Så jävla misslyckad

Kan ni fatta? Jag har hunnit fylla 30. Det är helt galet så fort tiden går.
Något annat som också är galet är att jag fortfarande inte har hittat "meningen med livet" (i brist på bättre ordval/förklaring).

(Läs det här med en gnutta humor, för det är ju ändå rätt komiskt. Tragikomiskt kanske?)

Första gången jag hörde ordet samhällsparasit var här, på Buke. Jag minns inte vem det var (och det spelar ändå ingen roll) som sa det, men jag minns att det var till mig. Sen den gången så har ordet verkligen etsat sig fast i mitt huvud. För det stämmer ju. Kolla här:

Kopierat från wikipedia: Zoologiskt menas med parasit en organism som lever vidhäftad vid en annan organism (ett värddjur eller en värdväxt) och tar sin näring ifrån denna.

Jag jobbar inte, jag tjänar inte mina egna pengar. Jag tillför inte något till samhället.
Jag lever på mina medmänniskors skattepengar och suger energi ur folk. Jag är definitionen av en samhällsparasit!

För ett par år sen så fick jag frågan om jag ville börja arbetsträna. Eller ja, det var dels jag själv som ville, och sen var det ett krav från FK och Försörjningsstöd (förkortar det till FÖS). Jag var supertaggad och tänkte att "ÄNTLIGEN!!! Nu kanske jag kan komma igång med något." Jag hade träffat handläggaren på det stället som arbetsträningen skulle vara på (för de som behöver lite extra stöd) och allt kändes jättebra. Men that´s it. Den gången hann inte ens påbörjas innan den avslutades. Anledning? Jag var sjuk för ofta och kom inte på inbokade tider. (Bör kanske tillägga att jag alltid är noga med att förklara när jag avbokar en tid, varför jag avbokar, och jag avbokar alltid i så god tid jag bara kan för att inte förstöra ännu mer för andra än vad jag redan gör).
Jag blev så besviken på mig själv att jag inte klarade av det här.

Ett år gick och det var dags för ett nytt försök på samma ställe. Jag var fortfarande lika taggad (vilket jag har varit hela tiden). Jag fick träffa en ny handläggare och vi kom så långt att jag var på besök på den arbetsplats som jag skulle arbetsträna på. Chefen på det stället verkade toppen och det kändes spännande och kul. Men samma sak hände. Jag är sjuk alldeles för ofta och då funkar det inte. Så åter igen blev jag avslutad. Denna gången så tog jag det extremt hårt och mitt vanligtvis ostabila mående föll isär helt och hållet.

Jag och min handläggare på FÖS (som för övrigt var så otroligt otroligt bra!!!) kom fram till att vi skulle ha ett sip-möte. Det här är alltså våren 2018. Mötet blev inbokat i mitten av oktober om jag inte minns helt fel. Det var jag, FÖS-handläggaren, min läkare på neuro, min läkare på vårdcentralen, kurator och arbetsterapeut från neuro samt en person som har hand om boendestöd och liknande insatser. Och mamma.

Mötet kändes bra. Vi kom fram till att jag skulle få hjälp av ett boendestöd. Men det skulle ta ett tag, så efter jul var det sagt att det skulle dra igång. Sen skulle jag göra åter igen ett nytt försök med arbetsträning, nu med hjälp av boendestödet. Sagt och gjort. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Och ytterligare lite till. Nu minns jag inte exakta datum, men jag tror att min nya handläggare från arbetsträningen hörde av sig i slutet på april. Ungefär samtidigt som jag fick första kontakten med boendestödet.

Första träffen med boendestödet kändes bra. Han verkade trevlig och jag var positivt inställd till att få hjälp av honom.
Första träffen med handläggaren på arbetsträningen var hemsk. Eller ja, egentligen som vilket nytt möte som helst. Jag fick rabbla min livshistoria och svara på en miljard frågor. Alltid samma sak oavsett vem det är jag träffar. Och jag förstår ju att det är nödvändigt.
Han hade dock inte fått info om att jag har adhd och mina andra diagnoser. Så han hade enormt höga krav på att jag skulle klara både det ena och det andra. Det hade min nya handläggare på FÖS sagt enligt honom. Men jag förklarade iallafall hur jag fungerar, klart och tydligt. Mamma var även med som ett tillägg och för att förklara ur hennes perspektiv. Men han verkade ändå helt oförstående. Jag gick där ifrån med en stor klump i halsen. Livrädd att må så dåligt som jag gjorde efter avslutet förra året. Men ändå såg jag fram emot att komma igång, nu med hjälp av boendestödet.

Någon dag senare fick jag ett mail från handläggaren på arbetsträningen där han skrev att han glömde berätta att dom har två introduktionsdagar som är obligatoriska inför arbetsträningen. Det var två dagar i rad, på morgonen ena dagen och efter lunch den andra dagen. Två timmar/dag. Jag sa med en gång att jag inte kommer klara av detta. Under tidigare försök på arbetsträningen så har jag inte behövt gå på introduktionsdagarna. Jag förklarade noga att jag dels inte klarar av gruppmöten, dels inte klarar av tidiga morgnar och dels inte två dagar i rad. Detta ifrågasattes såklart och han sa att oavsett vad så är det obligatoriskt att gå på detta. Nu hade jag ju boendestödet som kunde hänga med.

Jag pratade med mitt boendestöd och han kunde inte just de tiderna som introduktionsdagarna var på. Så jag sa det och då ville handläggaren boka in ett nytt möte. Så jag gick dit och träffade honom. Egentligen kom vi inte fram till något och jag tror inte att han förstod mig alls. Däremot sa han att jag kanske inte var redo för att börja arbetsträna. Men detta skulle jag ta med handläggaren på FÖS.

Handläggaren på FÖS kontaktades och hon sa att det inte var något hon kunde hjälpa mig med. Hon sa att jag måste följa vår planering för att jag ska få pengar och det förstår jag såklart.

Jag och handläggaren på arbetsträningen sa att jag får två nya försök, och kommer jag inte på dessa introduktionsdagar så skulle han kontakta min handläggare på FÖS för att avsluta mig. Sagt och gjort. Jag kom inte iväg. Ett par dagar senare fick jag ett mail från handläggaren på FÖS som skrev och undrade varför jag avbröt arbetsträningen och avvek från vår planering. Jag svarade med att jag och den andra handläggaren kom fram till detta tillsammans, och att det var han som avslutade mig. Inte tvärtom. Jag sa aldrig att jag ville bli avslutad.

När det var dags för utbetalning så fick jag avslag. Såklart. Anledning? Handläggaren på FÖS hade sagt att handläggaren på arbetsträningen hade sagt att jag hellre vill vara uppe på nätterna och sova på morgonen än att gå på mötena. Detta ifrågasatte jag såklart eftersom det inte stämmer över huvud taget. FÖS-handläggaren slutade svara på mina mail så jag kontaktade hennes chef som sa att jag kunde göra en överklagan.
Jag pratade med arbetsträningshandläggaren och ifrågasatte varför han hade sagt sådär, vilket han inte hade gjort sa han. Alltså hade hon hittat på detta. Jag fick läsa det han skrivit till henne och där stod det bara sånt som vi hade pratat om och det var inga konstigheter alls.

Jag överklagade och blev godkänd, alltså fick jag inkomst den månaden (även om det var 2,5 vecka för sent).

Jag försökte få tag på FÖS-handläggaren som är den enda kontakten jag har på försörjningsstöd. Vi skulle boka in ett möte inom två veckor. När 1,5 vecka hade gått utan att hon hört av sig så mailade jag åter igen. Då fick jag ett mail från chefen igen som berättade att min handläggare var sjuk och att hon skulle vara borta i 3 veckor. Jahopp.

Och här står jag nu. Är helt tom. Igen. Jag har ingen aning om hur framtiden kommer se ut.
Jag känner mig så extremt jävla dålig som inte klarar av det här.
Det enda jag vill är att ha ett jobb så jag kan tjäna mina egna pengar. Att leva på bidrag är en fantastisk möjlighet för folk som behöver det, absolut. Jag är verkligen tacksam för att vi har det stödet. Men det är allt annat än kul. Bara det är ju en stress i sig och något som jag verkligen inte mår bättre av, men som jag "måste" ha för att överleva eller iallafall inte bo på gatan.

Det är slut mellan mig och pojkvännen också sen ett par månader tillbaka (vi är dock fortfarande jättebra vänner!!!). Och även om jag bor hos mamma så har jag ju bott hos honom också. Och vi har fortfarande gammelvovven tillsammans. Så vi ses och umgås ofta. Men det funkar inte heller att jag bor hos mamma. Herregud. Jag är 30 år. Jag vill inte ens bo med henne. Vi kommer snart stycka varandra då vi bor så trångt. Hon i vardagsrummet och jag i sovrummet. Jag är rädd att vår relation kommer förstöras om vi ska fortsätta bo under samma tak. Jag älskar min mamma, hon är världens bästa. Men vi ska inte bo tillsammans.

Dessutom har min energi sakta men säkert tynat bort ännu mer. För några år sen var jag i stallet i princip varje dag. Jag var ute med hundarna på långa promenader och jag orkade träffa vänner. Nu har jag knappt ork att ta en normallång promenad om dagen. Jag blir så extremt trött både psykiskt och fysiskt. En vän kom hem till mig för någon vecka sen. Hon var här i ca 40 min. Efter det slocknade jag. Jag blev så trött. Även om det var kul att hon kom förbi och pratade lite .

Ja... Mitt liv är väl inte riktigt ett liv. Eller det är det väl, vad skulle det annars vara?
Men det är inget liv som jag tror att någon skulle vilja ha.
Jag kanske inte borde klaga. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har visserligen inte råd med något annat än hyra, mat och räkningar och kanske något litet litet utöver det. Jag minns inte när jag köpte kläder för egna pengar senast (pengar som inte ens är mina, utan skattebetalarnas). Jag HAR det bra, men det är inget värdigt liv.

Jag vill bidra. Jag vill känna mig behövd. Jag vill orka och jag vill göra något annat än att bara sitta och oroa mig för hur nästkommande månad ser ut. Tänk om jag inte får pengar, vad händer då? Man vet aldrig...

(och sorry för universums längsta och mest osammanhängande dagboksinlägg. Men jag behövde skriva av mig och jag får inte plats med allt på instagram och bloggen har jag lagt ner för längesen.)

 

[Lovisaleonora]

Om du fick planera realistiskt, hur skulle en arbetsträning se ut? Och med vad?

 

[Saeta]

Om du fick planera realistiskt, hur skulle en arbetsträning se ut? Och med vad?

Jag skulle vilja prova med ett antal bestämda timmar i veckan. Sen kommer jag till arbetsplatsen då jag känner att jag kan komma iväg. Det tror jag skulle kännas bättre, att slippa känslan av misslyckande när jag inte kommer iväg på den avtalade tiden. Jag har faktiskt pratat om det här med min läkare på neuro och han sa att det låter som något som skulle vara bra för mig, samt med senaste handläggaren på arbetsträningen. Men det är svårare att genomföra det då arbetsplatserna som finns tillgängliga (det är ett ex antal olika platser som finns, och man blir tilldelad den plats som är ledig, och om fler är lediga så kan man välja bland dessa) vill ha bestämda dagar.

Jag är öppen för det mesta. Är det en plats som är lugn och som inte innebär att sitta vid ett kontor och göra något enformigt eller något som inte har med motorer, garage, fysiskt tunga uppgifter att göra så provar jag gärna något nytt. Men om jag fick drömma så vill jag ju jobba hemifrån (vilket blir svårt när det gäller arbetsträning) med något inom media, eller något med växter. Men jag tycker det mesta är kul bara det är trevliga människor som jobbar där och att jag känner mig trygg och att det är lugnt.

 

[Lovisaleonora]

Helt flexibla tider över dygnet, eller helt flexibla tider under t ex 8-17? Det känns ju som det behövs en bra plan för att komma in i arbetsuppgifterna för att sedan kunna utföra dem självständigt och flexibelt under eget ansvar.

Hur många timmar tror du är realistiskt att jobba per vecka? Har du utbildning till det du siktar på - jobba hemifrån med växter (vad innebär det?) och/eller media?

 

[Saeta]

Helt flexibla tider över dygnet, eller helt flexibla tider under t ex 8-17? Det känns ju som det behövs en bra plan för att komma in i arbetsuppgifterna för att sedan kunna utföra dem självständigt och flexibelt under eget ansvar.

Hur många timmar tror du är realistiskt att jobba per vecka? Har du utbildning till det du siktar på - jobba hemifrån med växter (vad innebär det?) och/eller media?

Det beror väl på vad det är för typ av arbetsplats. Men att jag liksom bara kan "dyka upp". Sen behöver det kanske inte betyda att jag ska jobba självständigt. Inte i början iallafall. Det är ju ändå en arbetsträning och på dessa ställen så finns det personal som är utbildade för att hjälpa oss som ska arbetsträna. Det är ju inte meningen att det ska bli en belastning för arbetsplatsen.
Men absolut, en bra plan är nog smart att ha. Om det ens är möjligt. Det verkade inte som det.

I början? Eller som mål? I början kanske 2 timmar/vecka.
Jag har ingen utbildning alls. Jag har inte ens gått gymnasiet. Jobba hemifrån med just växter vet jag inte. Men blomsterbutik har jag haft två långa praktiker i och det var superkul (har ett stort växtintresse sen jag var liten). Just nu har jag en djungel hemma (både hemma hos mamma och hos exet, jag får liksom inte plats med allt hos mamma).
Men ja, om det gick att leva på att sälja sticklingar hemifrån (byter och skickar och säljer lite lite) så hade ju det varit dunder!
Och media, ja... Jag skulle vilja kunna jobba med sociala medier. Det hade varit grymt.
Men som sagt. Det här är ju drömmar och jag antar att dom inte är realistiska.

 

[Lovisaleonora]

Det beror väl på vad det är för typ av arbetsplats. Men att jag liksom bara kan "dyka upp". Sen behöver det kanske inte betyda att jag ska jobba självständigt. Inte i början iallafall. Det är ju ändå en arbetsträning och på dessa ställen så finns det personal som är utbildade för att hjälpa oss som ska arbetsträna. Det är ju inte meningen att det ska bli en belastning för arbetsplatsen.
Men absolut, en bra plan är nog smart att ha. Om det ens är möjligt. Det verkade inte som det.

I början? Eller som mål? I början kanske 2 timmar/vecka.
Jag har ingen utbildning alls. Jag har inte ens gått gymnasiet. Jobba hemifrån med just växter vet jag inte. Men blomsterbutik har jag haft två långa praktiker i och det var superkul (har ett stort växtintresse sen jag var liten). Just nu har jag en djungel hemma (både hemma hos mamma och hos exet, jag får liksom inte plats med allt hos mamma).
Men ja, om det gick att leva på att sälja sticklingar hemifrån (byter och skickar och säljer lite lite) så hade ju det varit dunder!
Och media, ja... Jag skulle vilja kunna jobba med sociala medier. Det hade varit grymt.
Men som sagt. Det här är ju drömmar och jag antar att dom inte är realistiska.

Kan det vara möjligt att hitta en sådan arbetsträningsmöjlighet hos en florist? Tyvärr är det ju ofta så att en oinvigd resurs blir en belastning för arbetsplatsen. Men om det till att börja med handlar om att dyka upp, få lättare uppgifter (städa, sortera etc) kan det ju vara ett sätt att komma in i strukturen i alla fall (stiga upp, komma iväg, vara borta, komma hem etc). Och då under dagar som det fungerar på tider som fungerar för dig.

Hur ser ett avlönat jobb ut när det handlar om sociala medier? Blondinbella och andra har ju oerhört tunga jobb, och vad jag förstår handlar det ju mycket om att dela med sig av alla händelser i ett händelserikt liv (blogg etc).

 

[Saeta]

Kan det vara möjligt att hitta en sådan arbetsträningsmöjlighet hos en florist? Tyvärr är det ju ofta så att en oinvigd resurs blir en belastning för arbetsplatsen. Men om det till att börja med handlar om att dyka upp, få lättare uppgifter (städa, sortera etc) kan det ju vara ett sätt att komma in i strukturen i alla fall (stiga upp, komma iväg, vara borta, komma hem etc). Och då under dagar som det fungerar på tider som fungerar för dig.

Hur ser ett avlönat jobb ut när det handlar om sociala medier? Blondinbella och andra har ju oerhört tunga jobb, och vad jag förstår handlar det ju mycket om att dela med sig av alla händelser i ett händelserikt liv (blogg etc).

Kanske. Nu finns det tyvärr ingen sån arbetsplats som är "deras". Men det kanske skulle kunna gå att faktiskt prata med någon florist/blomsterbutik och sen ta det där ifrån. Jo alltså självklart blir det ju en liten belastning i början, men eftersom deras egna platser har personal för just detta så är det inget som någon "tar skada av".
Men precis, att bara komma iväg och känna att jag klarade det och att ändå inte känna någon press på att utöver det prestera, det är på den nivån jag är. Jag tror att det hade varit ett jättebra sätt för mig, eller något jag iallafall skulle vilja prova. Jag ska ta upp det med min handläggare så fort jag får tag på henne.

Influenceryrket är ju jättetungt och svajigt ekonomiskt. Jag känner väldigt många så kallade influencers och vet ju hur extremt mycket dom jobbar och hur svårt det faktiskt är att kunna ha det som heltidsjobb. Och ett händelserikt liv är ju det sista jag har, haha.
Dag 1 "Hej bloggen, idag har jag vaknat, gått en promenad med hundarna, och sen somnade jag 3 timmar på eftermiddagen. Och nu skriver jag detta".
Dag 2 "Hej bloggen, idag har jag vaknat och gått en promenad med hundarna. Ikväll kanske jag ska ta en till lite längre promenad med hundarna."
Väldigt intressantl Skämt åsido.

Jag har ju bloggat i hur många år som helst, men la ner det för ett antal år sen för att gå över till youtube. Det var lika kul fast på ett annat sätt och jag tycker egentligen fortfarande att det är svinkul. Men samma där, jag har inget att prata om och vloggar är inte riktigt min grej. Youtube la jag ner (typ, har väl inte slutat kanske men har inte varit aktiv på flera flera månader) för att jag helt enkelt inte har tillräckligt med energi.

Nu har jag en instagram för mina växter och det är svinkul, men det är också det enda jag orkar. Jag tjänar ju inget på det, men med tanke på hur mycket tid jag lägger ner på den jävla appen så hade det ju varit gött att kunna tjäna några ören. Fast det är ju något jag gör för att jag tycker att det är kul, inte för att tjäna pengar på det. Men hade det gått så hade jag inte tackat nej.

 

[Trissa]

Social media manager, eller något åt det hållet, kanske? Som sköter sociala medier åt andra.

 

[Saeta]

Social media manager, eller något åt det hållet, kanske? Som sköter sociala medier åt andra.

Nej, det är nog inget för mig

 

[aiquen]

Vad är det som gör att du inte kommer iväg? Kan du bena något i det med någon? Det känns ju som det första steget. Oavsett tider att passa eller inte måste man ju till att börja med ta sig utanför dörren.

Kommer ditt boendestöd att kunna hjälpa med den biten, pusha på liksom?

 

[Magnum]

Växter,
finns det någon plantskola/handelsträdgård eller liknande i närheten som kanske kan fungera?

Jag har ingen aning, jag spånar bara nu.

Jag har tre stycken i närheten och de jobbar ju typ ’hela tiden’ även när det inte är öppet för kunder.
Och kanske enklare att ’komma när man vill’ när de inte har absoluta öppettider som i tex en vanlig butik.

 

[Unafraid]

Växter,
finns det någon plantskola/handelsträdgård eller liknande i närheten som kanske kan fungera?

Jag har ingen aning, jag spånar bara nu.

Jag har tre stycken i närheten och de jobbar ju typ ’hela tiden’ även när det inte är öppet för kunder.
Och kanske enklare att ’komma när man vill’ när de inte har absoluta öppettider som i tex en vanlig butik.

Det tycker jag att vore en idé! Det behöver alltid vattnas, planteras om, rensas och gödsla. Och borde gå att undvika det som blir för tungt/växla uppgift rätt enkelt. (Har haft förmånen att jobba på världens mysigaste plantskola i sommar, det hade definitivt blivit uppskattat med någon som kom förbi och vattnade lite någon gång)

 

[Saeta]

Vad är det som gör att du inte kommer iväg? Kan du bena något i det med någon? Det känns ju som det första steget. Oavsett tider att passa eller inte måste man ju till att börja med ta sig utanför dörren.

Kommer ditt boendestöd att kunna hjälpa med den biten, pusha på liksom?

Boendestödets primära uppgift är att hjälpa mig iväg.
Vad det är som gör att jag inte kommer iväg vet jag inte. Jag har förklarat hur det är tusentals gånger för alla som jag kommer i kontakt med men ingen blir klokare för det. Men typ så här:

Tänk dig en enormt hög mur som är som en vägbom.
Vissa dagar är den helt stängd och då går det inte att ta sig igenom den. Det är bara omöjligt. Det går varken att gå under eller över, runt eller igenom. Vissa dagar är den väldigt trög, men brukar gå upp när jag pressat tillräckligt hårt. Och vissa dagar så kan den stå på glänt eller vara helt öppnad. Det är så jag brukar förklara det. Jag har varit så här i hela mitt liv. Så det är inget nytt eller något som har tillkommit.

Sen kommer ju mitt fysiska mående in i bilden också som säkert avgör en del i hur muren/vägbommen/spärren är. Jag blir sjuk av minsta lilla ansträngning. Det går att "träna bort" till en viss nivå. Men jag orkar inte hur mycket som helst. Det är också något som har varit hela livet. Jag kan exempelvis inte ha två aktiviteter inbokade två dagar i rad. Vi säger att jag kommer iväg till jobbet imorgon. Då är jag till 80% sjuk dagen efter. Säkert redan på kvällen. Feber, huvudvärk, förkylningssymtom.

Men just det här att få hjälp med att komma iväg är något som jag och boendestödet kommer jobba mycket med. Sen gäller det ju att få folk att acceptera hur jag funkar också. Dom flesta tror att jag skiter i saker och "hellre sover", vilket såklart inte är sant. Men det är så det uppfattas. Och jag fattar det. Eller nej, det gör jag inte.

 

[Saeta]

Växter,
finns det någon plantskola/handelsträdgård eller liknande i närheten som kanske kan fungera?

Jag har ingen aning, jag spånar bara nu.

Jag har tre stycken i närheten och de jobbar ju typ ’hela tiden’ även när det inte är öppet för kunder.
Och kanske enklare att ’komma när man vill’ när de inte har absoluta öppettider som i tex en vanlig butik.

Det finns faktiskt ett växthus som är kopplat till arbetsträningen. Och jag har sagt att jag hemskt hemskt gärna skulle vilja vara där. Det är växthuset, något antikt lagerarkiv där man sorterar papper (?) och någon cykelreparationsgrej. Och några andra liknande ställen. Ett café som jag också tycker verkar lite extra kul. Så växthuset är verkligen ett ställe som jag tror skulle passa mig. Jag har inte varit dit men hört att det ska vara trevligt. Just det där med tiderna har jag faktiskt inte tänkt på gällande just växthuset/plantskola, men det ska jag ta reda på mer om!

 

[Saeta]

Det tycker jag att vore en idé! Det behöver alltid vattnas, planteras om, rensas och gödsla. Och borde gå att undvika det som blir för tungt/växla uppgift rätt enkelt. (Har haft förmånen att jobba på världens mysigaste plantskola i sommar, det hade definitivt blivit uppskattat med någon som kom förbi och vattnade lite någon gång)

Ja men precis, det finns ju alltid något att göra. Vad härligt ditt jobb låter!!

 

[Kilauea]

Har du nån diagnos, typ ME? Med tanke på det du beskriver att du blir sjuk efter minsta ansträngning.

 

[Unafraid]

Ja men precis, det finns ju alltid något att göra. Vad härligt ditt jobb låter!!

Tyvärr har dom semesterstängt så jag har jobbat klart för för i år, men det är VÄRLDENS bästa jobb! Så tjata lite med att du ska få prova vara där!

 

[Saeta]

Har du nån diagnos, typ ME? Med tanke på det du beskriver att du blir sjuk efter minsta ansträngning.

Nej, inte ME. Har dock tagit upp det med min läkare på vc utan större framgång. Jag har hypotyreos, och det är ju också luddigt. Äter medicin sen flera år tillbaka men känner ingen skillnad alls. Men eftersom proverna är bra så gör inte läkarna något.

 

[Saeta]

Tyvärr har dom semesterstängt så jag har jobbat klart för för i år, men det är VÄRLDENS bästa jobb! Så tjata lite med att du ska få prova vara där!

Det verkar såå mysigt! Jag ska tjata lite extra

 

[aiquen]

Boendestödets primära uppgift är att hjälpa mig iväg.
Vad det är som gör att jag inte kommer iväg vet jag inte. Jag har förklarat hur det är tusentals gånger för alla som jag kommer i kontakt med men ingen blir klokare för det. Men typ så här:

Tänk dig en enormt hög mur som är som en vägbom.
Vissa dagar är den helt stängd och då går det inte att ta sig igenom den. Det är bara omöjligt. Det går varken att gå under eller över, runt eller igenom. Vissa dagar är den väldigt trög, men brukar gå upp när jag pressat tillräckligt hårt. Och vissa dagar så kan den stå på glänt eller vara helt öppnad. Det är så jag brukar förklara det. Jag har varit så här i hela mitt liv. Så det är inget nytt eller något som har tillkommit.

Sen kommer ju mitt fysiska mående in i bilden också som säkert avgör en del i hur muren/vägbommen/spärren är. Jag blir sjuk av minsta lilla ansträngning. Det går att "träna bort" till en viss nivå. Men jag orkar inte hur mycket som helst. Det är också något som har varit hela livet. Jag kan exempelvis inte ha två aktiviteter inbokade två dagar i rad. Vi säger att jag kommer iväg till jobbet imorgon. Då är jag till 80% sjuk dagen efter. Säkert redan på kvällen. Feber, huvudvärk, förkylningssymtom.

Men just det här att få hjälp med att komma iväg är något som jag och boendestödet kommer jobba mycket med. Sen gäller det ju att få folk att acceptera hur jag funkar också. Dom flesta tror att jag skiter i saker och "hellre sover", vilket såklart inte är sant. Men det är så det uppfattas. Och jag fattar det. Eller nej, det gör jag inte.

Då är det framför allt mentalt - bommen? Vad säger andra som du har berättat det för? Ditt boendestöd?

Vad gör du när spärren kommer? Spånar fritt, men kan du testa att dela upp det i små steg? Beroende på svårighetsgrad kan det vara pyttesteg som ”ok, jag kan i alla fall kliva upp ur sängen -> ok, då jag kan i alla fall klä på mig -> ok, då jag kan i alla fall åka dit -> ok, nu är jag här då kan jag i alla fall gå in”. Fokus på en sak i taget med det primära målet att i alla fall inte stanna i tanken att ”bommen är stängd”, ge efter och göra ingenting.

Vad jag förstår har du inte haft någon rutinmässig sysselsättning på väldigt länge? Det är inte konstigt om bara det tornar upp sig som en uppförsbacke till ett berg. Men ingen backe varar för evigt om man börjar gå framåt, skapar nya rutiner. Anpassade efter förmåga, såklart.

Men jättebra att det är något ditt boendestöd kommer att hjälpa dig med!