Jag har faktiskt funderat över hur mycket värde jag har av att dokumentera mina ridlektioner här på bloggen. Ska jag verkligen fortsätta skriva om varje lektion? Men efter lite övervägande så har jag kommit fram till att det faktiskt ger mig en hel del att stanna upp och reflektera över hästen och lektionen och erfarenheten. Det är som om lektionsupplevelsen fördjupas, och jag kan använda det här med att plocka upp ridlektionen i efterhand och bearbeta den i minnet en gång till, till att utvinna något att lära mig av det hela.
Eller med ett kortare ord: mervärde.
Så jag fortsätter nog att skriva ändå. Och det som är så smart med bloggen är att den som inte vill läsa ju faktiskt kan låta bli.
Veckans första ridlektion stod jag på W. Stallets högsta häst – trots att han ”bara” mäter 172, lång men staketsmal, snygg men vääldigt trött. Jag hade ändå med mig ett svagt positivt minne från när jag satt på honom sist före sommaren. Men tyvärr blev det ingen positiv upplevelse den här gången.
När jag satt på W förra gången red jag för den ridlärare jag trivs bäst med, i den ridgrupp där jag tyvärr inte har någon egen plats utan bara är inhoppare. Då fick jag lite guidning av hur jag skulle rida W, och det hela ledde till att det trots allt kändes ganska trevligt. Jag försökte i minnet plocka upp hur jag gjorde förra lektionen, vilket jag hade för mig gick ut på att hålla ihop W redan från början och kräva att han skulle gå fram i den formen, liksom att lite bestämt ”sätta ramarna” kring honom. Och att när jag hade visat honom ramarna och vad som gällde, så blev han trots sin långsamhet ändå ganska trevlig och hyfsat uppmärksam, och jag kunde använda mindre och lättare hjälper.
Men den här ridläraren sa genast åt mig att istället länga på tygeln, mjukna i handen och ge efter. Dessutom fick jag order om att släppa efter på skänklarna. Det gjorde att jag i mitt tycke satt hela lektionen på en häst som var lång och seg och lufsade okoncentrerat på i en typ fri form. Ingen kommunikation alls. Inte fanns det någon tid för feedback från ridläraren i slutet av lektionen heller, så jag kände mig mest som ett frågetecken och förstod inte alls vad lektionen hade gått ut på. Jag tyckte att det hade känts ganska bedrövligt. Det enda jag kan göra är att spekulera över orsakerna till varför jag skulle rida W på det viset. Men spekulationer är ju bara spekulationer, och ger mig inte direkt någon vidare förståelse.
Jag gick istället vidare till att konstatera att det verkligen kan vara otroligt olika att rida för olika ridlärare. Till och med när jag sitter på samma häst! Det handlar ju om helt olika filosofier för hur hästen ska ridas, helt olika ridstilar, helt olika utföranden och användning av hjälper. Och vad otroligt viktigt det är att man trivs med ridläraren, förstår instruktionerna och förstår varför man ska göra på ett visst sätt! Tänk om jag aldrig hade ridit för den andra ridläraren och aldrig fått uppleva W på det sättet som jag gjorde då? Det skulle ha varit jättetrist. Att gå från en lektion och mest känns sig besviken och förvirrad och inte förstå varför man skulle göra på ett visst sätt är ju ganska trist. Visst – absolut kan det ju inträffa några gånger ibland. Men om det skulle vara så för ofta skulle det vara nedslående och påverka lusten för ridningen.
Som ett annat exempel på hur mycket ridläraren påverkar är att den ordinarie ridläraren i min ordinarie grupp har infört att vi inte ska få rida fritt eller avvika från övningen. Som t ex att lägga en volt om man behöver, vända över ridbanan om man behöver, eller kanske ta ner hästen i skritt en stund, om man skulle känna att det är det som behövs för att man ska återfå balansen och kommunikationen med hästen. Nu har vi en ersättare den här terminen, men ordinarie ridlärare är tillbaks nästa termin, och den regeln är en sån sak som stör mig så mycket att jag faktiskt inte kan tänka mig att fortsätta rida i den gruppen om det ska vara så.
Jag kan förstå förra lektionens ridstil av W, där jag behövde vara lite grövre och mer bestämd i början av lektionen, men där hästen sedan gick lyhört i en eftergiven form och hade bra balans i slutet av lektionen. Den här lektionen blev jag visserligen inte grov eller bestämd i mina hjälper, men W blev inte heller uppmärksam på mig som ryttare och han kom aldrig till en stadig form, utan det kändes mest långt, segt och vingligt. Jag kan definitivt tycka att det är trevligt att inte behöva bli bestämd eller grov i hjälperna, men jag tycker ändå att det är mer värt att vi tar oss över den första tröskeln och hamnar i det andra kommunikativa välbalanserade läget istället. Av det jag har lärt mig och hur jag själv tycker att det känns, så anser jag att det är mer eftersträvansvärt att faktiskt komma till ett lyhört och välbalanserat läge i form. Om jag ska rida på ett annat sätt så behöver jag förstå varför.
Som tur var skulle jag rida ytterligare en lektion på kvällen, och till min stora förundran och lycka så stod jag för fjärde veckan i rad uppskriven på bästa Ägrim! Helt fantastiskt roligt att jag fått möjlighet att sitta på honom fyra veckor i rad nu! Bästa hästen!
Den här gången kändes han lite muttrigare i humöret redan i boxen, även om han stod stilla och faktiskt njöt när jag försökte putsa av det värsta dammet och leran från honom (han är en riktigt skitgris!). Ridningen gick inte lika bra som förra veckan, för han satt fast en del i högersidan och ville inte ta varken skänkel eller tygeltag där. Men jag försökte allt jag kunde både att inte bli för hård i handen eller låta honom hänga sig på i handen, och att inte låta honom få fart och springa iväg, och faktiskt så lyckades jag med mina föresatser. Emellanåt mjuknade han och blev jättetrevlig, och det gick definitivt bättre och bättre vartefter lektionen gick. Så det kändes bra ändå, och jag trivs ju så jättebra på hans rygg så även om det inte skulle gå bra så är det fortfarande ett nöje att få rida på honom!
Eller med ett kortare ord: mervärde.
Så jag fortsätter nog att skriva ändå. Och det som är så smart med bloggen är att den som inte vill läsa ju faktiskt kan låta bli.
Veckans första ridlektion stod jag på W. Stallets högsta häst – trots att han ”bara” mäter 172, lång men staketsmal, snygg men vääldigt trött. Jag hade ändå med mig ett svagt positivt minne från när jag satt på honom sist före sommaren. Men tyvärr blev det ingen positiv upplevelse den här gången.
När jag satt på W förra gången red jag för den ridlärare jag trivs bäst med, i den ridgrupp där jag tyvärr inte har någon egen plats utan bara är inhoppare. Då fick jag lite guidning av hur jag skulle rida W, och det hela ledde till att det trots allt kändes ganska trevligt. Jag försökte i minnet plocka upp hur jag gjorde förra lektionen, vilket jag hade för mig gick ut på att hålla ihop W redan från början och kräva att han skulle gå fram i den formen, liksom att lite bestämt ”sätta ramarna” kring honom. Och att när jag hade visat honom ramarna och vad som gällde, så blev han trots sin långsamhet ändå ganska trevlig och hyfsat uppmärksam, och jag kunde använda mindre och lättare hjälper.
Men den här ridläraren sa genast åt mig att istället länga på tygeln, mjukna i handen och ge efter. Dessutom fick jag order om att släppa efter på skänklarna. Det gjorde att jag i mitt tycke satt hela lektionen på en häst som var lång och seg och lufsade okoncentrerat på i en typ fri form. Ingen kommunikation alls. Inte fanns det någon tid för feedback från ridläraren i slutet av lektionen heller, så jag kände mig mest som ett frågetecken och förstod inte alls vad lektionen hade gått ut på. Jag tyckte att det hade känts ganska bedrövligt. Det enda jag kan göra är att spekulera över orsakerna till varför jag skulle rida W på det viset. Men spekulationer är ju bara spekulationer, och ger mig inte direkt någon vidare förståelse.
Jag gick istället vidare till att konstatera att det verkligen kan vara otroligt olika att rida för olika ridlärare. Till och med när jag sitter på samma häst! Det handlar ju om helt olika filosofier för hur hästen ska ridas, helt olika ridstilar, helt olika utföranden och användning av hjälper. Och vad otroligt viktigt det är att man trivs med ridläraren, förstår instruktionerna och förstår varför man ska göra på ett visst sätt! Tänk om jag aldrig hade ridit för den andra ridläraren och aldrig fått uppleva W på det sättet som jag gjorde då? Det skulle ha varit jättetrist. Att gå från en lektion och mest känns sig besviken och förvirrad och inte förstå varför man skulle göra på ett visst sätt är ju ganska trist. Visst – absolut kan det ju inträffa några gånger ibland. Men om det skulle vara så för ofta skulle det vara nedslående och påverka lusten för ridningen.
Som ett annat exempel på hur mycket ridläraren påverkar är att den ordinarie ridläraren i min ordinarie grupp har infört att vi inte ska få rida fritt eller avvika från övningen. Som t ex att lägga en volt om man behöver, vända över ridbanan om man behöver, eller kanske ta ner hästen i skritt en stund, om man skulle känna att det är det som behövs för att man ska återfå balansen och kommunikationen med hästen. Nu har vi en ersättare den här terminen, men ordinarie ridlärare är tillbaks nästa termin, och den regeln är en sån sak som stör mig så mycket att jag faktiskt inte kan tänka mig att fortsätta rida i den gruppen om det ska vara så.
Jag kan förstå förra lektionens ridstil av W, där jag behövde vara lite grövre och mer bestämd i början av lektionen, men där hästen sedan gick lyhört i en eftergiven form och hade bra balans i slutet av lektionen. Den här lektionen blev jag visserligen inte grov eller bestämd i mina hjälper, men W blev inte heller uppmärksam på mig som ryttare och han kom aldrig till en stadig form, utan det kändes mest långt, segt och vingligt. Jag kan definitivt tycka att det är trevligt att inte behöva bli bestämd eller grov i hjälperna, men jag tycker ändå att det är mer värt att vi tar oss över den första tröskeln och hamnar i det andra kommunikativa välbalanserade läget istället. Av det jag har lärt mig och hur jag själv tycker att det känns, så anser jag att det är mer eftersträvansvärt att faktiskt komma till ett lyhört och välbalanserat läge i form. Om jag ska rida på ett annat sätt så behöver jag förstå varför.
Som tur var skulle jag rida ytterligare en lektion på kvällen, och till min stora förundran och lycka så stod jag för fjärde veckan i rad uppskriven på bästa Ägrim! Helt fantastiskt roligt att jag fått möjlighet att sitta på honom fyra veckor i rad nu!
Bästa hästen!Den här gången kändes han lite muttrigare i humöret redan i boxen, även om han stod stilla och faktiskt njöt när jag försökte putsa av det värsta dammet och leran från honom (han är en riktigt skitgris!). Ridningen gick inte lika bra som förra veckan, för han satt fast en del i högersidan och ville inte ta varken skänkel eller tygeltag där. Men jag försökte allt jag kunde både att inte bli för hård i handen eller låta honom hänga sig på i handen, och att inte låta honom få fart och springa iväg, och faktiskt så lyckades jag med mina föresatser. Emellanåt mjuknade han och blev jättetrevlig, och det gick definitivt bättre och bättre vartefter lektionen gick. Så det kändes bra ändå, och jag trivs ju så jättebra på hans rygg så även om det inte skulle gå bra så är det fortfarande ett nöje att få rida på honom!
