Redan före veckans första ridlektion så hade jag hamnat i ett läge där jag grubblade över vad det är jag håller på med och varför. Jag kände plötsligt att jag är trött på att inte riktigt få ut det jag vill ha av ridningen, jag är trött på att ha en gnagande längtan efter “något annat” och jag är trött på att kompromissa med min känsla för vad jag vill och tycker är kul. Det känns som att jag ibland balanserar precis på kanten till om jag verkligen ska fortsätta rida som jag gör idag eller ej. Jag vill ju ha något annat. Jag vill ha roligare, och bättre känsla! Det är så viktigt för mig att ha en bra känsla i det jag gör, och jag är trött på att slösa bort liv på nånting som inte känns 100% bra.
Känslan av att jag saknar och längtar efter att få träffa och rida nån häst som jag gillar riktigt mycket och kan ha kul tillsammans med är stark och ligger och gnager i bakgrunden hela tiden. Jag drömmer mig hela tiden tillbaks till mina tidigare favorithästar som jag träffat på lite här och var. Varför har jag ingen sån kärlek nu? Och plötsligt kände jag nån slags upprorisk känsla av att ”men varför kan jag inte se till att få det som jag vill ha det då?! Varför måste jag kompromissa med att känslan inte är riktigt rätt?!”
Och med den känslan i kroppen åkte jag till ridskolan. Kanske inte så konstigt att det inte blev nån höjdarlektion...
Jag skulle få rida Salento, den mörkbruna Briarstammade gårdsuppfödda charmören. Supertrevlig och charmig kille som man gärna gosar lite extra med när man passerar i stallgången. Det var dock hela 7 år sedan jag red dressyr på honom sist, och jag har inte suttit på honom särskilt många gånger överhuvudtaget. Så jag kan inte påstå att jag mindes särskilt mycket av hur han var. Det jag har sett är dels att han kan se lite knepig och motsträvig ut och vara lite tjafsig med huvudet, men dels också se riktigt superläcker och fin ut, så förutom min trista känsla inombords så var jag ganska nollställd i mina förväntningar.
Jag var dock inte så upplagd för prestation eller krav utan ville mest bara ha lite kul och lajja runt. Men Salento pratade inte riktigt samma språk som mig… Jag fick till en OK form i travarbetet, men kunde inte få till något galopparbete överhuvudtaget. Mot slutet av lektionen fick jag till en jättetrevlig trav, men plötsligt så brann det tydligen till i huvudet på Salento av helt okänd anledning och han började protestkicka utan att jag fattade ett dugg - utan att jag ens tog i honom eller krävde något alls. Sen fortsatte han som ingenting.
Jag har verkligen inte rätt personlighet för att hantera den typen av häst… Nog för att jag för det mesta har lite svårt för humöriga hästar, men när han är grinig utan att jag på något sätt ens kan lista ut orsaken - då kan jag inte låta bli att tappa humöret och bli skitsur jag också, trots att jag VET att man inte ska ha humör när man umgås med hästar. Mitt förlorade humör gick dock inte alls ut över Salento på något vis, utan jag blev bara jävligt anti och tyckte att allt var förjäkla skittråkigt och tänkte att jag ska fanimig sluta rida.
Jag fick en bild av Salento som en väldigt känslosam sydeuropé med mycket humör - ena stunden en snygg, pratsam och livlig charmör, för att nästa sekund explodera i långa haranger av svordomar över någon oförrätt som jag med min granskogsmentalitet aldrig hann begripa, för att sen bli glad och charmig igen som om inget hade hänt…
Jag åkte från lektionen skitsur och anti, och med om möjligt ännu sämre känsla än efter förra ridlektionen på dressyrbjässen… Men jag skulle tillbaks till stallet igen redan senare samma kväll för veckans andra ridlektion. Jag hade sett att jag skulle få rida Zoran, en 25-årig gammal halvblodsridskoleräv som jag har suttit på ett antal gånger förut men som jag aldrig nånsin fått till känslan eller förståelsen för. Det kändes verkligen inte upplyftande alls. Men OK, jag kunde väl sitta en timme på honom för motionens skull om inget annat. Han har åtminstone inga eldiga humörsvängningar vad jag känner till.
Jag förväntade mig verkligen ingenting. Det var knappt ens att jag red överhuvudtaget, tog knappt i hästen, inga krav. Jag VET att jag inte förstår hur jag ska rida honom eller hur jag överhuvudtaget ska få till någon kommunikation med honom - jag har försökt ganska många gånger utan att lyckas, så jag har gett upp. Men av lika okänd anledning som Salento tappade humöret så var Zoran på ovanligt gott humör och var riktigt trevlig. Han bjöd faktiskt till, hade bra motor och gick stundtals självmant i form och lyssnade på mig och lät mig rida honom in i handen, och det var nästan riktigt kul. Bara det att jag vet att jag inte gjorde nånting. Det var helt och hållet Zoran som bestämde sig för att han ville visa upp sig idag. Jag har aldrig varit med om det förut, trots att jag även några tidigare lektioner har testat att vara passiv och inte ha några krav på honom. Men OK, jag fick tacka och ta emot och det var med åtminstone lite bättre humör jag fick åka hem efter lektion nr 2.
Känslan av att jag saknar och längtar efter att få träffa och rida nån häst som jag gillar riktigt mycket och kan ha kul tillsammans med är stark och ligger och gnager i bakgrunden hela tiden. Jag drömmer mig hela tiden tillbaks till mina tidigare favorithästar som jag träffat på lite här och var. Varför har jag ingen sån kärlek nu? Och plötsligt kände jag nån slags upprorisk känsla av att ”men varför kan jag inte se till att få det som jag vill ha det då?! Varför måste jag kompromissa med att känslan inte är riktigt rätt?!”
Och med den känslan i kroppen åkte jag till ridskolan. Kanske inte så konstigt att det inte blev nån höjdarlektion...
Jag skulle få rida Salento, den mörkbruna Briarstammade gårdsuppfödda charmören. Supertrevlig och charmig kille som man gärna gosar lite extra med när man passerar i stallgången.
Det var dock hela 7 år sedan jag red dressyr på honom sist, och jag har inte suttit på honom särskilt många gånger överhuvudtaget. Så jag kan inte påstå att jag mindes särskilt mycket av hur han var. Det jag har sett är dels att han kan se lite knepig och motsträvig ut och vara lite tjafsig med huvudet, men dels också se riktigt superläcker och fin ut, så förutom min trista känsla inombords så var jag ganska nollställd i mina förväntningar.Jag var dock inte så upplagd för prestation eller krav utan ville mest bara ha lite kul och lajja runt. Men Salento pratade inte riktigt samma språk som mig… Jag fick till en OK form i travarbetet, men kunde inte få till något galopparbete överhuvudtaget. Mot slutet av lektionen fick jag till en jättetrevlig trav, men plötsligt så brann det tydligen till i huvudet på Salento av helt okänd anledning och han började protestkicka utan att jag fattade ett dugg - utan att jag ens tog i honom eller krävde något alls. Sen fortsatte han som ingenting.
Jag har verkligen inte rätt personlighet för att hantera den typen av häst… Nog för att jag för det mesta har lite svårt för humöriga hästar, men när han är grinig utan att jag på något sätt ens kan lista ut orsaken - då kan jag inte låta bli att tappa humöret och bli skitsur jag också, trots att jag VET att man inte ska ha humör när man umgås med hästar.
Mitt förlorade humör gick dock inte alls ut över Salento på något vis, utan jag blev bara jävligt anti och tyckte att allt var förjäkla skittråkigt och tänkte att jag ska fanimig sluta rida. Jag fick en bild av Salento som en väldigt känslosam sydeuropé med mycket humör - ena stunden en snygg, pratsam och livlig charmör, för att nästa sekund explodera i långa haranger av svordomar över någon oförrätt som jag med min granskogsmentalitet aldrig hann begripa, för att sen bli glad och charmig igen som om inget hade hänt…
Jag åkte från lektionen skitsur och anti, och med om möjligt ännu sämre känsla än efter förra ridlektionen på dressyrbjässen… Men jag skulle tillbaks till stallet igen redan senare samma kväll för veckans andra ridlektion. Jag hade sett att jag skulle få rida Zoran, en 25-årig gammal halvblodsridskoleräv som jag har suttit på ett antal gånger förut men som jag aldrig nånsin fått till känslan eller förståelsen för. Det kändes verkligen inte upplyftande alls. Men OK, jag kunde väl sitta en timme på honom för motionens skull om inget annat. Han har åtminstone inga eldiga humörsvängningar vad jag känner till.
Jag förväntade mig verkligen ingenting. Det var knappt ens att jag red överhuvudtaget, tog knappt i hästen, inga krav. Jag VET att jag inte förstår hur jag ska rida honom eller hur jag överhuvudtaget ska få till någon kommunikation med honom - jag har försökt ganska många gånger utan att lyckas, så jag har gett upp. Men av lika okänd anledning som Salento tappade humöret så var Zoran på ovanligt gott humör och var riktigt trevlig. Han bjöd faktiskt till, hade bra motor och gick stundtals självmant i form och lyssnade på mig och lät mig rida honom in i handen, och det var nästan riktigt kul. Bara det att jag vet att jag inte gjorde nånting. Det var helt och hållet Zoran som bestämde sig för att han ville visa upp sig idag. Jag har aldrig varit med om det förut, trots att jag även några tidigare lektioner har testat att vara passiv och inte ha några krav på honom. Men OK, jag fick tacka och ta emot och det var med åtminstone lite bättre humör jag fick åka hem efter lektion nr 2.
