att ett fåtal sommarjobbare tas in för att hjälpa till med enklare moment medan befintlig personal jobbar ihop en massa komptimmar. Flera av min väns kollegor har varit utbrända i omgångar. Hens lön har under flera år inte ens ökat i takt med inflationen. Det beror knappast på att hen inte presterar - senast för några veckor sedan fick hen erbjudande om särskilt ansvar för ett viktigt specialområde och skulle då få gå en kortare utbildning för det på annan ort, men inte heller då tog chefen upp något om ökad ersättning. Sammanfattningsvis kan man säga att varken branschen eller arbetsgivaren är särskilt intressant längre.

Hens tanke är nu att sluta på det nuvarande jobbet dels för att få mer tid till jobbsök och dels för att öka motivationen med hjälp av den deadline som kommer att uppstå. Jag är själv trygghetsnarkoman och känner inte att jag kan ge tillräckligt nyanserade råd. Kanske är det rätt att genomföra planen, men det känns viktigt att inte missa någon för- eller nackdel i utvärderingen. Vad bör man tänka på?

Jag hoppade av ett fast jobb, startade båten och drog ut i skärgården med verktygslådan och levde gott på bryggbyggen, båtreparationer, dykning, rörmokeri mm. och div. extraknäck på bla. sjömack, skärgårdskrog m.fl. ställen och konstaterade bara att gott om jobb är det inte ont om bara man breddar sig. Man vet inte om vingarna bär om man aldrig törs släppa taget.

 

[TygerTyger]

Vad positiva ni är överlag! Jag håller absolut med om att man inte ska må dåligt av sitt jobb. Men utöver buffert för glappet mellan löner eller mellan slutlön och A-kassa, finns det inte mer saker att väga in? Jag kommer själv att tänka på tumregeln att det är lättare att få jobb när man har ett och den indirekta ekonomiska konsekvensen att ens SGI sjunker.

 

[monster1]

Vad positiva ni är överlag! Jag håller absolut med om att man inte ska må dåligt av sitt jobb. Men utöver buffert för glappet mellan löner eller mellan slutlön och A-kassa, finns det inte mer saker att väga in? Jag kommer själv att tänka på tumregeln att det är lättare att få jobb när man har ett och den indirekta ekonomiska konsekvensen att ens SGI sjunker.

Fast om man inte har tid att söka jobb när man är anställd så är det ju inte lättare att få jobb när man har ett?

 

[Ariane]

Jag har gjort det. Jag hade sparat kapital och var beredd att leva sparsammare än jag gjort som anställd, en månad senare hade jag ett nytt arbete. Jag tänkte att det fick bära eller brista och ställde in mig på att jag kunde få ta ett jobb utanför mitt område under en tid om det blev svårt att få ihop det ekonomiska.

 

[Trissa]

Även jag har gjort det ett par gånger, och det har alltid blivit bättre, även om det inte blev som jag tänkt och trott! Det är klart att man inte ska hoppa ur båten hur som helst, men finns det som i det här fallet en ekonomisk buffert och dessutom a-kassa efter karensen så ser jag ingen anledning att tveka. Dessutom vill ju hen byta bransch.

 

[kolblakkur]

Jag har gjort samma sak, ett par gånger dessutom Rekordet är väl när jag fick jobb typ 48 timmar efter jag skickade in min ansökan. Hann alltså vara arbetslös i max två dagar.

Där stannade jag dock inte heller utan gjorde samma sak där - och fick jobb kort därefter.

Är man eftertraktad på arbetsmarknaden kan man göra det.

 

[Trissa]

Är man eftertraktad på arbetsmarknaden kan man göra det.

Fast jag tyckte nog inte jag var speciellt eftertraktad, i ärlighetens namn. Jag har inte någon utbildning/erfarenhet som det skriks efter. Däremot så är jag beredd att ta det som finns, och jag har bred utbildning/erfarenhet inom flera områden, vilket gör att jag kan passa in på åtminstone ett par krav i varje ansökan. Jag är också glad och lätt att ha att göra med, vilket flera gånger har varit viktigare än en viss kompetens för arbetsgivarna.

 

[Shaggy]

Jag sa upp mig utan nytt jobb för ca 1,5 år sedan. Situationen jag arbetade under var hopplös. Jag har fortfarande inget nytt jobb men jag har å andra sidan egentligen inte sökt så mycket eftersom jag valt att studera ett år. Stundtals har jag panik över situationen men när jag tänker på att gå dit och jobba igen inser jag att valet var det rätta.
Det är inte värt att arbeta på ett ställe som förstör hälsan vare sig det är fysikst eller pyskiskt. Jag gick i väggen och det är något jag kommer lida av resten av livet. Min stresstålighet är numera så nära noll man kan komma och jag märker att min hjärna fungerar annorlunda/sämre än tidigare.