@Petruska Men är det inte rimligt att mänsklig omtanke är en del av arbetsrutinen vid dödsfall av den här typen när det inte är en gammal människa? Jag tycker att det borde ingå i polisens rutiner i såna här fall att antingen själva ta upp frågan eller ta dit någon som kan stå för omtanken om de anhöriga. Min erfarenhet av det nätverk som finns vid kriser och olyckor är att detta är det normala förfaringssättet. Det enda jag kan tänka mig har hänt i TS fall är att hon har uppträtt väldigt samlat och att man bedömt det som att hon inte behövde hjälp (även om detta kanske låter cyniskt).
Här funderar jag över hur gammal du tycker att den avlidna ska vara för att mänsklig omtanke inte ska ingå i arbetsrutinen? Enligt min erfarenhet är varje sorg unik och inte beroende av åldern på den som rycks ifrån en...
Polisen kan ju, i det aktuella fallet, ha utgått från att den avlidnes föräldrar, som båda befann sig på platsen, skulle hjälpa och stödja varandra.
Men om man vill ha den hjälpen att ha polis där tycker jag att man ska få det. Vissa personer kanske inte är i skick att berätta för den övriga familjen pga chock eller liknande. Jag tycker alla i familjen ska kunna få samma chans att få det berättat av en lugn polis istället för en mamma (eller liknande) med otrolig sorg och chock.
När jag varit med om liknande situationer har dödsbudet lämnats till mig av:
1. Min mor, i stark chock
2. En bekant till familjen
3. Vårdpersonal
4. Mig själv, jag fick själv inse att personen hade dött.
Jag har inte bett om hjälp vid dessa tillfällen, bara erbjudits professionell hjälp vid tillfälle 2.