Jag tänkte att det skulle bli skönt med lite sovmorgon och lugn och ro efter 1.5 veckas jobb på raken. Men nej. Inte ett dugg. Jag går alltid in i väggen när jag blir ledig.
Kände plötsligt hur tsunamin slog till, en välbekant våg av sorg och elände som är anledningen till att jag faktiskt gör allt jag gör hela tiden. Om jag inte begraver mig i arbete eller andra projekt så drunknar jag i detta. Det blev väldigt påtagligt återigen att allt mitt jagande efter sysselsättning endast handlar om att inte drunkna. Jag kan inte simma men om jag kör på nog fort så planar jag på vattnet.
Och jag är så oerhört trött på dubbellivet. Energisk, driftig, duktig och omtyckt. Men egentligen är jag bara helt slut, det finns ingenting av det där när jag stänger dörren hemma. Jag vill bara dö och det har jag velat sen jag var barn. Det finns absolut inget annat jag hellre vill än att slippa allt detta. Bara släppa taget och sluta kämpa emot, sluta driva avledande projekt och istället frontalkrocka med verkligheten en gång för alla. Det finns ändå inget värde i nåt. Det är bara en roll jag spelar för att inte verka så jävla tragisk. Men när jag ligger här och knappt kan andas under tyngden av all ångest och sorgen som är mitt liv, då önskar jag inget annat än att jag bara drunknade en gång för alla. I tårar och död och elände. Det som är verkligheten när ridån gått ner. Det som jag skyddar mig mot genom att jobba ihjäl mig, vara driftig och överkompenserat energisk. Livet. Det där jag aldrig haft nån del i för jag har varit så upptagen med annat. Som döden, som ångest, som anorexi, som tabletter, som träning, som dåliga relationer, som hästar som aldrig blivit nåt av, som att prestera på jobbet, som att överbevisa mig själv om att man kan göra allt trots att man inte orkar göra nåt alls.
Nej jag vill inte ha nåt pepp om än det är välment. Jag ville bara skriva av mig. Nu ska jag återgå till att längta tills allt är slut. Det är en god tröst. Och även den enda. Att inget är för evigt.
Kände plötsligt hur tsunamin slog till, en välbekant våg av sorg och elände som är anledningen till att jag faktiskt gör allt jag gör hela tiden. Om jag inte begraver mig i arbete eller andra projekt så drunknar jag i detta. Det blev väldigt påtagligt återigen att allt mitt jagande efter sysselsättning endast handlar om att inte drunkna. Jag kan inte simma men om jag kör på nog fort så planar jag på vattnet.
Och jag är så oerhört trött på dubbellivet. Energisk, driftig, duktig och omtyckt. Men egentligen är jag bara helt slut, det finns ingenting av det där när jag stänger dörren hemma. Jag vill bara dö och det har jag velat sen jag var barn. Det finns absolut inget annat jag hellre vill än att slippa allt detta. Bara släppa taget och sluta kämpa emot, sluta driva avledande projekt och istället frontalkrocka med verkligheten en gång för alla. Det finns ändå inget värde i nåt. Det är bara en roll jag spelar för att inte verka så jävla tragisk. Men när jag ligger här och knappt kan andas under tyngden av all ångest och sorgen som är mitt liv, då önskar jag inget annat än att jag bara drunknade en gång för alla. I tårar och död och elände. Det som är verkligheten när ridån gått ner. Det som jag skyddar mig mot genom att jobba ihjäl mig, vara driftig och överkompenserat energisk. Livet. Det där jag aldrig haft nån del i för jag har varit så upptagen med annat. Som döden, som ångest, som anorexi, som tabletter, som träning, som dåliga relationer, som hästar som aldrig blivit nåt av, som att prestera på jobbet, som att överbevisa mig själv om att man kan göra allt trots att man inte orkar göra nåt alls.
Nej jag vill inte ha nåt pepp om än det är välment. Jag ville bara skriva av mig. Nu ska jag återgå till att längta tills allt är slut. Det är en god tröst. Och även den enda. Att inget är för evigt.
