Vilken ridkväll och vilket glädjepiller – kunde väl knappast ha varit bättre! 
Det känns som att min ridkänsla finns åtminstone nånstans där under alla prestationsångestlager trots allt. Kanske ett juluppehåll var vad som behövdes?
Kvällen började med en timme på fina farbror Hillman. Hillman är en liten (~155?) vit 24-årig lippizaner-halvblodskorsning, och är en av dom hästar som varit allra längst på ridskolan. Och han är en sån härlig klassiker, om jag får kalla honom det. Det är väl kanske inte riktigt bara att sätta sig på honom så går han, utan jag måste rida ordentligt och ”förtjäna” hans form, men han är verkligen superbussig och duktig, och gör jag någorlunda rätt så gör han rätt. Så enormt trevlig! Han är ”lagom” pigg och ganska uppmärksam, men ändå stabil och lugn. Lektionens övning var sidvärts i olika branta linjer, och Hillman rullade på jättetrevligt.
På kvällens sista lektion fick jag sitta på fina skäcken Viper igen. Och den här gången var han ännu trevligare än förra gången! Vet inte om det berodde på hans humör för dagen eller om vi hittade varandra lite bättre den här gången, men han var enormt samarbetsvillig, mycket mer än förra gången. Men inte heller den här lektionen var det att bara sitta och ”finåka” för jag behöver jobba honom - reglera och fånga upp i stort sett hela tiden. Däremot fick jag en jättetrevlig respons på arbetet, och han var hyfsat stabil i både form och uppmärksamhet.
Lektionens övning var att arbeta med tempoväxlingar i skritt och trav, korta och länga. Och det funkade förvånansvärt bra med Viper, framförallt i traven. Han har en ganska kompakt kroppsform, och i traven kunde jag få den där kompakta kroppen ännu mer kompakt i en jättehärlig samlad trav, bara genom att reglera med magmuskler och rygg. Det var tyvärr inte så mycket galopparbete, men i det arbete som var så njöt jag i stora drag! För han har en otroligt läcker galopp – rund och fin, och jag riktigt kände hur han tog i i varje steg medans jag fortfarande kunde hålla kvar honom fint samlad. Följaktligen så orkade han inte hela vägen utan vi fick något avbrott där han blev lite spänd, men det gick ganska snabbt att få honom att lugna ner sig, fatta ny galopp och rulla på sådär läckert igen.
Han har dock en tendens att gärna vilja höja nacken - antingen gå ur form eller bara krulla ihop sig. Så jag tänkte på tipset jag fått förra veckan och försökte medvetet rida honom lång och låg och länga ut överlinjen på honom. Dels för att sänka hans nacke men också för att få lugn och avslappning i honom och få honom ärligare fram till handen. Och jag har ju en viss teknik för att uppnå det läget, en teknik som jag har arbetat upp genom trial and error under alla år och som jag inte har tänkt på så mycket på på sistone utan jag ”bara gör”.
Det roliga var att ridläraren i feedbacken efter lektionen tog upp delar av min teknik hur jag rider för att uppnå det läget, och kommenterade hur jag skulle kunna finslipa vissa detaljer för att förbättra min ridning, framförallt att jag ska ha ett stadigare och stabilare stöd i tygeln (återigen). Jag jobbar annars medvetet med en väldigt lätt kontakt i det läget – dels för att erbjuda hästen att länga ut sig nedåt, dels för att inte uppmuntra till att hästen ska hänga sig fast i handen och bli framtung eller springig. Men jag vet också att jag ibland kan bli lite väl glapp och att det då behövs en ganska stor rörelse för att väl nå igenom med tygeltaget när jag väl behöver kommunicera med hästens mun. Det här skulle jag tänka på att minska ner genom att hålla en närmare och stadigare kontakt med hästens mun hela tiden, vilket också ger ett läge där jag lättare kan korta upp hästen och reglera halsens längd och placering.
Alltså jag kan bara inte låta bli att vara imponerad av den här ridläraren! Dels för att han har roliga varierande lektioner där man behöver tänka till lite, och dels för att feedbacken alltid ”makes sense” för mig och blir som en aha-upplevelse. Det känns verkligen som att han har sett detaljerna i hur jag rider, och kommenterar saker som jag förstår och kan ta till mig och arbeta vidare med att tänka på. Han är verkligen en riktigt bra ridlärare! Det är så roligt att få möjlighet att rida för en sån.
Så ja vad mer kan jag säga – kvällen blev verkligen ett uppåttjack deluxe!
Med ursäkt för taskig bildkvalitet så bjuder jag på några mobilfoton på mina fina kompanjoner under gårdagskvällen:
Supertrevliga herr Viper
Fina farbror Hillman
Det känns som att min ridkänsla finns åtminstone nånstans där under alla prestationsångestlager trots allt. Kanske ett juluppehåll var vad som behövdes?
Kvällen började med en timme på fina farbror Hillman. Hillman är en liten (~155?) vit 24-årig lippizaner-halvblodskorsning, och är en av dom hästar som varit allra längst på ridskolan. Och han är en sån härlig klassiker, om jag får kalla honom det. Det är väl kanske inte riktigt bara att sätta sig på honom så går han, utan jag måste rida ordentligt och ”förtjäna” hans form, men han är verkligen superbussig och duktig, och gör jag någorlunda rätt så gör han rätt. Så enormt trevlig! Han är ”lagom” pigg och ganska uppmärksam, men ändå stabil och lugn. Lektionens övning var sidvärts i olika branta linjer, och Hillman rullade på jättetrevligt.
På kvällens sista lektion fick jag sitta på fina skäcken Viper igen. Och den här gången var han ännu trevligare än förra gången! Vet inte om det berodde på hans humör för dagen eller om vi hittade varandra lite bättre den här gången, men han var enormt samarbetsvillig, mycket mer än förra gången. Men inte heller den här lektionen var det att bara sitta och ”finåka” för jag behöver jobba honom - reglera och fånga upp i stort sett hela tiden. Däremot fick jag en jättetrevlig respons på arbetet, och han var hyfsat stabil i både form och uppmärksamhet.
Lektionens övning var att arbeta med tempoväxlingar i skritt och trav, korta och länga. Och det funkade förvånansvärt bra med Viper, framförallt i traven. Han har en ganska kompakt kroppsform, och i traven kunde jag få den där kompakta kroppen ännu mer kompakt i en jättehärlig samlad trav, bara genom att reglera med magmuskler och rygg. Det var tyvärr inte så mycket galopparbete, men i det arbete som var så njöt jag i stora drag! För han har en otroligt läcker galopp – rund och fin, och jag riktigt kände hur han tog i i varje steg medans jag fortfarande kunde hålla kvar honom fint samlad. Följaktligen så orkade han inte hela vägen utan vi fick något avbrott där han blev lite spänd, men det gick ganska snabbt att få honom att lugna ner sig, fatta ny galopp och rulla på sådär läckert igen.
Han har dock en tendens att gärna vilja höja nacken - antingen gå ur form eller bara krulla ihop sig. Så jag tänkte på tipset jag fått förra veckan och försökte medvetet rida honom lång och låg och länga ut överlinjen på honom. Dels för att sänka hans nacke men också för att få lugn och avslappning i honom och få honom ärligare fram till handen. Och jag har ju en viss teknik för att uppnå det läget, en teknik som jag har arbetat upp genom trial and error under alla år och som jag inte har tänkt på så mycket på på sistone utan jag ”bara gör”.
Det roliga var att ridläraren i feedbacken efter lektionen tog upp delar av min teknik hur jag rider för att uppnå det läget, och kommenterade hur jag skulle kunna finslipa vissa detaljer för att förbättra min ridning, framförallt att jag ska ha ett stadigare och stabilare stöd i tygeln (återigen). Jag jobbar annars medvetet med en väldigt lätt kontakt i det läget – dels för att erbjuda hästen att länga ut sig nedåt, dels för att inte uppmuntra till att hästen ska hänga sig fast i handen och bli framtung eller springig. Men jag vet också att jag ibland kan bli lite väl glapp och att det då behövs en ganska stor rörelse för att väl nå igenom med tygeltaget när jag väl behöver kommunicera med hästens mun. Det här skulle jag tänka på att minska ner genom att hålla en närmare och stadigare kontakt med hästens mun hela tiden, vilket också ger ett läge där jag lättare kan korta upp hästen och reglera halsens längd och placering.
Alltså jag kan bara inte låta bli att vara imponerad av den här ridläraren! Dels för att han har roliga varierande lektioner där man behöver tänka till lite, och dels för att feedbacken alltid ”makes sense” för mig och blir som en aha-upplevelse. Det känns verkligen som att han har sett detaljerna i hur jag rider, och kommenterar saker som jag förstår och kan ta till mig och arbeta vidare med att tänka på. Han är verkligen en riktigt bra ridlärare! Det är så roligt att få möjlighet att rida för en sån.
Så ja vad mer kan jag säga – kvällen blev verkligen ett uppåttjack deluxe!
Med ursäkt för taskig bildkvalitet så bjuder jag på några mobilfoton på mina fina kompanjoner under gårdagskvällen:
Supertrevliga herr Viper
Fina farbror Hillman
