Ridkonstens mål

[Agrundvig]

Sv: Ridkonstens mål

Låner en svarknapp.

Før man begynner å definere hva som er ridekunstens mål, burde man kansje se litt på hva ridekunst er?

Målet for de aller fleste er vel å utvikle hesten slik at den får tilbake de naturlige og frie fremadbydende gangartene som den hadde før den ble innridd, samt balansere den slik at den ikke forstyrres av ryttervekten. For å oppnå dette, er det nødvendig å gymnastisere og løsgjøre hesten, noe som gjøres gjennom ulike metoder.

Men hva er så ridekunst?

L'Hotte definerer ridekunst som det å kunne koordinere hestens muskulære krefter. Jeg synes dette er en bra definisjon, i og med at den er generell og kan gjelde all ridning. Den er heller ikke begrenset til noen spesiell tidsepoke.

Videre så forteller han at kunst er kompleks, avhengende av tre faktorer:

1. Utøveren selv
2. Instrumentet, d.v.s. hesten
3. Hvordan kunsten formidles

Når det gjelder utøveren selv, vil man finne individuelle variasjoner. En kunstner må derfor finne sin egen stilart eller særpreg. Det er vel kansje dette som skiller håndtverk og kunst. Kun noen få har talent eller kvaliteter til å stå ut fra mengden. For å bli kunstner innen ridekunst, må man først være en svært kompetent rytter. Dette skiller en 'ridekunster' fra en maler eller skulptør, da disse ikke har slike krav over seg. Mye kan sies om kvaliteter som er nødvendig for å gjøre en god rytter, noe som vel ligger utenfor dette forumets rammer. Men at det er mange krav som skal tilfredstilles før man kan snakke om kunst, er det ingen tvil om.

Instrumentet, d.v.s. hesten er minst like individuelt som utøveren selv. Ikke bare er det store variasjoner fra hest til hest, men den samme hesten er i tillegg forskjellig fra dag til dag. Stein eller keramikk er ensartede materialer som forandrer seg lite. Et musikkinstrument vil som regel produsere samme effekt fra dag til dag. En rytter vil komme i den situasjonen som en musiker aldri vil komme: Han vil miste sitt instrument, som han har brukt mange år på å forme. En musiker kan erstatte et instrument med et nytt fra den ene dagen til den andre. En rytter har ikke samme mulighet.

Innen andre kunstarter har man i tillegg ulike metoder for å formidle kunsten. Hvordan formidles ridekunst? Et øyeblikk med total harmoni og fullkommenhet mellom hest og rytter - er normalt noe som kun kan oppleves av den enkelte utøver, og i korte sekvenser av gangen. Vanskelig eller kansje til og med umulig å formidle videre.

Når kan man si at ridning går over til å bli kunst?


Anne

 

[psychogrrl]

Sv: Ridkonstens mål

Vad vill du komma till?

Att jag bara upprepade det andra sagt?
Men då är frågan om du säger något som någon aldrig tidigare sagt?

Konst kommer när vi använder vår högra hjärnhalva. I en sådan här diskussion kommer bara vår vänstra hjärnhalva fram.

 

[Hallonsoda]

Sv: Ridkonstens mål

Jag tycker inte att tävling är något fult. Dagens tävlingsridning (dressyr) sker dock på fel grunder. Trots allt så är vi människor människor, och vi har en instinkt i oss som vill bli bäst, vi vill hävda oss själva. Varför motverka detta? Vad har vi hästar till egentligen? Vad vill vi utveckla, förverkliga? Jag anser att man mycket väl kan tävla med hästen, göra den så bra som möjligt. Idealet för tävlandet ska dock vara sunt. Självklart kan ridkonst vara tävling, så länge hästen inte tar skada av det så.

 

[Darby]

Sv: Ridkonstens mål

Intressant tråd

För mig är benämningen ridkonst ett relativt vitt begrepp, det innefattar inte bara ridning/träning utan även de andra delarna som gör att hästen och människan mår bra och har roligt tillsammans, kan utvecklas på ett positivt sätt osv.

Ett exempel som inte har med ridning/träning att göra: Farfarn i stallet var under andra världskriget kavallerist och blev då av med sin ena arm. Han har inte suttit till häst sedan dess, men han har en känsla med sina och andras hästar som inte går att beskriva med ord För mig är det ridkonst.

 

[Antti]

Sv: Ridkonstens mål

Skolning är inte det samma som att bara upprepa andra.

 

[dressyrtant]

Sv: Ridkonstens mål

Underbart!!! Tack!!!

 

[martha]

Sv: Ridkonstens mål

Hmmmm

Hästar övht har man ju oftast för egoistiska skäl...de flesta eller alla har dom för nån anledning, för nåt mål...även om målet är att bara älska någon....
Jag skulle ha svårt att ha häst utan att ha en plan med dom ..ett mål...för mig är målet framgång..en framavlad tävlingshäst är som en framavlad jakt/vall/brukshund....dom har det i generna, om det så är trav/galopp/piruetter eller hinder....

De hästar som inte har förutsättnigar eller talang för sin "konst" syns inte, och de människor som säger att dom inte bryr sig ljuger..det är ALLTID de som inte kommer nånstans som gnäller...jag skulle vilja kalla det avundsjuka....OM man har en talang man inte får ut det man vill, så är det alltid bara alla andra det är fel på....

Man skall inte vara missunnsam andras framgångar, man skall glädjas åt dom...för alla vet väl hur mycket jobb det ligger bakom en framgångsrik häst ryttare/kusk. Även om man inte är målinriktad på samma sätt så har man alltid ett eget mål och är glad att kunna uppnå det....eller hur??

 

[loki]

Sv: Ridkonstens mål

Den sanna konsten är förmodligen att slippa ha ett (ibland omedvetet) dåligt samvete, över att man ö.h.t. sätter sig på hästen.....

 

[Carmenzita]

Sv: Ridkonstens mål

Om man ska vara petig är det en vanlig missuppfattning - att det analyserande end sitter i vänster hjärnhalva och att det konstnärliga sitter i högra. (Jag har själv gjort mig skyldig till flera uttalande om höger- och vänsterhjärnighet). Läste nyss en intressant bok "Höger hand, vänster hand", som belyste höger och vänster ur ett flertal olika synvinklar. Författaren var forskare inom humanfysiologi och forskat länge på höger- och vänsterasymmetrier. Varför har människan sitt hjärta till vänster, varför är merparten av alla människor högerhänta osv. En av sakerna han var mkt noggrann att påtala var att man INTE kan säga att konstnärligheten är högerhjärning, att språket sitter på vänster sida osv. Hjärnan är så otroligt komplex att man end kan säga att det verkar finnas en del av språket som sitter i vä hjärnhalva. (Han punkterade även myten om att vi end använder 10% av vår hjärnkapacitet - ngt jag har haft väldigt svårt att förstå hur folk kan tro på - varför skulle naturen lägga energi på att upprätthålla ett så stort organ som hjärnan om vi inte utnyttjade allt?). Kan varmt rekommendera boken, den var väldigt intressant!

 

[psychogrrl]

Sv: Ridkonstens mål

Den låter väldigt intressant! Vet du vem som har skrivit den? Jag är ledig i juli och ska samla på mig alla böcker jag vill läsa då (har massor som jag inte hunnit läsa än och sparar dom, men några till skadar nog inte ). Att hjärnan är så komplex märks ju inte minst på de som har cp och strokepatienter. Det finns ingen som har en skada som är den andra lik, och även om skadan sitter på samma ställe i hjärnan kan den ge helt olika symtom.

Det jag skrev tidigare om vänster och höger var mer lite ironi

 

[via]

Sv: Ridkonstens mål

Ja, inte kan jag påstå att jag rider för hästens skull, även om jag tror mig märka, ju bättre hästarna går, att de faktiskt FÅR UT något av det de också, och inte bara tycker att det är helt ok.
Men rider gör jag för min skull, självklart med ansvaret att då göra det på ett sätt som är ok med hästen.
För mig är det den där känslan av samklang, att verkligen höra ihop med en annan varelse, som är så beroende framkallande.
Är det konst? Ja, i de bra ögonblicken vill jag påstå att det är det.
Det är ett uttryck för vad vi, hästen och jag tillsammans känner just då (samspel, förståelse för den andra).
Målet? Ja, att kunna hänge mig åt mitt helt egoistiska utnytjande av ett djur, med gott samvete, med en häst som dansar fram med öronen framåt, i självbärighet och är en fröjd att rida.
Om jag lyckas? Ja faktiskt, oftast är det så. Och det är SÅ KUL ATT RIDA!!!

 

[dressyrtant]

Sv: Ridkonstens mål

JA!!!
Detta låter ju så totalt logiskt för mig!
Plus dethär med personlig utveckling bara av att vara nära kräken... Mycket egoistiska drivkrafter för min del... Jag funderar ofta på det... Men försöker försvara mig med att jag låter hästarna vara hästar rätt mycket... Men det är en svår balans! Kanske just balansen vi jämt diskuterar på detta forum - liksom som ett yttersta perspektiv?

 

[true_blue]

Sv: Ridkonstens mål

För mig har det bara alltid varit närheten till hästen som är det viktiga. Sen blir det naturligt att utveckla samspelet - mot den lätthet och harmoni som är möjlig. Att göra en diagonalsluta när hästen inte är "med" är inget kul.... men när flytet finns är det en underbar känsla.
Sen är det ju en självklarhet att vilja gå vidare och testa vad man kan göra. Målet skulle väl vara att bli som en kentaur. Häst och människa som en person. /T_B

 

[Piraja]

Sv: Ridkonstens mål

Måste det ena utesluta det andra? Det anser inte jag. Själv ska jag precis börja med akademiskt och vill ha det som grund när jag en tävlar i westernridning på hobbynivå. Detta för att jag gillar människorna i westernklubben samt den förra jag var med i. Jag kommer troligen inte att hålla på med reining annat än för kul, mest gillar jag versatile horse och western riding och då tror jag absolut att en häst med akademisk grund gör sig mycket bra.

 

[Carmenzita]

Sv: Ridkonstens mål

Jodå, det förstår jag - att du var ironisk! Det var inte meningen att vara besserwissrig, men just en sån grej har jag själv sagt så många ggr att jag blev lite irriterad på mig själv. Man borde veta bättre än att bara snappa upp nåt och sen anta att det är sant. Varje dag påmins man om att människan är ett dumt djur...

jag minns tyvärr inte författarens namn (tror det var Mc"nånting"), lånade den på biblioteket, men den hette "Höger hand Vänster hand".

 

[Carmenzita]

Sv: Ridkonstens mål

Med "man" menade jag naturligtvis "Jag"...

 

[nitus]

Sv: Ridkonstens mål

Hm..
För mig ligger ridkonsten långt ifrån tävlandet. Men den kompletterar tävlandet. Den är ett suveränt hjälpmedel för att bygga upp och forma hästen för sin annars ganska slitiga uppgift.

Fast som bonus får jag njuta av otroligt sinnrika upplevelser på hästryggen då det stämmer och hästen bara lyfter oss.

Konsten i sig (som "utövar" konst utan att samla ihop en publik. Konst för mina egna sinnen och för att uttrycka mitt tanke och känsloliv) är för mig inte heller beroende av en massa som bekräftar den. Därav hoppade jag av konstspåret som styrde kosan mot fina skolor och dålig magkänsla. Skolan och de andra elevernas strävan att pränta ner en bild som skulle falla andra i smaken, chocka eller tilltala något sinne gav mig ångest.
På så vis blir konsten underhållning eller ren provokation (politik...?) och inte något sprunget ur ett äkta behov att uttrycka sig.

Ett uttryck kanske jag skulle kalla det jag pysslar med. Ok om folk skulle vilja titta på det hela och köper mina uttryck för att de berör, men helst vill jag inte att de ska köpa för att andra erkänt dem som "rätt och konst"

Likadant känner jag för ridningen. Nog är det kul att få uppskattning men viktigast är att jag själv känner att det är äkta. Någon som applåderar utan att jag gör det inuti är ju meningslöst!
Att tävla i trav är annat, spänning och (onaturligt) jagande efter sekunder, superkul då hästen har flyt och gör jobbet lätt!!

 

[evis]

Sv: Ridkonstens mål

Jag är lite kluven, mest för att jag liksom varit uppi den där pretentiösa "konst"-sfären och blivit lite avskräckt (med konstskola alltså, inget med hästarna att göra, även fast tävlings-cirkusen väl inte var helt olik...).

Jag älskar att måla, teckna, fippla med lera och skapa (hästar förstås, alltid hästar.... *vad har man för fel på hjärnan då?*). Men har efter nu några år insett att jag liksom inte HAR någon drift att visa upp någonting. Visst är det kul när någon "råkar" se något av grejerna och berömmer, men det är som högst grädde på moset.
Det är inte så att jag inte är tävlingsmänniska, för det ÄR jag, men just när det gäller det där skapandet så handlar det inte om att "vara" något, det är inte intressant! Det handlar helt enkelt - simpelt - om att skapa något.

Har försökt ge mej på att göra grejer som det finns möjlighet att ställa ut men har insett att för att få det utställt så måste jag sälja grejerna (och inte kan man väl sälja något som man lagt ner hela sin själ i under processen...???). De grejer jag ställer fram i bokhyllorna (eller hänger upp, fast där går gränsen för sambon.... ) är inte de färdiga sakerna, utan allt det ofärdiga får stå där och jag kan slänga dem en blick emellanåt och låta fortsättningen växa fram tills nästa gång inspirationen faller på... De färdiga grejerna packar jag ner nånstans.
Har märkt att jag har svårare och svårare att GÖRA något färdigt också, det finns ju alltid något som kan fixas till (jag verkar också föredra att jobba med grejer som går att fixa till under lång tid, jag gillar inte de där "snabbarbetade" materialen), några smådetaljer.
Någon stor åtgång på fixativ eller lack är det inte här alltså

Kontentan?
"Min" konst är liksom inte för andra. Den är för mej. Att helt hänge sej till "skapandet" (oj vilken klyscha!), vara helt "ett" med det jag gör, det är liksom hela upplevelsen som är grejen för mej. Det är as-skönt att gå in i det till 150%, helt glömma bort tid och rum ett tag och sedan vara helt slut i "alla kanaler" efter några timmar med målande/skulpterande eller vad det kan vara.... Att se något växa fram, ta form, och få "sitt eget liv". Sen när det är "klart" är det ju inte så himla kul längre, även fast jag visst kan vara otroligt nöjd och stolt över resultatet (får man säga så månntro) och mysa lite över den där grejen. Men konsten för mej är inte det färdiga resultatet, det är processen fram till det.

Kanske är det för att jag upplever det som svårt att titta på det färdiga resultatet utan att räkna in hela processen bakom, och det är svårt att ha ett objektivt öga då (eh, omöjligt). Ungefär som att jag nästan alltid tycker att den mat jag lagar själv smakar typ "ingenting".
Någon annans färdiga konst är ju dock mycket avnjutningsbart och härligt, såklart, ännu roligare blir det om man får ta del av processen fram till det färdiga fast lite på håll .

Lite samma tror jag det är med hästarna. Det är samma känsla, samma processer det handlar om.
Eller så är det just därför hästarna fascinerar mej. Det är levande konst i sitt esse, föränderligt och dynamiskt.

Hur eller om vi väljer att visa upp det färdiga resultatet (finns det något sådant), och vad som händer när vi gör det, tja, det varierar ju från person till person. Jag har en vän som är helt fantastiskt duktig på att måla och skapa målning efter målning som är alldeles breath-taking, och tjejen både ställer ut, gör beställningsjobb, säljer, och gör sådant som "bara får hänga hemma i huset". Hon är som en industri-råtta, men konstnär då. Utan att förlora någon som helst känsla eller själ i det hon gör, tvärtom. Nog kan man tävla och visa upp och så vidare utan att det behöver bli ett dåligt resultat....
Men iaf - jag är liksom inte sån, kanske har jag för mycket hjärnspöken (haha) eller så ÄR jag bara sån här. Men en sak jag LÄRDE mej när jag gick konstskola var just detta, att sättet att uttrycka sej på varierar otroligt, även på vilket sätt vi handskas med det som räknas som "färdigt".

Jag vet inte riktigt var jag vill komma (klockan är egentligen alldeles för sen för att skriva såna här inlägg), men kanske hajar nån ändå....

 

[evis]

Sv: Ridkonstens mål

Konsten i sig (som "utövar" konst utan att samla ihop en publik. Konst för mina egna sinnen och för att uttrycka mitt tanke och känsloliv) är för mig inte heller beroende av en massa som bekräftar den. Därav hoppade jag av konstspåret som styrde kosan mot fina skolor och dålig magkänsla. Skolan och de andra elevernas strävan att pränta ner en bild som skulle falla andra i smaken, chocka eller tilltala något sinne gav mig ångest.
På så vis blir konsten underhållning eller ren provokation (politik...?) och inte något sprunget ur ett äkta behov att uttrycka sig.

Jadu, jag har ju upplevt samma sak.... Knäppt alltså, skolan var väl säkert bra på sitt sätt (jag vet mer om vilka material som fungerar bra tillsammans med vad), men något mer konst-dödande har jag inte varit med om. Jag har liksom inte kunnat skapa något på år efter de få skolåren jag gjorde...
Men behovet behöver ju egentligen inte ens ha med att UTTRYCKA sej att göra egentligen? Poängen med uttryck är väl att det ska synas på utsidan?
Mycket av den bästa konsten är ju sådant som bara finns på insidan, det man bär med sej, upplevelsen av att få skapa, eller själva processen?

 

[alesi]

Sv: Ridkonstens mål

För mig är ridkonst något som man gör omedvetet. Så fort jag börjar tänka att jag skall göra en inverkan eller korrigera något i sitsen så är det inte ridkonst, men väl utfört rubricerar jag det som ridkonsthantverk. Tyvärr kan jag väl inte påstå att det alltid är ridhantverk jag sysslar med, men jag hoppas komma en bit på vägen.

Å andra sidan, så finns det moment när det hamnar under ridkonst, till exempel de tillfällen då jag, eller du, ger hästen lång tygel efter ett samlande arbete utan att jag först tänker "nu behöver hästen vila" eller eftergiften som följde på den svarade på hjälpen (när man har kommit så långt så att man inte behöver tänka den tanken först).